Killen som står framför mig i publiken på Hovet är väldigt entusiastisk.
Han är lite för gammal för att inte ha sett Morrissey live förut, det har ju funnits många chanser de senaste åren, men jag tänker mig att det måste vara så. Det måste vara ett första möte, för han är så sprallig.
Han indieskuttar.
Han markerar viktiga ord med höger pekfinger upp i luften. Han klappar med, gärna i otakt.
Han blir glad inte bara för gamla låtar utan även för de nya, men alltid först när Morrissey börjar sjunga, det är då han känner igen vad det är. Han är en textperson.
Jag tror däremot att han tycker det akustiska gitarrsolot i "Staircase at the University" är otroligt. Men vad vet jag - allt det här är ju egenskaper, mestadels negativa, som jag projicerar på honom. För att han står i vägen för mig och skymmer min sikt, för att han hytter med fingret i otakt. Och han gör det utan att någonsin gå över gränsen för vad man får göra i en konsertpublik, så jag har ingen acceptabel ursäkt för att bli sur på honom.
Dessutom: jag är också en textperson. Är det så här vi framstår på konserter?
Därför kan jag inte med säkerhet säga att han jublar över det akustiska gitarrsolot.
Det gör däremot definitivt inte jag. Av princip vill jag inte uppmuntra ekvilibristik eller spanska gitarrer på konserter. Å andra sidan kan jag inte förklara varför jag generellt ogillar vad jag uppfattar som spanska inslag i musik, men gillar vad jag uppfattar som mexikanska inslag.
Trumpeten i "Kiss Me A Lot" = mexikansk = bra. Gitarren i "Staircase at the University" = spansk = dåligt.
Och jag förstår verkligen inte vad Morrissey egentligen vill musikaliskt. Varför vill han låta så här? Varför är produktionen alltid baserad på otympligt riffiga gitarrer, här och var kryddad med olika aparta inslag? Vad vill han? Behöver han musiken mest som en ursäkt för att få skriva texter, för att få sjunga och för att få möta sin publik?
I texterna, sångrösten och i mötet finns det ju inga oklarheter. Han sjunger för det mesta fantastiskt. Allra bäst blir det i "Asleep", den gamla Smiths-låten som Morrissey plockat in i sin repertoar under den här turnén. Jag hör slutraderna på ett annat sätt nu när jag vet att han diagnosticerats med cancer:
"There is another world / There is a better world / Well, there must be"
Och som om han insett att hans tid på jorden är begränsad använder Morrissey scenen allt mer intensivt som en politisk plattform. Från att tidigare enbart förbjuda försäljning av kött i konsertlokalerna spelar han nu "The Bullfighter Dies" både i filmen innan konserter och under konserten, uppmanar alla att spraya "Meat Is Murder" över alla Stockholms väggar och sedan låter han själva låten "Meat Is Murder" ackompanjeras av fullkomligt överjävligt vidriga filmklipp av djurplågeri i matindustrin. Ingen gick till McDonald's på vägen hem.
Absolut inte killen framför mig, han var en sån som tjoade åt allt som Morrissey sa, i sina förhållandevis mediokra mellansnack. Nu projicerar jag visserligen på publikkillen att han är en sån som tjoar åt allt som rockartister säger, men ändå, han är en textkille och han visste redan innan vad "Meat is Murder" handlar om.
Han gick däremot troligen hem och bloggade om att det stod en allt för passiv typ bakom honom, som applåderade allra mest åt "Asleep", en 29-år gammal b-sida. Larvigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar