Marknadsanalysen av mitt liv

Det här är min självbiografi, enligt Marknadsanalys.se.

Där skriver man in sitt postnummer och får veta vem man är, hur man bor, vad man köper etc. Ni har väl gjort det allihop vid det här laget. Men har ni gjort det med varje adress ni nånsin bott någon längre tid på?

Jag föddes paradoxalt nog som yrkesutbildad pensionär.

Jag växte upp som Lagom är bäst och var tydligen intresserad av styrketräning.

Sedan flyttade jag iväg och var kunskapstörstande. Jag köpte klockor och accessoarer.

När jag släckt törsten drog jag vidare till Internet och mingel. Jag fortsatte köpa klockor.

Nu är jag sedan ett tag en Kosmopolit. Jag bor i bostadsrätt i stället för hyresrätt, men eftersom min disponibla inkomst har ökat kan jag köpa ännu mer klockor och assessoarer.

Okej att de här marknadsanalytikerna har lyckats pricka rätt förvånansvärt ofta. Jag bor inte i bostadsrätt nu och jag var aldrig intresserad av styrketräning, men det stämde väl in på folk runt omkring. Men inte kan det ha krävt någon större ”analys” för att komma fram till att folk i Uppsala är akademiker. Och vilka är egentligen dessa människor med osläckbar törst efter armbandsur? Tittar inte alla på mobilen nu för tiden?

David Puddy!

”Seinfeld”-boxarna har nått fram till säsong sex. Bland extramaterialet har det hittills berättats om hur karaktärerna George och Kramer kom till. Snart hoppas jag på berättelsen om hur karaktären Jerry skapades. Då kan man snacka om kort extramaterial. Larry David kommer väl säga typ ”Well, we realised Jerry can’t act, so he’ll just have to play himself”.

När de kommer fram till säsong nio vill jag ha en special om David Puddy.

Patrick Warburton hette han som spelade Elaines kanske mest långlivade och mest minnesvärde pojkvän. Bilmekaniker, senare bilförsäljare, kristen, Arby’s-fan, nykter bakteriefobiker.

Efter ”Seinfeld” har Patrick Warburton bland annat försörjt sig som röstskådis i tecknade tv-serier. Det var ett bra drag, att leverera repliker är hans styrka. Det är som om allt som kommer ur David Puddys mun skulle kunnat göras till en catchphrase om det hade upprepats.

Kanske var det var författarna tänkte, att i nionde säsongen – när Puddy mest var med – visa att ”Seinfeld” kunde vara en gigantisk sitcom nästan helt utan catchphrases. ”Seinfeld”-författarna hade kunnat låta Frank Costanza skrika ”Serenity now!” varje gång han var med, nu fick det bli i bara ett avsnitt.

Fast oj, här sitter jag och analyserar ”Seinfeld” och almanackan visar 2006. Ursäkta. Jag ber att får återkomma när jag någon gång orkat se ”My Name Is Earl”.

Reggaefestival

Visst finns det andra tillfällen där jag skulle sticka ut ännu mer (hockeyläger, möhippa, dvärgkonferens) men jag skulle nog bli utstirrad om jag dök upp på en reggaefestival.

Ändå har jag en liten, liten lust att gå på Uppsala reggaefestival i augusti. Desmond Dekker kommer ju. Han gjorde ju ”The Israelites”! Och ”007 (Shanty Town)” och ”It Mek”!

Jag visste inte ens att Dekker levde fortfarande. Gamla reggaestjärnor som inte har kolat än brukar ju dyka upp förr eller senare på svenska sommarfestivalscener. Om de blivit senila spelar ingen roll, se bara på den ständigt turnerande freakshowen med Lee ”Scratch” Perry.

Uppsala reggaefestival låg illa till efter förra året. Uppsalapolisen hade bestämt sig för att en knarkrazzia på en reggaefestival faktiskt inte var som att ta godis från barn. De åkte dit och resultatet blev 90 (nittio) personer misstänkta för ringa narkotikabrott. Efter det var kommunen tveksam till fortsatt kulturbidrag, men nu verkar det ju bli av.

Om jag nu möjligen, möjligen åker upp tar jag i alla fall inte på mig något röd-grön-gul-randigt. Och om polisen muddrar mig kommer de inte hitta någon ganja. Som sagt, jag kommer sticka ut.

Grattis, Carl Gustaf!

Till 70-årsdagen ska vi försöka se till att du har fått byta jobb. Du verkar ju inte ha det så kul alla gånger.

Och hur har Neil-veckan varit?

Ingen som har följt någon som helst form av kulturmedia i veckan kan ha missat att Neil Strauss var på besök i Stockholm. Han som skrivit böcker om Mötley Crüe och Jenna Jameson och nu en bok om att ragga brudar systematiskt, ”Spelet”.

Det är samma sak som när Ryszard Kapuściński var på besök för ett tag sedan. Alla journalister ville prata med honom, eftersom de tror att allt som är viktigt för dem som journalister även är viktigt för allmänheten.

Nu kom också en viss reaktion på all Straussbevakning. Typ ”nu får de väl lugna ner er, så jävla fantastisk kan väl inte boken vara?” Uppmärksamhet kring själva uppmärksamheten.

Man tänka sig hur de har suttit på förlaget och spånat på hur de ska göra reklam för ”Spelet”. Någon har lagt upp en jätteambitiös plan med Kulturhuset, Hedengrens, P1 och fan och hans moster. Någon annan säger att nja, blir inte det där lite overkill? Men så kommer de fram till att även själva överdriften i marknadsföringen ger reklam. Som när man ägnar tid åt att tid åt att klaga på dålig tv-reklam, men egentligen bara bidrar till budskapet blir ihågkommet. Som att de där som väl hette Europolitan förut ska byta namn igen.

Och ja, ni ser ju själva att förlagets Neil Strauss-strategi funkar.

Jag fick boken i födelsedagspresent för ett par månader sedan, men har inte prioriterat att läsa den. Nu däremot... Jag har blivit en del av spelet (pun intended).

Köp Kalles

Inte för att helt plötsligt förvandlas till Found, men jag hittade den här roliga lappen vid kassan på min ICA.

Visserligen går otroligt många senila människor och handlar på den butiken. Prinsessan Lilian till exempel.

Men om man bara ska gå och handla en enda sak, då kan väl hålla den i huvudet?

Non Muppet Generation

Apropå trumduellen nedan så tog jag fram en kartong med grejer från min barndom och visade figurerna ovan för en sjuårig flicka. Hon kände inte igen dom. Jag försökte: ”Kermit! Miss Piggy! Rowlf! FOZZZZZIE!!!!”

Men ingen reaktion. Sedan visade jag de här:

De kände hon igen lite grann. Sedan visade jag den här killen:

Honom kände hon inte igen alls. Jag försökte: ”Men, han heter Alf och han kommer från rymden! Han äter katter! Han bor granne med Seinfelds mamma!”

Men hon brydde sig bara om smurfarna. Blå och tråkiga.

Animal vs. Buddy Rich

Extra Allt hakar äntligen på YouTube trenden (som nog i och för sig inte är en trend utan mer en realitet) med en trummisduell i världsklass... Enjoy !

Son-IQ Youth

Efter Extra allts ganska lätta IQ-test baserat på Franz Ferdinand, tänkte jag skruva upp svårighetsgraden en aning. Testa din intelligens med Sonic Youth!

Ni vet väl hur det funkar: ett par liknande figurer i rad och du ska lista ut hur nästan figur borde se ut, rent logiskt.

Som sagt är det lite svårare att gissa nästa Sonic än att gissa nästa Franz. Mönstren är mindre tydliga, men de finns.

Bildgåta 1:


Kort Sonic, längre Sonic, kortare Sonic, längre Sonic, kortare Sonic. Så nästa Sonic är längre. Utan glasögon, med, utan, utan, med: då blir nästa utan glasögon. Att en Sonic har slips är ett typisk undantag från mönstret som utformare av IQ-test lägger in för att förvirra. Bortse från det.

Svårare är det här med att ha händerna bakom kroppen, halvt i fickorna eller lealöst längs sidorna. Men mönstret pekar mot att nästa Sonic kommer att visa mycket av händer och armar.

Bildgåta 2:

Solbrillor, inga solbrillor, solbrillor, inga solbrillor. Nästa Sonic kommer definitivt ha solbrillor. Luggen blir svårare att räkna ut rent logiskt. Men nästa Sonic kommer i alla fall definitivt att vara svartvit. Och se lite grungeaktig ut.

Bildgåta 3:


Förvånad mun, förvånad mun, mull full av melon, förvånad mun. Då har nästa också förvånad mun. Att gissa längden på nästa Sonic är inget problem. I Springfield spelar det ingen roll om du är Thurston Moore eller Kim Gordon, alla är lika långa.

Ja, så där kan jag sitta i timmar! Prova gärna själv! Leta fram första bästa bild på Sonic Youth, lyssna på nya skivan och kolla hur smart du är!

Henkes nya seglarpjuck...

...heter visst Adidas Porto. Mycket snygga.

Fredagspuls

Yo. Strålande sol och snart helgledigt, skönt som fan. Jag och brorsan spelar skivor på Pet Sounds Bar ikväll, Fredag... Kul om ni kommer. Det är alltid trevlig stämning och det känns skönt att kunna bjucka på lite diskotoner i vuxenindiens högborg.

Så glöm alla distade gitarrer och ledsna män och damer från Kanada (de brukar ju komma därifrån nu för tiden) och trippa ner i källaren för en rejäl dos dunka dunka.

Vi ses...

Japanskt 60-tal

Den nya musiken fortsätter strömma fram och den gamla musiken fortsätter strömma fram. Efter att lyssnat igenom östtysk sextiotalsjazz och brittisk sextiotalscalypso måste man nu ge sig i kast med japansk sextiotalspop.

Genom WFMU upptäckte jag den här pärlan:

Out Cast – ”Futari no Himitsu”

Det är härligt loj jazzpop från 1968. Tänk vad the Zombies hade kunnat göra med den, om engelska sextiotalsband hade gjort covers av japanska låtar i stället för bara tvärtom. Och om the Zombies inte hade varit så upptagna med att splittras just det här året.