Alexis Taylor goes country

Tre spår in på Alexis Taylors andra (riktiga) soloalbum "Await Barbarians" tänker jag bara en sak: Neil Young.

Först ligger "Lazy Bones", en instrumental ouvertyr av den typ som gör att man alltid påbörjar lyssningen från spår 2. Men sedan kommer "From the Halfway Line" med sorgsna gitarrer rakt från "On the Beach".

På "Without A Crutch (2)" börjar som la-la-la-andet från "Everybody Knows This Is Nowhere" flyttats till "Cripple Creek Ferry". Alexis Taylor går hela vägen till country med banjo och munspel. Dessutom är det här det första han sjunger:

If I don't know where I am today / It's not because I'm far away / Or even 'cause I drink too much / But then again not quite enough

Självklart är det mer elegant formulerat än Neil Young, men "Elvis Has Left the Building" är den sortens fåordiga funderingar om rock och kändisskap som Young hade kunnat skriva. På ett annat spår sjunger Taylor att ju äldre han blir, desto närmare känner han sig till åldringarna.

Men även om en låt heter "Dolly and Porter" så återgår albumet snart till mer väntade trakter för Taylor, minimalistiska, blue-eyed-soul-aktiga stängningsdagsballader som hade kunnat ligga sist på en Hot Chip-skiva.

Om mig själv kan jag säga att ju äldre jag blir, desto närmare känner jag mig sistaspår på Hot Chip-skivor. Jag börjar med balladerna, oavsett om de är av Neil Young eller Alexis Taylor.

Alexis Taylor gör cover på sig själv

Det kliar i fingrarna på Alexis Taylor, mest känd från Hot Chip och en av mina favoritsångare. Han har precis släppt solo-EP:n "Nayim from the Halfway Line", men nu bildar han grupp med tysktechnominimalisten Justus Köhncke. De har samarbetat förut, men tillsammans kallar de sig nu Fainting by Numbers. Hur ska vi egentligen ställa oss till ordvitsande bandnamn?

Debutsingeln släpps i april och från den har nu "A Stone in the Ground" släppts på Soundcloud. Det meddelar Pitchfork, men nämner inget om att det inte är någon ny låt, utan en omdöpt nyinspelning av "I Thought This Was Ours" från Alexis Taylors egen solodebut "Rubbed Out" (2008).

Men nytt eller halvnytt, det spelar ingen roll. Det här är de finast sju och en halv minutrarna musik jag hört idag.

Julkalendern: Alexis och Al

En extra minnesvärd stund under året för mig personligen var när jag i juni fick träffa två femtedelar av Hot Chip, Alexis Taylor och Al Doyle.

Vi hade en trevlig pratstund på Taverna Brillo i Stockholm, om intensivt arbete, om album vs singlar och om decenniets bästa musik. Det blev en artikel i Sonic, publicerad i skuggan av att producenten Philippe Zdar avlidit.

Det är alltid smärtsamt att transkribera inspelade intervjuer, dels eftersom man grämer sig för frågorna man ställde och de man inte ställde, dels för att man tvingas höra sin egen röst. Men den här gången var det lite mindre plågsamt att lyssna, eftersom svaren kom från en av de bästa rösterna jag vet: Alexis Taylor.

Och i kväll får jag höra den igen, när Hot Chip spelar på Vasateatern.

Julkalendern: Alexis

Jag måste ha skrivit fler gånger än ni tål att läsa att Alexis Taylor har en av de bästa rösterna i musikvärlden.

Ett album som enbart består av den rösten och sparsmakat pianokomp är därför inte oväntat bland det bästa jag kan tänka mig. "Piano" är inget innovativ eller banbrytande album, snarare en skiva att lyssna på i badet.

Taylor går tillbaka till basics, både med andras låtar och med egna. Det känns egentligen inte bra att säga, men rakt-och-ner-versionen av "Don't Worry" är bättre än originalet som Taylor själv släppte för några år sedan med About Group.

Dessutom: att Taylor delar min svaghet för Peanuts leder till att han trycker upp tröjor med sitt ansikte i samma stil som Schroeders tröjor med Beethoven. Det gillar både jag och Lucy.

PS: Även de som är #teamjoe i diskussioner om Hot Chips vokalister kan vara nöjda i år, eftersom Joe Goddard dels samarbetat med Michael Mayer i den melankoliska "For You", dels precis släppt egna singeln "Lose Your Love".

Alexis Taylor sjunger "Atomic Bomb"

Helt förutsägbart tyckte jag att det här var bra. Fortfarande tycker jag att allt Alexis Taylor sjunger låter fantastiskt.

Det är alltså Hot Chips cover på William Onyeabors "Atomic Bomb" från 1978, från en kommande cover/remix-skiva. Ansträngningarna att ge Onyeabors musik mer spridning fortsätter alltså, men ännu har väl ingen fått den numera djupt religiöse mannen själv att uttala sig?

En träff med Hot Chip

Det finns väl ingen grupp eller artist jag har skrivit mer om här på Extra allt än Hot Chip?

Första gången var här i maj 2005 när jag beskrev deras årsgamla debutalbum som “lysande”. Och så var det ju kul när jag här skrev att de på Popaganda 2013 i fullt dagsljus “ser ut som en pappagrupp”. Och lite stalkeraktigt var det kanske den gången när jag stod precis vid scenkanten på Park Lane och kollade på Alexis Taylors högra mungipa.

Och nu, femton år senare, har jag till slut få träffa dem och prata! Hurra! Alexis Taylor och Al Doyle var trevliga herrar och vi fick en liten pratstund när de var i Stockholm förra veckan för att göra reklam för sitt sjunde album "A Bathful of Ecstasy".

Det blev en artikel som nu finns att läsa här hos Sonic.

Den levnadsglädje som finns på "A Bathful..." känns extra nödvändig efter beskedet att albumets medproducent och mixare Philippe Zdar avled i onsdags efter en fallolycka ut genom ett fönster. Han blev 52 år.

Intervjun skedde alltså en vecka innan detta tragiska inträffade. Alexis och Al pratade om Zdars inflytande på Hot Chips musik och hur han hela tiden påminde om att släppa in luft. Zdar har haft en lång karriär, från tidigt 90-tal och hip hop med MC Solaar och triphop i La Funk Mob till house i Motorbass och Cassius och ett finger med i "La Ritournelle" och så stunsen i Phoenix och på Cat Powers "Sun"-album. Och igår släpptes Cassius nya album "Dreems".

Dansa lite för Zdars minne.

Saker jag lärt mig i sommar # 14

Att Alexis Taylor sjunger väldigt mycket ur högra mungipan.

Det är en sådan sak jag aldrig skulle kunna lära mig om en av mina favoritsångare på en stor konsert med hans huvudsakliga hemvist Hot Chip. Eller om vi hade kommit in i Annedalskyrkan på Way Out West-torsdagen för att i stället se Low och James Blake, eller in på Storan för Destroyer, så jag är glad att vi ändå hamnade på Park Lane och såg About Group.

Det var betydligt mindre frijazzimprovisationer än jag trott. I stället fick man en discocover av Willie Nelsons "Night Life" och mycket av själva huvudattraktionen: Alexis Taylors röst.

Lugna favoriter som behövs

I helgen funderade jag på vad som skulle kunna bryta känslan av maktlöshet och overklighet i den här virustillvaron.

Visst, att komma ut i friska luften var ju bra, efter en vecka av mestadels egen sjukdom och omhändertagande av sjukt barn. Men det var ändå det där med att det var andra människor överallt. Var det bra att de också var ute eller var det dåligt att man riskerade att komma nära och bli smittad - eller smitta? Var det dåligt att gå restaurang eller bra att hålla det lokala näringslivet vid liv? Är jag paranoid eller naiv, eller båda, men vid fel tillfällen?

Så insåg jag att vägen bort från allt detta grubblande var enkel: musik.

Bara trygga, beprövade låtar, sådana som varit till hjälp förut, vissa i tjugofem år eller så. Röster som aldrig blir tråkiga: Chet Baker, Tracey Thorn, Robert Wyatt, Neil Finn, Alexis Taylor, Terry Callier, Sarah Assbring...

Uppmaningarna och de trösterika orden: "Take Care", "Look for the Silver Lining", "Lean on Me", "Do Not Despair", "It'll All Be Over", "Don't Talk, Put Your Head On My Shoulder", "By the Time It Gets Dark"...

Så jag gjorde en spellista: Lugna favoriter mars 2020.

Lagom trallig för att vara ditt sällskap när du ligger på en madrass med händerna bakom huvudet, som Dusty Springfield. Lagom såsig för att rulla i bakgrunden när du jobbar hemma.

Även om det är många gamla trotjänare på listan, så kanske du upptäcker något du aldrig hört förut. Som estniska Apelsins instrumentala "Igatsus" (det lär ska betyda längtan), för tidigt avlidna Lhasa de Selas "Is Anything Wrong" eller Reverend Big O:s cover på Bear Quartets "I'm Slow"?

Lyssna och var lugn.

PS: En spellista med den bästa musiken från årets första kvartal kommer om typ två veckor.

Första halvårets bästa låtar

Med ett par timmar kvar på första halvåret 2014 är det väl säkert att sammanfatta vilken musik som har varit bäst. Eller?

Jag har en ständigt gnagande känsla att det finns annan, mycket bättre musik någonstans bakom hörnet, sådan musik som jag inte längre har tid att leta mig fram till. Det är ju just den känslan som gör att jag letar vidare, men det är också en onödig stressboll.

Just nu tycker jag i alla fall att bäst hittills i år* har varit Alexis Taylor, Alice Boman, Amason, Amen Dunes, Angel Olsen, Avey Tare's Slasher Flicks, Bibio, Caribou, Damien Jurado, Damon Albarn, Devonte Hynes, Frankie Cosmos, Gruff Rhys, Hollie Cook, How To Dress Well, Jamie xx, Ji Nilsson, Kelis, Lorentz, Lykke Li, Mac Demarco, Mo Kolours, Moodymann, Neneh Cherry, Parquet Courts, Shamir, The War On Drugs, TOPS, Warpaint och Yumi Zouma.

Men ni kanske har andra åsikter, tips eller idéer?

Så varsågod att lyssna och kommentera: Extra allts halva 2014

* = som finns på Spotify, 30 låtar, en låt per artist, yada yada.

Julkalendern: Årets låtar

Man översvämmas ju av allas sammanfattningar av årets bästa musik, men här är i alla fall min välriktade och noga övervägda spottloska i oceanen. 

Varsågoda: Extra allt 2021!

Som vanligt har jag gjort en lista i lyssningsvänlig ordning, inte rangordnad. Det är japanskt, italienskt, franskt, skotskt, göteborgskt, kalmaritiskt, södermalmskt, australiskt, nederländskt/turkiskt, men njo, som vanligt är det väl mest amerikansk och brittiskt. 

Det är gamlingar som Pharoah Sanders, Yusef Lateef och Paul McCartney, en hel del unga förmågor, men kanske mest medelålders människor som Saint Etienne, Andreas Mattsson, Damien Jurado och Jane Weaver.

Det finns musik för alla stämningslägen, för lika många sorters dans/kroppsrörelse som Sally Brown och hennes vänner ägnar sig åt. Men det är återigen väldigt lite hiphop. Det är å andra sidan även väldigt lite distad rock, men väldigt mycket svajiga gitarrer och många mjuka ljud. Det är en hel del jazz. En underlig mikrotrend är att många band i år heter något med Ensemble eller Orchestra.

Och det är som vanligt exakt 100 låtar, inte mer än en per artist, men visst kan samma personer ändå dyka upp flera gånger som gäst eller remixare. Många som gjort fin musik musik under året fick så klart strykas för att komma ner till jämna hundringen, men de här klarade sig:

Aldous Harding, Alexis Taylor, Alfa Mist, Altin Gün, Amason, Ampersounds & Rufus Wainwright & Fred Falke & Zen Freeman, Andreas Mattsson, Arlo Parks & Unknown Mortal Orchestra, Baba Stiltz, Babe Rainbow & Jaden, Bobby Gillespie & Jehnny Beth, Celeste, CHAI, Charlotte Day Wilson & BADBADNOTGOOD, Clairo, Cleo Sol, Cool Ghouls, Courtney Barnett, Crowded House & Tame Impala, Damien Jurado, Damon Albarn, Damon Locks & Black Monument Ensemble & Angel Bat Dawid, Django Django & Charlotte Gainsbourg, Dry Cleaning, Durand Jones & the Indications & Aaron Fraser, Emma-Jean Thackray, Faye Meana, Faye Webster, Flight Facilities & Channel Tres, Floating Points & Pharoah Sanders & London Symphony Orchestra, Franc Moody, Franky Rizardo & Joe Goddard, Frida Hyvönen, Gabriels, Georgia Anne Muldrow, Greentea Peng & SIMMY & Kid Cruise, Hand Habits. Hard Feelings, Helado Negro, Hiatus Kaiyote, Hot Blondino & Nicolai Dunger, Hypnotic Brass Ensemble & Moses Sumney, James Yorkston & The Second Hand Orchestra, Jane Weaver, Japanese Breakfast, Jayda G, Jessie Ware, John Andrews & the Yawns, Jorja Smith, José González, Joy Orbison & Léa Sen, Kadhja Bonet, Laure Briard, Leon Bridges, Little Simz & Obongjayar, Madi Diaz, Marisa Anderson & William Tyler, Miljon, Mndsgn, Molly Burch & Wild Nothing, Moodymann, Nana Yamamoto, No Vacation, Patrick Paige II & Allen Love & Durand Bernarr & Steve Lacy, Paul McCartney & Khruangbin, Pino Palladino & Blake Mills, quickly, quickly, Regard & Troye Sivan & Tate McRae, Rejjie Snow & Tinashe & grouptherapy, Rhye & Jayda G, Ring snuten, River Tiber, Robert Glasper & H.E.R. & Meshell Ndegeocello & DJ Tunez, Saint Etienne, Serpentwithfeet, SG Lewis & Nile Rodgers, Shura & Rosie Lowe, Silk Sonic, Snoh Alegra, Sofia Kourtesis, Sons of Kemet & Kojey Radical, St. Panther, Steve Gunn, Sufjan Stevens & Angelo De Augustine, Syd Sylvie & Marina Allen, Ten City & Emmaculate & Shannon Chambers, The Goon Sax, Tindersticks & Charles Webster, Tirzah & Coby Sey, TOPS, Tyler, the Creator & Brent Faiyaz & Fana Hues, Tyson, Unknown Mortal Orchestra, Watchhouse, Wayne Snow, Web Web & Max Herre & Yusef Lateef, Yebba & Smino samt Yuma Abe.

Morgonrock - hösten 2020

En av mina favoritgenrer av musik är morgonrock. Musik som passar när man bär detta utmärkta klädesplagg, som ju även kan bäras på kvällen och natten, eller hela dagen lång om man har en livsstil som passar för det.

Nä, någon särskilt riktig genre är det ju inte. Men nästan. Om jag säger att det är det och gör spellistor för att ringa in den, då blir det väl till slut en genre?

Den första morgonrockspellistan gjorde jag för en tid när en morgon ofta kunde börja klockan fem och en morgonrock var allt jag hann ta på mig medan jag lyfte med ett nyvaknat barn till köket och lät resten av familjen sova lite till. Mitt skägg och hår var lite längre än det borde, jag kände mig som Harry Nilsson, fast utan knarket och ciggen. Jag tänkte på Los Angeles. Jag behövde lugn musik för de där timmarna.

Den andra morgonrockspellistan specialanpassade jag till hösten och löven blåste mer åt Storbritannien.

Sedan har jag i och för sig gjort andra höstlistor. Den lista med lugna, tröstande favoriter jag gjorde i våras var ju också passande för en morgon med en kopp te, men dessutom med en extra stor sked honung i det där osäkra läget som nu på något sätt blivit normalt.

Här får ni nu en morgonrocklista för hösten 2020. Den är kanske mer spretig, med mer nytt, från många delar av världen. Till och med några hits fick vara med, men morgonrockiga hits.

Jag har inte kunnat undvika röster som Colin Blunstone, Dusty Springfield, Sandy Denny, Alexis Taylor, Dennis Wilson och John Martyn. Men jag har skippat Robert Wyatt, Francoise Hardy och Tim Hardin den här gången. Inte heller Nick Drake fick vara med, men däremot hans mamma. Och Carole King är bara med i form av en omdöpt cover.

Och sedan är det massor som jag tror ni inte har hört. Chuck Senrick, Arthur Verocai och Tee & Cara - visst talas det för lite om dem?

Kanske kan vi ta oss igenom även den här hösten.

Extra allt 10x10: Oskäggiga skägg & svenskt på svenska

*** För att fira att Extra allt fyller 10 år bjuder vi på den här Spotifylistan med 100 låtar från åren 2004-2014. Vi presenterar 10 låtar om dagen. Och avslöjar samtidigt vilka som inte kom med. ***

Här blir det ännu fler skägg, eller snarare skäggig musik utan skägg. Feist och Angel Olsen har av naturliga skäl ingen särskild ansiktsbehåring, men det har å andra sidan inte heller Cass McCombs eller Damien Jurado. Skäggen i sig räckte inte för att kvalificera Will Oldham eller Devendra Banhart för listan och skägglöshet fick inte in Scout Niblett eller Vashti Bunyan.

Bill Callahan, däremot, han skulle ha varit med på listan. Om han bara funnits på Spotify.

Så: män och kvinnor med gitarrer. Gitarrerna flödar även hos Real Estate och Wilco. Ja, Mark Kozelek: Wilco med Nels Cline kom med på listan, men inte du.

Vi har passerat halvvägsmarkeringen och börjar därför mer gå in på ballader. About Group kom med och slog ut andra soloprojekt från Alexis Taylor. Och så ballader på svenska med Håkan Hellström, (ingenting) och Dungen. Annat svenskt på svenska kom inte med, som Säkert!, Johan Borgert, Skriet, Oskar Linnros, Britta Persson, Markus Krunegård och verkligen inte Kent. Vi har bara plats för 100 låtar.

Julkalendern: Årets låtar

Nu är det dags att lista årets 100 bästa låtar! Med så många finns det en för varje humör, en för varje typ av Lucy.

Här är de: Extra allt 2016!

De ligger i lyssningsanpassad ordning, det vill säga inte rangordnade. Regeln är som vanligt ett spår per artist, men några gästartister och remixare lyckades klämma in sig flera gånger.

I alfabetisk ordning gjordes de bästa låtarna av:

