Fånga Rhye

Årets hittills bästa nya grupp är Rhye.

De har väckt en hel del uppmärksamhet, samtidigt som alla undrar vilka de egentligen är. Som om årets Lana Del Ray-bluff finns redan här, bara för att de inte satt ut sina ansikten och födelsebevis på skivomslaget. Lite enkel googling visar att Rhye troligen är en duo som består av dansken Robin Hannibal (från Quadron) och kanadensaren Mike Milosh men som håller till i Los Angeles. När man kan ta reda på så pass mycket om ett band som än länge bara släppt en enda EP, då tycker jag inte man kan kalla dem “hemlighetsfulla”.

Det finns en poäng med att gruppmedlemmarna håller en låg profil. Rhye gör försiktig musik, återhållsam, lågmäld. Samtidigt är den full av arrangemangsidéer: fingerknäppningar, harpa, stråkar, blås. “Hunger” innehåller det första trombonsolot i en discolåt sedan “Upside Down”.

Det är EP-skivans titellåt “Open” jag lyssnar mest på. Det är en bönande avskedssång. Jag ser en flygplats framför mig, när man skjuter upp själva separationen så långt som möjligt. Tills man står på taxiområdet eller vid säkerhetskontrollen och den andra behöver springa till sin gate.

Eller så är det bara jag som fastnat vid min första felhörning: “I wanna make this plane”. Nu tror jag inte längre att det sjungs om plan. Textraden kan lika gärna vara "make this plain" eller "make this play". Det är svårt att googla texter till en några veckor gammal debut-EP.

Är det "This gentle sting between us" han sjunger? Jag vet inte, jag är inte ens säker på att det är en han. Det är inte helt självklart. Efter att ha läst att Mike Milosh är inblandad har jag vant mig vid tanken att det är en man, men en man med målet att sjunga som Sade.

Andra besläktade är L.A.-bandet No Kids, som gjorde 2010 års bästa “Sade-but-not-Sade”-låtar. Jag kommer också att tänka på Tracey Thorn, kanske framför allt hennes Arthur Russell-cover. Eller några andra som Thorn har tolkat, de lika försiktiga the XX. Men det här är stora ord. Vi kan väl ge Rhye möjlighet att bli sig själva.


PS: Rubriken är självklart en referens till "Catcher in the Rye". Men det hade ni ju redan fattat, ni känner ju mig.