I Stockholm vaknade man morgonen 9 november till en nyvald Trump och fullkomligt snökaos utanför dörren. På något sätt fungerade det senare ganska bra för att distrahera från det förra. Men ändå, det var en tung dag.
När jag tryckte en barnvagn framför mig genom snötäcket, svettig, yr, lite lätt förvirrad om det här verkligen hänt, lite uppgiven, i behov av energi för att putta mig framåt - då visste jag exakt vilken musik jag skulle lyssna på: Kate Tempest.
Särskilt passande kändes "Europe Is Lost", där hon är extra arg. Och uppgiven:
Särskilt passande kändes "Europe Is Lost", där hon är extra arg. Och uppgiven:
"I can't see an ending at all / Only the end"
Brittiska rappare är väl i allmänhet ganska diskbänksrealistiska, men Kate Tempest är riktigt, riktigt svartsynt. Inget är bra längre, till och med drogerna är tråkiga. Det finns en enda ljuspunkt:
"Well, the sex is still good when you get it."
Kate Tempest borde vara given i en tidskapsel från 2016. Hon satte ord och toner på den hopplöshet, klimatångest, litenhet som så många känner, oavsett vilka lösningar vi ser. Visst slår hon ibland över till ett allmänt tantklagande, som att selfies eller smöriga ballader skulle vara ett problem, eller går in i den helt orimliga rollen att känna skuld för allt lidande som någonsin har inträffat i världshistorien.
"Well, the sex is still good when you get it."
Kate Tempest borde vara given i en tidskapsel från 2016. Hon satte ord och toner på den hopplöshet, klimatångest, litenhet som så många känner, oavsett vilka lösningar vi ser. Visst slår hon ibland över till ett allmänt tantklagande, som att selfies eller smöriga ballader skulle vara ett problem, eller går in i den helt orimliga rollen att känna skuld för allt lidande som någonsin har inträffat i världshistorien.
"Let Them Eat Chaos" är Tempests andra album. Det kom i oktober, men "Europe Is Lost" släpptes redan i november 2015. Innan Trump och innan Brexit, men redan då fanns bränsle så det räckte.
Som den dramatiker och poet hon är har Tempest inget problem med att vara anspråksfull. "Let Them Chaos" börjar med en inzooming från Kosmos till vår planet och ner till en gata i London. Klockan är 04.18 och bara sju personer är vakna.
I år kom även Tempests debut som romanförfattare, "The Bricks That Built The Houses" ("Tills det dödar oss" på svenska). Även det är en samtidsberättelse om ett antal liv i södra London, men lite mer konventionell, med en gangsterfilmisk kriminalhistoria i botten. Och - ingen särskild allvarlig spoiler - ett bitterljuvt lyckligt slut.
På albumet "Let Them Eat Chaos" finns däremot inget sådant. Där är det inte mörkast precis innan gryningen. Det enda som finns till slut är en storm och ett kallt regn och Kate Tempest (vars efternamn ju betyder "storm") står och skriker och bönar och ber sina närmaste att älska mer.
Det är desperat och förtvivlat, men ingen annan uttrycker det så väl som hon.
På albumet "Let Them Eat Chaos" finns däremot inget sådant. Där är det inte mörkast precis innan gryningen. Det enda som finns till slut är en storm och ett kallt regn och Kate Tempest (vars efternamn ju betyder "storm") står och skriker och bönar och ber sina närmaste att älska mer.
Det är desperat och förtvivlat, men ingen annan uttrycker det så väl som hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar