onsdag, december 21
Julkalendern: Årets läsning
Här står Lucy framför en del av den årsfärska läsningen och tigger om pengar så att jag kan köpa fler böcker.
För när man inte går på så många konserter har man desto mer tid till att läsa. Både nytt och gammalt, så klart, men ungefär hälften av det jag läste kom ut i år. Vad av det var då bäst?
Här i julkalendern har vi ju redan berömt Emma Clines "The Girls", Daniel Clowes "Patience" och Kate Tempests "The Bricks That Built the Houses", även om Tempest ändå är bättre på skiva.
För den som vill se hur historien lever kvar i nuet är det ett absolut måste att läsa Ta-Nehisi Coates "Between the World and Me", från 2015 men kom i år på svenska som "Mellan världen och mig". Coates skriver ett helt förkrossande brev till sin son om svarta amerikaners situation. (Coates är för övrigt så mycket mitt i nuet att han samplas av Blood Orange.)
Amerikanska medborgarrättsrörelsen finns naturligtvis med i Jon Savages "1966", mastodontverket om allt som hände för exakt 50 år sedan, filtrerat genom sjutumssinglar. Boken ser tjockare ut än vad läsningen egentligen är, bland annat för att litteraturförteckningen tar upp mer än femtio (!) sidor. Det är för att Savage har gått tillbaka till vad som skrevs då, inte förlitat sig på efterkloka eller nostalgiska intervjuer och återblickar. Även om han självklar hävdar att just 1966 var ett vändningsår så skulle jag glatt läsa Savage skriva liknande böcker om 1967, 1968, 1969...
Ännu längre afroamerikanskt tidsperspektiv finns i Colson Whiteheads "The Underground Railroad", där motståndsrörelsen som smugglade förrymda slavar skildras som en faktisk underjordisk tåglinje. Även utan referenser till nutiden går det inte att läsa den utan att tänka på Black Lives Matter.
Annat fantastiskt som kom översatt till svenska i år var Linn Ullmans "De oroliga", Jenny Offills "Avd. för grubblerier" och Chigozie Obiomas "Fiskarmännen" - alla tre rekommenderas starkt.
De av årets svenska böcker jag läste var de bästa Lina Boström Knausgårds "Välkommen till Amerika" och Karolina Ramqvists "Det är natten" - båda två väldigt korta och täta. Jag gillade också Caroline Hainers "Åsneprinsen", men måste vara transparent och säga att jag känner henne.
Liv Strömquist var ju i fortsatt god form med "Uppgång & fall", men att erkänna att man gör det är inte tillräcklig ursäkt för att kasta väldigt många sten i glashus. Helt tycker jag man kan hoppa över Elin Grelsson Almestads "Hundarna på Huvudgatan", Lyra Ekström Lindbäcks "I tiden" och till och med Therese Bohmans "Aftonland" - alla tre visserligen någon form av tidsdokument, men med för mycket tomhet och/eller skriva-på-näsan.
Läste jag då inga svenska män? Eh, bara Martin Gelins "Den längsta kampen - Hillary Clintons väg till makten" och det känns tyvärr som om jag i stället borde ha läst hans tidigare "Den amerikanska högern".
Av det återupptäckta och återutgivna gillade jag verkligen Chris Kraus "I Love Dick", även om jag ibland undrade om man inte behöver ha lite akademiska poäng i relevanta ämnen för att uppskatta den helt.
Någon sådan känsla fick jag däremot inte av Lucia Berlins "Handbok för städerskor", en samling av noveller från 70-, 80- och 90-talen. Brutalt ärliga självbiografisk historier om alkoholism, död, föräldrar, barn, kärlek, men en sådan beskrivning gör att det låter gravallvarligt. Och det är det ju verkligen inte, bara väldigt rakt-upp-och-ner och med en humor som jag söker efter ord för att beskriva, men kanske ändå får kalla besk.
Med rätta har "Handbok..." blivit hyllad, synd bara att Berlin dog för 12 år sedan och inte fick vara med om den här framgången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar