Ett enda fartyg och en felnavigering kunde stoppa stora delar av världshandeln. Allt från antagligen helt nödvändiga komponenter till helt onödigt leksaksskräp hindrades från att komma förbi Ever Given som hamnat på sniskan i Suezkanalen.
Och för att lösa detta skickade man ut - en liten grävskopa. (Eller nåja, den är väl inte liten, men på en promenad förbi Slussenbygget kan man säkert se massor av större apparater.)
Här kommer ett inkomplett försök att summera årets bästa återutgivna musik. En del har "bara" blivit ihopsamlat och kurerat, annat framgrävt och presenterat för första gången.
Metersmannen Leo Nocentellis folkgrooviga soloalbum "Another Side" blev aldrig utgivet 1971 och troddes ha gått förlorad i stormen Katrina, men så hittades banden på en loppis i LA. Att detta fått ligga och mögla...
Med "Feel Flows" blev Beach Boys period kring "Sunflower" och "Surf's Up" till slut box, i förvirrande många olika utgåvor. Mycket av det här har spritts på bootlegs tidigare, nu är det fint att Dennis Wilsons protestsång "4th of July" når fler öron.
På "Go Find the Moon: The Audition Tape" samlades Laura Nyro första studioinspelningar. Det är helt sjukt att hon som 18-åring kan framföra låtarna på det sättet och när man inser att hon dessutom redan så själv skrivit "And When I Die" så sprängs huvudet.
Att Colin Blunstones demos och överblivna låtar från "One Year" fått sitta på en hylla till 2021 är ju märkligt - alla älskar väl Colins röst?
Female Species var ett band bildat av tonårstjejer i sextiotalets Kalifornien och låter nästan påhittat perfekta. Det måste ju klia i fingrarna för återutgivningsbolag att fejka ett bortglömt band?
Willie Dunn upptäckte jag för några år sedan på samlingen "Native North America, Vol. 1: Aboriginal Folk, Rock, and Country (1966-85)", i år fick han egna återgivningar, både samling och album.
Det finns fortfarande gammal etiopisk jazz att hänföras av, vilket visades av "Tezeta" med Hailu Mergia & the Walias.
Bob Stanley samlade på "Choctaw Ridge" den nya countrypop med mörka berättelser som släpptes fram av Bobbie Gentrys framgångar med "Ode to Billie Joe". Mer funky country fanns på "Country Funk vol 3", bland annat Tony Joe Whites uppgrävda långsamdiscolåt "Alone at Last".
På samlingen "Belong to the Wind" fick man stifta bekantskap med artister som Autumn Dust, St Elmos Fire, Chico och Snuffy - alla från det mjuka, småpsykedeliska och obskyra amerikanska sjuttiotalet. Att det fortfarande finns sådant här att gräva fram, det är fantastiskt. Och Charles Brown (inte att förväxla med storebrodern till årets julvärd Sally Brown), vars "I Just Want to Talk to You" gavs ut i privatpress 1977, när Brown var 18 - otrolig!
Även den som vill ha lite mer tempo har fått nytt gammalt att spisa. På "Greg Belson's Divine Funk" fortsätter den amerikanske DJ:n att gräva fram fantastiskt sväng om Jesus. På "Modernity" trängdes låtar som bara de riktiga modsen hade hört. Och Four Tet valde att återute "MRA" med Chris McGregor's Brotherhood of Breath på tolvtummare, en frustrande blåsuppvisning som gett mig energi i sluttampen av många löprundor.
Vill ni höra? Här är en spellista med en låt från allt som nämnts - klicka er vidare för mer!
De flesta av de återutgivningarna och många, många, många, massor av andra liknade tips på gammal (och ny) musik finns i Aquarium Drunkards årssammanfattning. Jag har mycket kvar att lyssna på...
Det var väl någon slags backlog sedan 2020, att en massa återföreningar skulle ske 2021. Och som att det skulle sammanfalla med att en vaccinerad värld kunde återförenas. Att vi alla skulle titta på varandra och konstatera att vi alla blivit lika gråare men ändå som vanligt.
Förutom Abba, "Vänner" och Fugees samlades ju även Eldkvarn och Harry Potter-skådisarna för första gången på länge. Dessutom gick de tre kvarvarande medlemmarna i Faces in i studion och New Radicals gjorde en engångsspelning på presidentinstallationen.
Men världen hålls ju fortfarande isär av ett virus som fortsätter mutera sig. Så kanske var det Daft Punk som mest fångade tidsanden när de kastade in handduken i februari. Man får däremot vara fullt beredd på att någon gång 2061 få se avatarversioner av Thomas och Guy-Manuel uppträda för oss genom att vi kollar i specialtillverkade 3D-glasögon. Hur kommer de se ut i ”motion capture”-dräkter?
Ännu ett år av inställda konserter, eller konserter som inte ens schemalades.
De enda konserter jag ändå bevistade var två som skjutits från 2020 i flera omgångar. Men till slut stod Eggstone på Galejan vid Skansen och El Perro Del Mar på Fasching.
I båda fallet var stämningen runt arrangemangen trevande, osäkra. Får man göra så här som jag gör nu? Nej, på Galejan i slutet av augusti fick man till exempel inte stå upp i närhet av scenen, inte ens för att prata med någon annan som satt på de glest utplacerade stolarna. Då kom en vakt fram och sa till, mycket vänligt men ändå.
Tyvärr hade den tidiga höstkylan satt sig som en förkylning på Per Sundings stämband, så han klarade inte av de högre tonerna. Eggstone får gärna åka på återföreningsturné då och då, mest för att jag hoppas att detta inte får bli mitt sista minne av dem.
På El Perro Del Mar en knapp månad senare var det så glest utplacerade bord i Faschings lokaler att det innan konserten börjat kändes som att vara inbjuden till ett genrep. Men det blev som en återstart, en reboot av både Sarah Assbrings spelande (hon hade återgått till att kompa sig själv på gitarr och framförde låtar från allra första skivan) och hela konsertsäsongen (det var redan bestämt att restriktionerna skulle lyftas, om en vecka skulle inte de här avstånden vara tvingande). Någon startskott för massor av spelningar blev det inte, det vände inte helt.
Men ska man gå på få konserter så ska det så klart vara med El Perro, en av de finaste artisterna vi har i landet, och ha henne precis framför näsan. På något sätt vände hon också de underliga förutsättningarna till sin fördel. Som att ödsligheten, den ovana känslan av att vara i samma rum och att inte veta om det var en början eller ett slut - allt tvinnades ihop med de röda sammetsdraperierna, peruken och gitarrens ljud till en scen ur en Lynchfilm, om den utslitna referensen tillåts. Sedan avslutades allt med en cover av Drifters "Please Stay", en både Lynch-ig sång och kanske åtminstone lite en bön till oss som publik.
Bland de andra konserter som verkligen blev av, men som jag missade, så var det mest trist att jag inte lyckades vara där när Frida Hyvönen intog Orionteatern. Den ligger ändå på gångavstånd från mitt hem. Att ha missat Gabriels debutspelning i London är på något sätt inte särskilt jobbigt. Att kunna åka till London på konsert känns väldigt avlägset.
Årets julvärd Sally Brown har hela listan över saker som har debatterats lite längre än de egentligen borde, av lite för många kolumnister/krönikorer/tyckare, ofta i olika delar av samma tidning. Eventuellt har Sally faktiskt lyckats glömma någon "debatt". Tur för henne i så fall.
Det är ibland helt okej med musik som inte ens försöker låta som om den är gjord i nutid. Särskilt som när man i år hörde hur roligt både Silk Sonic och Durand Jones & the Indications haft i studion - och glädjen smittar.
2. Whiskey Sour
3. White Negroni
Jag har väl aldrig lyssnat på så mycket nysläppt jazz som i år (även om det tog fart förra året).
Det säger så klart mycket om mig, men också lite om att det kommer väldigt mycket bra grejer. Och jag har säkert missat mycket - så jag tar tacksamt emot tips på sådant ni tror jag inte hört.
Bortom jazz så har mina två mest spelade instrumentala album varit med gitarrer: Yasmin Williams "Urban Driftwood" och samarbetet mellan Marisa Anderson och William Tyler, "Lost Futures".
Det blir så många och så rörigt att jag mitt i förvirringen börjar ta det med en klackspark och därför behöver påminna mig själv om att många personer som blir utstötta från offentligheten ju faktiskt inte bara har varit idioter utan har begått vidriga handlingar, med många offer.
Ariel Pink och John Maus hängde med shamaner på Capotolium (eller i alla fall utanför), så de ströks ju för många, men ärligt talat så visste man väl redan att Ariel Pink var knasig? Och behövdes det nya anklagelser mot Marilyn Manson för att någon skulle förstå att han är ett svin?
Manson blev ju i alla fall omkramad av Kanye West, tillsammans med DaBaby, som väl var homofob. Och David Chapelle var transfobisk.
Brainpool-Christoffer kom ut som covidskeptiker och hur var det med Eric Clapton och Van Morrison? Men att Clapton är otrevlig har man väl vetat länge? Och att Dogge Doggelito gör vad som helt för pengar, tydligen inklusive att vara på en mässa med nazister. Däremot blev ju Yasin och Dree Low inte cancellade, eller? Hur påverkade mordet på Einár?
När de andra inte ville jobba med Ken Stringfellow så splittrades the Posies, men överraskningen där var väl mest att Posies fortfarande höll på. Hur går det förresten med Mark Kozelek? Han har inte släppt något sedan anklagelserna mot honom förra året.
R. Kelly blev till slut dömd på riktigt, medan förundersökningen om Göran Lambertz (inga jämförelser med R. Kelly i övrigt...) blev nedlagd. Hade Lambertz bara spelat det cool hade han kanske kunnat bli un-cancelled någon gång framöver. Men i stället ordnade han självgod presskonferens och nämnde den anklagande kvinnan vid namn. Sedan begärde han skadestånd för att mat i kylskåpet hade blivit förstörd under häktningstiden. Staffan Hildebrand verkar tydligen alla hela tiden ha vetat allt om, men vad händer nu, borde det inte bli rättsfall?
Soran Ismail försökte un-cancella sig själv, men kanske var det inte så smart att ställa upp i de där tv-programmen. Aziz Ansari verkar däremot ha hittat rätt modell för att långsamt ta sig tillbaka, genom att inte synas så mycket i senaste säsongen av ”Master of None”. Och Lorentz - kommer han verkligen lägga av efter den här ”sista skivan”, eller är det bara PR?
Linda Skugga checkade ut från social medier efter att ha skrivit en väldigt hård sågning som många sågade. Men hon är väl inte cancelled, bara självcancelled?
Och tror ens Ann Heberlein själv att hon är så cancelled som hon säger? Hon är ju överallt.
En väldigt användbar typ av musik för egen del är vuxenmusik som ändå uppskattas av barn i lågstadieåldern. Här är tre av årets hits:
Under 2022 kan jag möjligen, eventuellt, kanske börja närma mig att förstå vad de ska vara bra för. Men jag tvivlar på att det går.
Målningen av Sara-Vide Ericson gör att ett gatefoldomslag känns inte bara som en bra idé utan rent utav nödvändigt. Sally Brown ställde sig mitt i speglingarna på vattnet och bara log.
