Joan Didion är ingen novellist. Totalt har hon vad jag vet bara publicerat fyra noveller, för att i stället ägna sig åt romaner, filmmanus, reportage, essäer, kolumner och en pjäs.
Så många olika skönlitterära former, så mycket skrivande, men knappt några noveller, inte ens som ung. Varför?
En förklaring kan vara den hon ger i en text som finns i "The White Album". Ett tjuvlyssnat gräl på en försenad flight till Hawaii, en vardagsincident som skulle vara perfekt för att leda till någon form av "insikt". Men Didion verkar närmast äcklas av sådana konventionella novellsituationer.
"I was not going to Honolulu because I wanted to see life reduced to a short story. I was going to Honolulu to see life expand to a novel, and I still do".
Visst är det en bra inställning? Att inte vilja koka ner livet när det går att låta livet breda ut vingarna.
Eller så handlade det inte om hennes inställning till livet. Utan att en novell hon faktiskt skrev blev brutalt refuserad.
En av de dussintal publikationer som tackade nej till "When Did Music Come this Way? Children Dear, Was It Yesterday?"var damtidningen Good Housekeeping, som motiverade sitt avslag så här: "Marvelously written, very real, and so utterly depressing that I’m going to sit under a cloud of angst and gloom all afternoon… I’m sorry we are seldom inclined to give our readers this bad a time."
Till slut gavs "When Did Music..." ut i en litterär tidskrift i Denver, inriktad på avantgarde. Didion fick 50 dollar.
Det är liksom inte värd att koka ner livet om allt man får är 50 dollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar