lördag, december 16
Julkalendern: Missade och omissade konserter
Jag har faktiskt gått på en del konserter i år. I alla fall jämfört med katastrofåret 2015.
Vissa band såg jag till och med två gånger. Eller ja, det var väl The XX dels på turnépremiären i Hovet, dels på Way Out West. Inte ens en hockeylada kunde helt stjäla deras innerlighet, eller så var det senaste skivans mer utfyllda, fluffiga ljud som gjorde att det fungerade. Och i Slottsskogen tycker jag att de var ännu bättre, eller så var det bara att jag inte hade tänkt se dem och det blev en bonus.
På Way Out West såg jag också lysande Sampha, hemmaglada Jens Lekman, intensive Vince Staples och dessutom Perfume Genius, Migos och Mac Demarco. Och Frank Ocean så klart.
På Kägelbanan ställde Teenage Fanclub respektive Saint Etienne till varsin återträff för nittiotalskonsertmänniskor och oproportionerligt många musikquizare. Det är jobbigt att konstatera, men det är tyvärr så att det är enklare att åldras som gitarrband än som den eklektiska pop/euro/techno-grupp som Saint Etienne är. Ändå är jag dem fortsatt lojal.
Jag såg också Mark Kozelek för femtielfte gången, nu under Sun Kil Moon-flagg. Även om sångrösten är rossligare nu så är det ändå slöseri att han medvetet ägnar den åt att pratsjunga om vardagsanekdoter än att verkligen skriva riktiga låtar. Det märktes inte minst när han framförde sitt senaste verk, skrivet på planet till Stockholm. En massa associationer om att han inte tycker man borde äta renkött och att han hatar the Hives och att det var i Stockholm han för sista gången träffade Elliot Smith. En ofärdig text, sa han själv. Men den skiljer sig från dem han spelat in på skiva.
Jag såg Vasas Flora och Fauna på Way Out West och sedan Mattias Björkas solo på Släpp fångarna loss-festivalen. Och två tidigare artister från vår lilla Amnesty-festival såg jag i större, men ändå gemytliga sammanhang: Iiris Viljanen på Fasching och en höggravid Amanda Bergman på Berwaldhallen. Hur kommer det gå för de andra som spelade i år, som Steve Buscemi's Dreamy Eyes?
På Popaganda fick jag äntligen se Phoenix, som jag av någon anledning aldrig under sjutton års lyssnande köpt biljett till. Och jag blev förvånad över att de var så populära bland unga människor, men då mest låtarna från cirka 2009.
Min pappa har under hela femtiofem års lyssnande aldrig köpt biljett till Rolling Stones, så jag köpte en till honom och följde själv med. Och Jagger studsade runt och åmade sig med oväntad energi och smidighet över hela Friends Arena, Richards stapplade och rosslade, Charlie Watts var cool (och den ende som inte hade glittriga kläder) och vissa av låtarna är ju väldigt, väldigt bra i grunden. Men som helhet: njäe.
Nu har jag sett Rolling Stones. Check på den.
Men jag missade däremot Rae Sremmurd på Nobelberget, The Weeknd och senare Drake på Globen, J Hus på Debaser Strand (när folk försökte storma lokalen för att komma in), Tops på Bar Brooklyn, King Krule på Vasateatern, Japanese House på Lilla hotellbaren, Nick Cave på Globen, Elton John på Gröna Lund, Frida Hyvönen överallt och Lana Del Rey på Way Out West.
Det som grämer mig allra mest är däremot att jag inte såg Eggstone med symfoniorkester i Malmö. De kommer ju till Stockholm under 2018. Men mitt konsertnyårslöfte måste nog faktiskt bli att se fler nya artister jag aldrig sett förut. Chansa lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar