Julkalendern: Hej då

I år sa vi hej då till David Bowie, Prince, George Martin, Gene Wilder, Leonard Cohen, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Kjell Alinge och Freddie Wadling.

Dessutom: Olle Ljungström, Lars Gustafsson, Billy Paul, David Mancuso, Alan Vega, Ettore Scola, A.A. Gill, Harper Lee, David Mancuso, Robert Vaughn, Åke Cato, Michael Cimino, Garry Shandling, Maurice White, Mose Allison, Bobbie Vee, Sonia Rykiel, Basia Frydman, Merle Haggard, Glenn Frey, Andrew Sachs, Bill Cunningham, Ralph Stanley, Zsa Zsa Gabor, Carl Fredrik Reuterswärd, Leon Russell, Guy Clark, Nils Schwartz, Phife Dawg, Robert Stigwood, Prince Be, Keith Emerson, Paul Kantner, Clarence Reid, Otis Clay...

De var så många storheter som avled att det uppstod diskussioner om "grief police", de som tyckte att andra inte borde uttrycka sorg över kändisar som dött. Ändå verkade det inte ens under ett sådant här år skapas någon gemensam praxis om hur man ska/bör/kan bäst uttrycka sina känslor efter att en person man beundrat har gått bort. Att enbart skriva "RIP X-namn" känns lite... fattigt, tycker jag. Adjektiv finns för att användas, tycker jag. För att ta på mig sorgpolisuniformen. Men den ät trång, så nu tar jag av den. Och hoppas på kortare namnlista nästa år.

(Och ja, det här är med väldigt stor majoritet en massa män. Kom tillbaka när vi i julkalendern listar "Nya namn" så får ni se en majoritet kvinnor. The future is female, helt tydligt.)

UPPDATERING TOLV DAGAR SENARE: Hej då George Michael, Debbie Reynolds och Carrie Fisher...

Julkalendern: Årets låtar

Nu är det dags att lista årets 100 bästa låtar! Med så många finns det en för varje humör, en för varje typ av Lucy.

Här är de: Extra allt 2016!

De ligger i lyssningsanpassad ordning, det vill säga inte rangordnade. Regeln är som vanligt ett spår per artist, men några gästartister och remixare lyckades klämma in sig flera gånger.

I alfabetisk ordning gjordes de bästa låtarna av:

A Tribe Called Quest, Alexis Taylor, Alicia Keys, AlunaGeorge, Amanda Bergman, Anderson Paak, Andreas Mattsson, Andy Shauf, Angel Olsen, ANOHNI, Babeheaven, Babyfather, Badbadnotgood feat. Samuel T. Herring, Basia Bulat, Bibio, Blood Orange, Bon Iver, Boyboy, Case / lang / Veirs, Cass McCombs, Cherrie feat. Stormzy, Childish Gambino, Circuit Des Yeux, David Bowie, Devendra Banhart, Drake, Drugdealer feat. Ariel Pink, El Perro Del Mar, Empress Of, Father John Misty, Frank Ocean, Frankie Cosmos, Frida Hyvönen, Gloria, Guordan Banks, Håkan Hellström, HOMESHAKE, I LOVE MAKONNEN, Iiris Viljanen, Jamie xx, Ji Nilsson, JoJo feat. Wiz Khalifa, Julia Spada, Kanye West, Kate Tempest, KAYTRANADA, Kevin Morby, Kikagaku Moyo, King Creosote, Kornél Kovács, Lambchop, Låpsley, Leisure, The Lemon Twigs, Leonard Cohen, LIV, Maria Usbeck, Marit Bergman, Mattias Alkberg, Max Jury, Maxwell, Michael Kiwanuka Michael Mayer & Joe Goddard, Mick Jenkins feat. Badbadnotgood, Mura Masa, Mutual Benefit, Niki & The Dove, NxWorries, Palmistry, PARTYNEXTDOOR feat. Drake, Pet Shop Boys, PJ Harvey, Pumarosa, The Radio Dept, Rae Sremmurd feat. Gucci Mane, The Range, Rihanna, Roisin Murphy, Sabina Ddumba, Sampha, Sequoyah Tiger, Shura, Sinkane, Skepta, Soft Hair, Solange, Steve Mason, Stor & Seinabo Sey, Teenage Fanclub, Tinashe, Travis Bretzer, Tunji Ige, Unknown Mortal Orchestra, Warpaint, Weyes Blood, Whitney, Woods, The xx och Yaeji.

Och nu är självklart frågan till er: vilka låtar tycker ni det är SKANDAL att de saknas?

Julkalender: Bibio (och Bob)

Den har hållit ända sedan i vintras. Och den får mig alltid att tänka på den här klassikern av Bob James. Det är inte fel i sig.

Julkalendern: Influencers och influencées

Jag hade tänkt förbigå Kents farväl med tystnad. På samma sätt som jag förbigår OS och Melodifestivalen - det pågår, många bryr sig, jag brydde mig för länge sen, men jag vill stumt markera att det pågår parallellt med min värld.

På samma sätt som Extra allt, även om jag brydde mig om Kent mycket under deras första album, sedan inte alls kommenterat Kents fem senaste album. (Deras sjätte senaste skrev jag tydligen om, men har sedan dess glömt.)

Men så är vi här, ikväll gör Kent sin sista konsert. Och jag tänkte mest säga att jag faktiskt tror att det blir den sista. De kommer inte "göra en Refused" eller "göra en LCD Soundsystem". För även om de två banden skrev pekoralpressmeddelande respektive gjorde en hel jävla långfilm om att de sa adjö, så spelade de inte ut hela dramat lika väl som Kent har gjort.

Det måste man ju ge Kent och deras byråer, de vet hur man lägger upp en reklam- och PR-kampanj. Och vi alla andra spelar med, fullt medvetna om att det är vad vi gör. Varför blir det en stor grej för MIG att Kent lägger ner, när jag inte brytt mig på mer än tio år? (Vilket det nu blir som att jag koketterar med.) Jo, för att de har gjort det till en stor grej. Och jag vet att det är dem som har gjort det till en stor grej, men jag dras med ändå.

Det är det som är tecknet i tiden, att det inte är något problem för oss att vi förstår vad som pågått bakom kulissen. Vi vet att vi är "influencées" som blir influerade av "influencers".

Det kan man koppla till annat som hänt i år kring reklam och PR. Att det inte spelar någon roll när Little Jinder biter handen som föder henne, för vi var alla hela tiden medvetna om att hon gjorde det för pengarna. Vi fattar att M.I.A. inte spelade in en låt för HM enbart för att hon instämde i budskapet, lika lite som vi tror att H&M valt sitt budskap av annan anledning än att sälja mer kläder.

Så jag fortsätter spela med lite till och säger hej då, Kent.

Julkalendern: Årets covers

Håller "coverband" på att förlora sin nedsättande association? Coverartist verkar man ju kunna vara. Även om "Idol" har gått sämre, så är det väl kö till att delta i "Så mycket bättre".

Och klassiska musiker, som Lucys älskling Schroeder, spelar ju i princip enbart covers. I Schroeders fall Beethoven, som för övrigt firar födelsedag i dag.

Årets mest långtgångna coverprojekt kom från den japanske producenten TOYOMU. Han hade inte tillgång till Kanye Wests "Life of Pablo" och spelade därför in en egen version av hela skivan, utifrån den information han kunde skrapa ihop på samplingslistor och sångtextsajter. Om han i stället för talmjukvara hade låtit någon människa rappa hade det kanske gått att lyssna på som något annat än ett konstprojekt. Vad Kanye tyckte om det hela vet jag inte, men å andra sidan tror jag ingen riktigt bryr sig längre om vad Kanye tycker.

I "Så mycket bättre" måste man kramas, gråta och älska när någon gör om ens musik, men så är det inte i den vanliga världen. Någon på "The Voice" gjorde en cover Father John Misty, som frågade Gud vad han gjort för att förtjäna det. Själv gjorde John Misty gjorde "Kiss It Better" av Rihanna. Hon gjorde i sin tur en oväntat bokstavstrogen version av "New Person, Same Old Mistakes" av Tame Impala, men kallade den "Same Ol' Mistakes".

Alexis Taylor gjorde covers på sig själv och på Elvis. Avalanches gjorde lite tvärtom när de sa att deras låtar var egna, men allt viktigt i flera av dem var samplat från andra - då kallas det väl knappt ens cover, snarare remix?

Sturgill Simpson gjorde Nirvanas "In Bloom" till sin egen". Frank Ocean gjorde cover på Isley Brothers, eller han kanske ser "(At Your Best) You Are Love" som en Aaliyah-låt. Blir covercovers nästa grej? Chance the Rapper gjorde i sin tur Frank Oceans "Self Control" i badet.

Många hyllade Prince med covers, bland annat Sampha och El Perro Del Mar. Hon gjorde även Suicides "Dream Baby Dream" (innan Alan Vega avled) och - mer oväntat - "Breaking the Girl" av Red Hot Chili Peppers. De gjorde i sin tur "farsartad" cover av Stooges.

Vissa covers blir tydligen aldrig för väntade för att avstå. Roosevelt gjorde "Teardrops" av Womack & Womack. Kylie Minouge gjorde "Night Fever" av Bee Gees. Många - och några alldeles för bokstavstrogna - covers blev det på trippelalbumet "Day of the Dead" som hyllade the Grateful Dead.

En cover som hade känts oväntad för femton år sedan men nu känns ordinär var när Jim James och Brittany Howard gjorde Backstreet Boys "I Want It That Way" i en reklamfilm. På samma sätt känns Amasons visserligen väldigt fina versioner av Foreigner och Mamas & Papas.

Årets bästa cover kom från Amason-relaterat håll, och den var däremot oväntad: Dungen gjorde Aphex Twins "Alberto Balsam". Visst kunde de ha tagit sig an mer svåröversatta låtar ur Richard D. James katalog, men det här var en förening av det bästa från två världar. Det är väl vad en cover ska vara?

Julkalendern: Kate Tempest

I Stockholm vaknade man morgonen 9 november till en nyvald Trump och fullkomligt snökaos utanför dörren. På något sätt fungerade det senare ganska bra för att distrahera från det förra. Men ändå, det var en tung dag.

När jag tryckte en barnvagn framför mig genom snötäcket, svettig, yr, lite lätt förvirrad om det här verkligen hänt, lite uppgiven, i behov av energi för att putta mig framåt - då visste jag exakt vilken musik jag skulle lyssna på: Kate Tempest.

Särskilt passande kändes "Europe Is Lost", där hon är extra arg. Och uppgiven:

"I can't see an ending at all / Only the end"

Brittiska rappare är väl i allmänhet ganska diskbänksrealistiska, men Kate Tempest är riktigt, riktigt svartsynt. Inget är bra längre, till och med drogerna är tråkiga. Det finns en enda ljuspunkt:

"Well, the sex is still good when you get it."

Kate Tempest borde vara given i en tidskapsel från 2016. Hon satte ord och toner på den hopplöshet, klimatångest, litenhet som så många känner, oavsett vilka lösningar vi ser. Visst slår hon ibland över till ett allmänt tantklagande, som att selfies eller smöriga ballader skulle vara ett problem, eller går in i den helt orimliga rollen att känna skuld för allt lidande som någonsin har inträffat i världshistorien.

"Let Them Eat Chaos" är Tempests andra album. Det kom i oktober, men "Europe Is Lost" släpptes redan i november 2015. Innan Trump och innan Brexit, men redan då fanns bränsle så det räckte.

Som den dramatiker och poet hon är har Tempest inget problem med att vara anspråksfull. "Let Them Chaos" börjar med en inzooming från Kosmos till vår planet och ner till en gata i London. Klockan är 04.18 och bara sju personer är vakna.

I år kom även Tempests debut som romanförfattare, "The Bricks That Built The Houses" ("Tills det dödar oss" på svenska). Även det är en samtidsberättelse om ett antal liv i södra London, men lite mer konventionell, med en gangsterfilmisk kriminalhistoria i botten. Och - ingen särskild allvarlig spoiler - ett bitterljuvt lyckligt slut.

På albumet "Let Them Eat Chaos" finns däremot inget sådant. Där är det inte mörkast precis innan gryningen. Det enda som finns till slut är en storm och ett kallt regn och Kate Tempest (vars efternamn ju betyder "storm") står och skriker och bönar och ber sina närmaste att älska mer.

Det är desperat och förtvivlat, men ingen annan uttrycker det så väl som hon.

Julkalendern: Blood Orange

Jag hade kunnat lägga upp vilket spår som helst från "Freetown Sound". Men nu råkar "Augustine" vara den enda med en officiell video där Dev Hynes dansar på ett tak och äter jamaicanskt med en sliten Julian Casablancas.

Men lyssna lika gärna på "Best to You", "Desirée", "Better Than Me", "Love Ya" eller "E.V.P." - eller vänta: lyssna på hela albumet.

Julkalendern: "The Girls"

Visserligen är Emma Cline från Kalifornien, men är det inte lite underligt att en 27-åring år 2016 romandebuterar med en lätt förtäckt berättelse om Charles Mansons sekt och deras mord på 60-talet? Och att det blir en av 2016 års bästa böcker?

Men "The Girls" är inte en bok om sektledaren. Det är framför allt en berättelse om unga kvinnors vänskap med varandra och beroende av varandra - och av män.

"The Girls" handlar om hur tonåriga Evie, någonstans i slutet av sextiotalet, dras från sitt kaliforniska förortsliv in i en misslyckad musikers allt mer dysfunktionella "kollektiv". Genom sitt upplägg kan Emma Cline visserligen ta en del genvägar förbi att förklara den ursprungliga attraktionen till sektledaren, men det blir också väldigt tydligt att allt inte snurrade runt honom.

Cline lyckas också visa att det som låg bakom sektens grepp om de unga kvinnorna inte var ett avgränsat sextiotalsfenomen. Så nej, det är inte alls underligt att det här var en av 2016 års bästa böcker.

PS: För övrigt har jag aldrig någonsin fattat ikonifieringen och t-shirttrycken av Charles Manson. En Musse Piggifiering av en psykiskt sjuk mördare - äckligt och helt obegripligt. "The Girls" bidrar som tur är inte till den.

PS2: Fler bra böcker från 2016 dyker upp i kommande luckor i julkalendern...

Julkalendern: Årets bandnamn

Varje år dyker en massa nya band och artister upp, som helt nyligen har valt sina namn. Och så har de valt Drugdealer, Leisure, LIV, Savoy Motel eller NxWorries. Varför? Varför vill du heta Drugdealer?

De borde i stället ha gjort som Connan Mockasin och Sam Dust.

För när man döper ett band, då ska man väl ta fram de finaste orden som finns?

För mig är "soft" ett av de allra finaste orden i engelska språket. Det har till och med överlevt att bli ett dude:igt låneord på svenska. Alla bandnamn med det ordet blir fantastiska: The Soft Boys, the Softies, The Soft Machine, Soft Cell... (Till och med The Electric Soft Parade är okej, trots att man blir påmind om The Doors.)

Connan Mockasin och Sam Dust (från LA Priest) döpte sitt gemensamma projekt till Soft Hair. Enkelt, men genialt. Dessutom passar det musiken de gjort tillsammans.

Att det har dröjt ända till 2016 innan någon döpt sitt band till Soft Hair är skandal.

Julkalendern: Cherrie

Julkalendern: Årets grafiska roman

I dag får Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Det hade ni väl inte hört? Haha.

Nu när kvalifikationsgrunderna för Nobelpriset i litteratur inte längre enbart är verk i bok- eller teatermanusform, då gläntas väl på dörren inte enbart för andra sångtextförfattare, utan rimligen även för andra berättarformer? 

Som film eller egentligen mer sannolikt mitt i osannolikheten: serier (eftersom det där oftare finns en enda upphovsperson). Om Dylan med Danius ord är "örats poesi" så är väl serier "ögats poesi"?

Tyvärr är det för sent för Charles M. Schulz, men tid finns fortfarande för Daniel Clowes att arbeta ihop ytterligare meriter för ett pris.

Daniel Clowes har under sin mer än trettioåriga karriär gjort allt från nedkokade strippar ("Ice Haven") och skruvad, men ärlig realism ("Ghost World") till psykedelisk surrealism ("Som en sammetshandska smidd i järn"). 

Årets "Patience" lägger sig någonstans mitt emellan de två senare. Den som bara läser de första sidorna kan tro att det är ett relationsdrama om två blivande föräldrar, nervösa och inte helt ärliga mot varandra. Men eh... ja, sedan bär det iväg.

Läs den - och låt det ta tid. Att snabbläsa en grafisk roman bara för att ögat har förmåga att göra det, det är som att pitcha Dylan för att hinna igenom "Blood on the Tracks" på en halvtimme.

Julkalendern: "Time Moves Slow"

Med en av årets finaste klassisk-enkel-men-effektiv-poplyrik-refränger:

"Running away is easy / It's the leaving that's hard / Running away is easy / Running away is easy / It's the living that's hard / And loving you was easy / It was you leaving that scarred"