Didion: Ett soundtrack

Eftersom det mesta här på Extra allt snurrar runt musiken så måste firandet av Joan Didions 80-årsdag innehålla en spellista: Joan Didion - the Soundtrack

Det är tre timmar musik som nämnts - direkt eller indirekt - i Joan Didions samlade verk. Vi börjar med sentimentala evergreens och överoptimistiska schlagers från ungdomen. Fler av dem dyker upp i debutromanen “Run, River”, men många av dem återkommer i flera olika böcker.

Sedan är det Mamas & Papas, Grass Roots, Coltrane, Campbell, Gaye, Dylan, Cohen, Flying Burrito Brothers och annat som spelades i Los Angeles på sextio- och sjuttiotalen. Inklusive en del musik från pianobarer, som Liberace, Rat Pack och Matt Monroe. "The oral history of Los Angeles is written in piano bars", som Didion skrev.

Från lite senare på sjuttiotalet kommer Chicago, Steely Dan och Fleetwood Mac. Från filmer Didion varit med och skrivit manus till lade jag in Barbra Streisand och Céline Dion.

Kanske borde jag be om ursäkt för att begära att ni ska lyssna på en Céline Dion-ballad, men jag beklagar mer att behöva pracka på er the Doors. Ibland orkar jag lyssna på en halv låt med dem, där går gränsen. (Här skrev jag en gång mer om hur the Doors är obegripliga för mig.) Men Joan Didion hängde faktiskt med Doors under repetitioner och Jim Morrison var påtänkt för rollen i “The Panic in Needle Park” som sedan gick till den då okände Al Pacino. Så det går inte att undvika dem.

Didion besökte också the Grateful Dead replokal i Sausalito 1967, beskrivet i essän “Slouching Towards Bethlehem”. Från den har jag också lagt in annat som Didion hörde i Haight-Ashbury: klassiska hippielåtar och den i sammanhanget apart hurtiga "No Milk Today".

Och det är ofta så Didion använder referenser till popmusik, som en kontrast till något mycket allvarligare som sker runtomkring. Att Nancy Reagan dansar till "Tie A Yellow Ribbon Round the Old Oak Tree" på ett republikanskt konvent eller att en soldat på en militär begravningsplats visslar på "Raindrops Keep Falling On My Head".

Därför känns "Girls Just Wanna Have Fun" berättigad, även om den sticker ut på spellistan. Den ska sticka ut, den var ett livsglatt ögonblick som Joan Didion såg tillbaka på. Dottern Quintana sjöng den tillsammans med kompisar på en födelsedagsfest, förevigat på video.

Andra minnen om dottern är inte lika glada. "Relaxin' in Camarillo" och “Hotel California" handlar om mentalsjukhuset dit Quintana själv ringde för att fråga hur hon skulle veta om hon var galen. Hon var då fem år.

Och sist på listan ligger musik som spelades på Quintanas begravning: ett Schubert-stycke och en Patti Smith-vaggvisa. I kyrkan var det Smith själv som sjöng den.