Vad jag lärt mig under semestern

Att det inte går att spela Veronica Maggio på Spy Bar utan att åtminstone någon höjer på ögonbrynet. Simply Red går däremot obemärkt förbi. Tom Zé ger tummen upp.

Att min pappa tror att dagens discjockeys pratar mellan låtarna. När han fick veta att det inte var så blev han lite besviken. ”Så vadå, det enda man gör är att välja skivor?”

Att verklighetens förebild till Lejonel i ”Dunderklumpen” inte hade prickiga braller. Lejonel och Endumen såg däremot ut ungefär som i filmen.

Att Beppe Wolgers ägde en skiva där min syrra och mina kompisar medverkar.

Att Bodil Malmsten är barnbarn till Carl.

Att ”Maken” av Gun-Britt Sundström verkligen var så där bra som jag hade hoppats.

Att Tina Nordström tycker det är värt att ta upp P1-lyssnarnas tid med historia om hur hon en gång hade en kofta på sig ut och in! Så att tvättlappen syntes!

Att det är bra att alltid ha en påse vingummi i väskan. Eller två.

Att ”True Love Will Find You in the End” med Daniel Johnston fortfarande är en trösterik låt.

Att Norman Blake i Teenage Fanclub har blivit gammal. Och inte ens på det slitna rockstjärnesättet, utan bara blivit äldre. Kanske var det därför man reagerade. Han stod där i Daniel Johnstons all-star-kompband på Berns och hade blivit lika många år äldre som jag, varken mer eller mindre.

Att Mark ”Sparklehorse” Linkous, även han i all-star-bandet, är en av den speciella sortens artister som kan ställa sig på en scen och börja spela en låt han aldrig gjort live förut, vilket leder till att han behöver börja om ett par gånger innan han hittar rätt tonart. Kanske förklarar det hur han och Daniel Johnston går så bra ihop. En gång när Johnston bläddrar framåt i sin textpärm får han en rynka i pannan. ”I can’t remember the tune to the next one” säger han till Linkous. Och så hoppar de vidare till nästa låt.

Att det estniska ordet för ”senap” blir något helt annat om man läser det baklänges.

Att det kostar 369 kronor (590 estniska) att se Sean Kingston uppträda i badorten Pärnu. Och det är lite väl mycket pengar bara för att få höra ”Beautiful Girls”.

Att det går att känna igen andra länders ”Idol”-deltagare bara på den speciella sorts uppmärksamhet hon drar till sig (småflickor som tar autograf, en underlig gråhårig man som tar foton). Och visst, den musikalsjungande estniskan Luisa Värk, vars lilla spelning vi hamnade på i Haapsalu, hon visade sig ha kommit tvåa i ”Idol”. Jag lade mig någonstans mitt emellan småflickorna och den underlige gråhåringen och blev fotograferade ihop med henne.

Att någon sprejkonstnär i lettiska Liepaja har en förkärlek för Snobben.

Att jag och Magnus är exakt lika bra på minigolf. Han är möjligen en liten, liten aning bättre på att äta fläskkött.