A Tribe Called Quest, Alexis Taylor, Alicia Keys, AlunaGeorge, Amanda Bergman, Anderson Paak, Andreas Mattsson, Andy Shauf, Angel Olsen, ANOHNI, Babeheaven, Babyfather, Badbadnotgood feat. Samuel T. Herring, Basia Bulat, Bibio, Blood Orange, Bon Iver, Boyboy, Case / lang / Veirs, Cass McCombs, Cherrie feat. Stormzy, Childish Gambino, Circuit Des Yeux, David Bowie, Devendra Banhart, Drake, Drugdealer feat. Ariel Pink, El Perro Del Mar, Empress Of, Father John Misty, Frank Ocean, Frankie Cosmos, Frida Hyvönen, Gloria, Guordan Banks, Håkan Hellström, HOMESHAKE, I LOVE MAKONNEN, Iiris Viljanen, Jamie xx, Ji Nilsson, JoJo feat. Wiz Khalifa, Julia Spada, Kanye West, Kate Tempest, KAYTRANADA, Kevin Morby, Kikagaku Moyo, King Creosote, Kornél Kovács, Lambchop, Låpsley, Leisure, The Lemon Twigs, Leonard Cohen, LIV, Maria Usbeck, Marit Bergman, Mattias Alkberg, Max Jury, Maxwell, Michael Kiwanuka Michael Mayer & Joe Goddard, Mick Jenkins feat. Badbadnotgood, Mura Masa, Mutual Benefit, Niki & The Dove, NxWorries, Palmistry, PARTYNEXTDOOR feat. Drake, Pet Shop Boys, PJ Harvey, Pumarosa, The Radio Dept, Rae Sremmurd feat. Gucci Mane, The Range, Rihanna, Roisin Murphy, Sabina Ddumba, Sampha, Sequoyah Tiger, Shura, Sinkane, Skepta, Soft Hair, Solange, Steve Mason, Stor & Seinabo Sey, Teenage Fanclub, Tinashe, Travis Bretzer, Tunji Ige, Unknown Mortal Orchestra, Warpaint, Weyes Blood, Whitney, Woods, The xx och Yaeji.

Och nu är självklart frågan till er: vilka låtar tycker ni det är SKANDAL att de saknas?

Musikåret 2017 - andra kvartalet

Musikåret fortsätter starkt. Kendrick Lamars släpiga storverk "Damn", Japanese House, Mwuanas "Ser dig", små livstecken från Frank Ocean.

Det blev en svår sållning, men här är 25 av de bästa låtarna som släpptes under april, maj och juni: Extra allt 2017 Q2

För er som följer Extra allts musiksmak är det inte förvånande: Daphni, Phoenix, Ariel Pink, TOPS, Joe Goddard sånggästas av Alexis Taylor... Är det helt enkelt för att de är bäst eller fastnar jag allt mer i gamla hjulspår? Vilka nya artister har jag missat?

Vill ni lyssna på den (enligt mig) bästa musiken från första kvartalet så finns den här: Extra allt 2017 Q1

Och eftersom jag får/hämtar/tar/snor en hel del musiktips från Sara Martinsson så kan man ju även följa hennes lista med vad hon tycker varit halvårets bästa låtar: 6 mån 2017.

Supermix hits 2016!

Sist av alla listar nu Supermix-trion årets bästa låtar. Som vanligt 100 låtar valda av mig, Sara och Fredrik - utan inbördes ordning, men i någotsånär lyssningsvänlig ordning.

Från Alexis Taylor till Young Gunna, från debutsinglar till sistasinglar, från mjuk folk till hård grime, här är Supermix: hits 2016!

Gott nytt år!

Julkalendern: Årets covers

Håller "coverband" på att förlora sin nedsättande association? Coverartist verkar man ju kunna vara. Även om "Idol" har gått sämre, så är det väl kö till att delta i "Så mycket bättre".

Och klassiska musiker, som Lucys älskling Schroeder, spelar ju i princip enbart covers. I Schroeders fall Beethoven, som för övrigt firar födelsedag i dag.

Årets mest långtgångna coverprojekt kom från den japanske producenten TOYOMU. Han hade inte tillgång till Kanye Wests "Life of Pablo" och spelade därför in en egen version av hela skivan, utifrån den information han kunde skrapa ihop på samplingslistor och sångtextsajter. Om han i stället för talmjukvara hade låtit någon människa rappa hade det kanske gått att lyssna på som något annat än ett konstprojekt. Vad Kanye tyckte om det hela vet jag inte, men å andra sidan tror jag ingen riktigt bryr sig längre om vad Kanye tycker.

I "Så mycket bättre" måste man kramas, gråta och älska när någon gör om ens musik, men så är det inte i den vanliga världen. Någon på "The Voice" gjorde en cover Father John Misty, som frågade Gud vad han gjort för att förtjäna det. Själv gjorde John Misty gjorde "Kiss It Better" av Rihanna. Hon gjorde i sin tur en oväntat bokstavstrogen version av "New Person, Same Old Mistakes" av Tame Impala, men kallade den "Same Ol' Mistakes".

Alexis Taylor gjorde covers på sig själv och på Elvis. Avalanches gjorde lite tvärtom när de sa att deras låtar var egna, men allt viktigt i flera av dem var samplat från andra - då kallas det väl knappt ens cover, snarare remix?

Sturgill Simpson gjorde Nirvanas "In Bloom" till sin egen". Frank Ocean gjorde cover på Isley Brothers, eller han kanske ser "(At Your Best) You Are Love" som en Aaliyah-låt. Blir covercovers nästa grej? Chance the Rapper gjorde i sin tur Frank Oceans "Self Control" i badet.

Många hyllade Prince med covers, bland annat Sampha och El Perro Del Mar. Hon gjorde även Suicides "Dream Baby Dream" (innan Alan Vega avled) och - mer oväntat - "Breaking the Girl" av Red Hot Chili Peppers. De gjorde i sin tur "farsartad" cover av Stooges.

Vissa covers blir tydligen aldrig för väntade för att avstå. Roosevelt gjorde "Teardrops" av Womack & Womack. Kylie Minouge gjorde "Night Fever" av Bee Gees. Många - och några alldeles för bokstavstrogna - covers blev det på trippelalbumet "Day of the Dead" som hyllade the Grateful Dead.

En cover som hade känts oväntad för femton år sedan men nu känns ordinär var när Jim James och Brittany Howard gjorde Backstreet Boys "I Want It That Way" i en reklamfilm. På samma sätt känns Amasons visserligen väldigt fina versioner av Foreigner och Mamas & Papas.

Årets bästa cover kom från Amason-relaterat håll, och den var däremot oväntad: Dungen gjorde Aphex Twins "Alberto Balsam". Visst kunde de ha tagit sig an mer svåröversatta låtar ur Richard D. James katalog, men det här var en förening av det bästa från två världar. Det är väl vad en cover ska vara?

Julkalendern: Årets album

Alexis Taylor, Bibio, Blood Orange, Cass McCombs, Frank Ocean, Kate Tempest, The Radio Dept, Beyoncé, Solange.

Musikåret 2021 - tredje kvartalet

 

Ännu ett kvartal har gått, ännu en gång har jag försökt välja ut enbart 25 låtar. Som en service till er.

Som vanligt blev det en väldigt blandad påse, antagligen är det väldigt få (förutom jag) som gillar allt, men det finns å andra sidan något för alla.

Många är gamla favoriter, som ni vet att jag gillar: Saint Etienne, Alexis Taylor, Jorja Smith, Baba Stiltz, Sufjan Stevens, Damien Jurado. Men en del är nya: Madi Diaz, Yebba, Sylvie, Michael Seyer, Faye Meana. 

Och nederländsk/turkiska Altin Gün har jag väl aldrig haft med förut? Ni kommer att nynna "Kisasa Kisas" hela dagarna. Och även om jag inte kan turkiska så tror att det är riskfritt, det verkar vara en väldigt uppbygglig text.

Varsågoda: Extra allt 2021 Q3

Veckans skivor i juli

 

Projektet att köpa en skiva i veckan har fortsatt, även under semester. Det har dock funnits vissa utmaningar med att försöka köpa fysiska skivor, när jag har befunnit mig i landsbygd där jag på sin höjd har haft tillgång till loppisar. Mina skivhyllor är inte så desperat tomma att jag tänker fylla dem med dansband eller Pelle Karlsson - och det var faktiskt mest sådant jag hittade. 

Så jag passade på att beställa lite ny musik.

Floating Points, Pharoah Sanders & the London Symphony Orchestra "Promises" (2021) Det här var soundtracket till mitt påsklov och kommer nog hamna högt i många årsbästalistor - så det känns som en skiva värd att äga fysiskt. Däremot vet jag inte egentligen om vinyl är den bästa formen - att behöva vända sida mitt i kommer väl göra avbrott i flödet? Vi får se - jag har beställt den för upphämtning på Bengans på Drottninggatan, som väl är Stockholm citys sista skivaffär?

John Martyn "Piece by Piece" (1986) Något otippat att kunna köpa månadens Martyn i antikladan i Vadstena. Men det är en otippad lada det där, med en skivavdelning fylld av mestadels skräp - och så oväntade guldkorn. Jag gick även därifrån med en Curtis Mayfield.

Faye Webster "I Know I'm Funny Haha" (2021) Ett kort mellanspel i hemkvarteren och det gick att gå och köpa en färsk, fysisk skiva: den fjärde fullängdare Webster hunnit släppa (hon debuterade som 16-åring). Ett lojt album, på ett bra sätt, men också lite för jämntjockt, på ett dåligt sätt. Men jag ska se om den växer med fler lyssningar.

Alexis Taylor "Silence" (2021) Förbeställning av kommande soloskivan från en av mina absoluta favoritröster. Tyvärr vågar jag inte riktigt hoppas att han kommer få till ett solomästerverk och är inte helt övertygad av första singeln "Dying in Heaven".

Saint Etienne "I've Been Trying to Tell You" (2021) En till förbeställning, där första singeln var mer lovande och lite fint knasig. Jag beställde den flådigaste deluxe-versionen - trodde jag. För några dagar senare annonserades en boxversion... Saint Etienne är nog en av få grupper som har en publik som är villiga att direkt beställa boxversioner av ohörda album. Jag kan tänka mig att även typ Metallica och Kiss gör det. Eller kanske U2.

Julkalendern: Årets musiksamarbeten

Årets bästa samplingar:
1. The XX “Say Something Loving” återanvände Alessi Brothers “Do You Feel It?”
2. Shabazz Palaces “Shine A Light” återanvände Dee Dee Sharps “I Really Love You”
3. Futures “Mask Off” återanvände Carlton Williams “Prison Song”

Årets bästa interpolationer:
1. Ty Senojs “Bananas” lånade från Gwen Stefanis “Hollaback Girl”
2. George Maples “Hero” lånade från Boy Meets Girls “Waiting for a Star to Fall”
3. Drakes “Teenage Fever” lånade från Jennifer Lopez “If You Had My Love”
(bubblare: THEY:s "Dante's Creek" som lånade från signaturen till "Dawson's Creek", precis som Jamila Woods "Lonely" gjorde förra året)

Årets bästa covers:
1. Yaeji gjorde Drakes “Passionfruit”
2. Jim James gjorde Beach Boys “I Just Wasn’t Made for These Times”
3. Iiris Viljanen gjorde Bonnie Tylers “Total Eclipse of the Heart” (live)

Årets mest onödiga covers:
1. Ebbot gjorde Lordes “Royals”
2. Julia Holter gjorde Depeche Modes “Condemnation”
3. Widowspeak gjorde Neil Youngs “Harvest Moon”

Årets mest påminna-om-andra:
1. “Midnight” med Jessie Ware påminde om “Bennie and the Jets” med Elton John
2. Haim påminde om Wilson Phillips
3. Dolce påminde om Ingegerd “Sudden “ Eriksson”

Årets remixar
1. J Hus ”Did You See?” Mura Masa remix
2. Charlotte Gainsbourg ”Deadly Valentine” Soulwax remix
3. Lorde ”Green Light” Chromeo remix

Årets udda samarbeten:
1. Todd Rundgren och Robyn på "That Could Have Been Me"
2. Kendrick Lamar och U2 på "XXX"
3. Lana Del Rey och The Weeknd på "Lust for Life" (eller tja, inte så udda)

Årets svårbeskrivliga remix/cover/samarbetsprojekt
1. Alexis Taylor som på "Listen With(out) Piano" bjöd in andra att tolka förra årets "Piano". Skivorna kan spelas separat, eller ovanpå varandra.