söndag, december 24

Julkalendern: Läsning



Om jag då knappt alls sett på tv eller film under 2017 och inte gått på väldigt få, men inte heller väldigt många konserter, vilken kultur har jag då tagit del av? Visst, musik. Men då främst i låtform. Inget album har träffat mig tillräckligt för att bli Årets Album Med Stora Bokstäver.

Men så har jag läst en del.

Om jag räknat rätt i listan över böcker jag läst så kom tretton av dem ut i år. Då har jag tagit med Ocean Vuongs ”Natthimmel med kulhål” (från 2016) och Maggie Nelsons “Blått” (från 2009), som översattes till svenska i år.

Tretton böcker. Det är ju inte så stor del av utgivningen.

Men jag läste ju en massa annat också, inklusive några eftersläntrare från 2016 års bokflod. Sedan gick en hel del tid åt till Philip Roth. Jag läste 15 av hans böcker, men kommer ändå inte ha hunnit igenom hela bibliografin innan han fyller 85 år i mars. Jag har heller inte tagit mig tid att skriva här på Extra allt om varje bok, som planen var. Den bästa jag läste under 2017 var nog “The Counterlife”.

Och så läste jag till slut Eve Babitz. Jag hade skjutit på det, för att inte mata L.A.-abstinensen. Nu har jag den allvarligt, för “Slow Days, Fast Company” och “L.A. Woman” var fruktansvärt bra. Joan Didions "South and West", som gavs ut i år, var lite av ett motgift, med sina ärliga och lite mögeldoftande beskrivningar. Absurt att texterna inte har givits ut förrän nu, men på något sätt tröstande att påminnas om att Didion ibland misslyckades.

När jag bara hann med tretton 2017-böcker så kan man ju undra varför en av dem fick bli Per Schlingmans “I maktens öga”. Att han fick en hyfsat recension av Daniel Suhonen gjorde mig nyfiken och bitvis var det intressant med en interiör från krishantering i Almedalen, men allra mest var det fruktansvärt spekulativt. Mord och sex och "makt" utan innehåll.

Några andra svenska debutanter var bättre: Niklas Elmers "Trojkan", Emma Ahlqvists serieroman  “Ta mig härifrån” och Johannes Klenells ”Det fria ordet”, men framför allt Agnes Lidbecks “Finna sig” och ännu mer Isabelle Ståhls “Just nu är jag här”. De två böckerna tror jag också kommer åldras fint och kommer kunna sättas i händerna på barnbarn som undrar hur vi hade det på 2010-talet. Vad barnbarnen kommer säga om "En annan historia", med Lina Thomsgård som redaktör, det får historien utvisa. Förhoppningsvis "behövdes den här boken, fick man inte lära sig om de här i skolan?"

Irländska debutanten Sally Rooneys "Conversations with Friends" är mer tidlös, men det sömlösa sätt som kommunikation via mail, chatt, sms och mobiler användes gör den väl tidstypisk. Alldeles oavsett så var det en mycket bra bok.

Men allra bäst i år var Johannes Anyurus “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Så otroligt skickligt upplagd. Ingenting kändes så välbehövligt i år som en dystopi som ändå innehöll hopp.

Så därför: den boken var årets verk. Hoppas alla som inte redan läst den sliter upp sina julklappspapper och hittar det mörkblå omslaget. God jul, önskar alla på Extra allt, inklusive Pigpen.

Inga kommentarer: