tisdag, mars 18

Kulturkonsumtion

Tidning: Filter
Jag är precis den reportageromantiker som Filter vill väcka efter ett par års bloggläsandeslummer. Och visst var det spännande läsning, de långa artiklarna kändes nästan för korta, så spännande var det. Men frustrerande att inte få veta hur det gick med Guide Michelininspektionen på Thörnströms kök som beskrivs in i minsta detalj. (På det där reportageljugiga sättet som Guillou hatar: "Mr Leonard lyssnar på dem utan att förstå", hur vet journalisten det?) Det står i tidningen att slutet på historien ska finnas på webben, men det gör det ju inte. Grr.... Det sämsta med det här premiärnumret är det mycket fula plastankeomslaget, som chefredaktör Göransson på Vassa Eggen förklarar som ”ett snabbt puckobeslut”. Självinsikt.

Bok: Thomas Engström ”Dirty Dancer”
Ni vet hur man ibland kan skydda sig mot att vara avundsjuk på någon som producerat något riktigt bra genom att tänka ”jo, det var lysande, men inte inte den sortens film/bok/skiva jag skulle vilja göra”. (Or is that just me?) Men det funkar inte på ”Dirty Dancer”, för den är precis så där mörk, bitter och full av perfekta oneliners som jag önskar att jag skulle kunna skriva. Min enda tröst är jag är alldeles för snäll och mesig för att någonsin kunna göra det.

Scen: Stand-up i stället för bio, Boulevardteatern
En kväll av blandade nybörjare och etablerade komiker. Den minst etablerade av de etablerade var Aron Flam, som kör stilen ”lågmäld judisk cyniker”. Inte alls en unik stand up-stil. Men under en kväll där de flesta hade åtminstone något inslag av prutt-, runk- eller böghumor är det ju fruktansvärt skönt med någon som i stället citerar Michel de Montaigne. Och nej, min kompis Jonas Åhlund som jag främst var där för att se och som var en av de roligaste, han körde faktiskt ingen prutt-, runk- eller böghumor. Men det ska jag inte trycka för hårt på, för jag vet att han har gjort det förut. Och han kommer göra det igen.

Bloggfolk: Bon Iver
När man går in på Hype Machine och upptäcker att det finns ett band man aldrig hört talas om bland de fem mest bloggade, är det då man tappat ”kollen”? Vad har jag missat? Men nu visade sig Bon Iver (som alltså nu är den mest bloggade artisten tillsammans med sådana som Radiohead, Hot Chip, Justice, Vampire Weekend, Feist) kanske inte vara något jag saknat om det hade råkat gå mig förbi. Lite mysig falsettfolk för regniga dagar.

Comeback: Tindersticks
Att Tindersticks är tillbaka efter fem år orsakar troligtvis inga chockvågor. Men helvete vad jag älskar det här bandet! Stuart Staples soloskivor kunde inte alls fylla hålet, kan ”Hungry Saw” gör det? Nja. Man måste komma ihåg att det här ett decimerat band. Av de sex ansiktena på omslaget till ”Waiting for the Moon” återstår tre. En som lämnat laguppställningen är Dickon Hinchcliffe, arrangören som även sjöng på de två senaste albumen. Är det hans frånvaro som gör att det nu låter lite... tröttare? Å andra sidan har Tindersticks alltid varit lite trötta. Trötta på att vänta, trötta på att gräla, trötta på att vara män, trötta på att vara tillsammans, trötta på att vara ensamma. Så välkomna tillbaka.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Blev först riktigt glad när jag läste att Tindersticks skulle släppa nytt, men sen blev jag lite vemodig när jag förstod att de hade decimerats rätt rejält. Kanske gör det inte någon skillnad, men just Dickon med fiol på scen gjorde rätt mycket för det visuella och känslan live.

Tänkte direkt boka biljett till Köpenhamnsspelningen, men 380 dkr + avgift är rätt saftigt. Intressant att notera är Einsturzende Neubauten spelar dagen efter, 280 dkr. Kanske skall hala upp en tusing och ha en oförglömlig konserthelg :)

// M

Snaskefar sa...

Det blev tyvärr ingen stjärna:

http://www.magasinetfilter.se/artiklar/thoernstroem.aspx

Jonas sa...

Nä, jag läste det där deppiga med stjärnan. Stackar'n.