Och klassiska musiker, som Lucys älskling Schroeder, spelar ju i princip enbart covers. I Schroeders fall Beethoven, som för övrigt firar födelsedag i dag.
Årets mest långtgångna coverprojekt kom från den japanske producenten TOYOMU. Han hade inte tillgång till Kanye Wests "Life of Pablo" och spelade därför in en egen version av hela skivan, utifrån den information han kunde skrapa ihop på samplingslistor och sångtextsajter. Om han i stället för talmjukvara hade låtit någon människa rappa hade det kanske gått att lyssna på som något annat än ett konstprojekt. Vad Kanye tyckte om det hela vet jag inte, men å andra sidan tror jag ingen riktigt bryr sig längre om vad Kanye tycker.
I "Så mycket bättre" måste man kramas, gråta och älska när någon gör om ens musik, men så är det inte i den vanliga världen. Någon på "The Voice" gjorde en cover Father John Misty, som frågade Gud vad han gjort för att förtjäna det. Själv gjorde John Misty gjorde "Kiss It Better" av Rihanna. Hon gjorde i sin tur en oväntat bokstavstrogen version av "New Person, Same Old Mistakes" av Tame Impala, men kallade den "Same Ol' Mistakes".
Alexis Taylor gjorde covers på sig själv och på Elvis. Avalanches gjorde lite tvärtom när de sa att deras låtar var egna, men allt viktigt i flera av dem var samplat från andra - då kallas det väl knappt ens cover, snarare remix?
Sturgill Simpson gjorde Nirvanas "In Bloom" till sin egen". Frank Ocean gjorde cover på Isley Brothers, eller han kanske ser "(At Your Best) You Are Love" som en Aaliyah-låt. Blir covercovers nästa grej? Chance the Rapper gjorde i sin tur Frank Oceans "Self Control" i badet.
Många hyllade Prince med covers, bland annat Sampha och El Perro Del Mar. Hon gjorde även Suicides "Dream Baby Dream" (innan Alan Vega avled) och - mer oväntat - "Breaking the Girl" av Red Hot Chili Peppers. De gjorde i sin tur "farsartad" cover av Stooges.
Vissa covers blir tydligen aldrig för väntade för att avstå. Roosevelt gjorde "Teardrops" av Womack & Womack. Kylie Minouge gjorde "Night Fever" av Bee Gees. Många - och några alldeles för bokstavstrogna - covers blev det på trippelalbumet "Day of the Dead" som hyllade the Grateful Dead.
En cover som hade känts oväntad för femton år sedan men nu känns ordinär var när Jim James och Brittany Howard gjorde Backstreet Boys "I Want It That Way" i en reklamfilm. På samma sätt känns Amasons visserligen väldigt fina versioner av Foreigner och Mamas & Papas.
Årets bästa cover kom från Amason-relaterat håll, och den var däremot oväntad: Dungen gjorde Aphex Twins "Alberto Balsam". Visst kunde de ha tagit sig an mer svåröversatta låtar ur Richard D. James katalog, men det här var en förening av det bästa från två världar. Det är väl vad en cover ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar