Diakritiska detaljer

Jag visste inte att jag är den ende som bryr mig om att detaljerna stämmer.

Eller vad annars kan förklara att ALLA tidningar jag läst i dag har skrivit ”Kapuscinski” i stället för det korrekta ”Kapuściński”. Sitter det inte en enda anal språkgalning där ute och vaktar på de diakritiska tecknen? Inte ens i hyllningstexter om någon som dött? Inte ens på New York Times?

Sitter Zaremba och förbannar DN:s redigerare just nu?

Eller har jag (och den här polska sidan och den här andra polska sidan och Wikipedia) helt fel?

I Accra utan väckarklocka

Jag tycker nog att min flickvän borde ha sett till att spara lite batteri i mobilen. I stället satt vi där på hotellet i Accra, Ghanas huvudstad, med en död telefon och därför inte heller någon väckarklocka.

Kunde hotellet ha väckningsservice? Via dörrknackning i så fall, telefon fanns självklart inte på rummen. Nåja, Ghana är ju engelsktalande, så även om de i receptionen aldrig skulle ha hört talas om ”wake up call” så kunde man kanske förklara konceptet. ”Could you please knock on our door at seven o’clock tomorrow morning, we have a bus to catch?”

Men nej. Att man delar ett språk betyder inte automatiskt att man förstår varandra. Reaktionen från killen i receptionen var så pass förvirrad att vi inte vågade ta det som ett ja. Jag skulle inte kunna sova tryggt, jag skulle bara drömma om att vi försov oss.

Vi hade inte råd att missa bussen norrut. Vi behövde komma tillbaka till Ouagadougou. Så vi sov i pass. Två timmar sömn, två timmar vaka, eller hur det nu var. Den som sov fick, förutom öronpropparna mot den gnisslande takfläkten, ha ögonmasken från Air France så att den vakande kunde ha lampan tänd och läsa.

Jag läste ”Ebenholts” av Ryszard Kapuściński. Under mina veckorna där i västafrika kunde jag inte bestämma mig för vilket som var mest bisarrt: att mitt i hettan läsa en bok om kylan i Norden, som Kjærstads Wergelandtrilogi, eller att mitt i hettan läsa en bok om hettan i Afrika, som ”Ebenholts”.

Där skriver Kapuściński om hur han på sextiotalet blev Polens ende Afrikakorrespondent, om lögnerna han fick dra för redaktionen för att få stanna kvar (”nej nej, jag har inte alls malaria”) och om diktatorerna han stött på, som Charles Taylor i Liberia.

Under mina sömnpass slapp jag drömma om att försova mig, men drömde i stället om Charles Taylor och folkmord. Men drömmarna fick jag tåla. Utan den boken hade jag inte kunnat hålla mig vaken de där tvåtimmarpassen. Vi kom iväg i tid och hann med bussen med god marginal.

Och vilket tack fick Ryszard Kapuściński för hjälpen? Inget alls. Igår dog han, 74 år gammal, utan Nobelpris. Har inte Akademien förstått värdet av det Kapuściński skrivit? Horace & co. har nog aldrig tvingats klara sig genom en natt utan väckarklocka i Accra.

Polarpriset går till... ?

På torsdag delas Polarpriset ut. Det blir väl som vanligt startskottet för lite hederligt, extremfolkligt klagande på eliten. Det blev inte så mycket förra året, när Led Zeppelin vann (förutom omvänt klagande i stil med "de behöver inte det här, de är rika ändå"), men förut har det varit en del.

Som den hysteriskt roliga artikeln för ett par år sedan när Anders Nunstedt blev skitförbannad på att Gilberto Gil vann. Nunstedt krävde priset till Astrud Gilberto.

Han vill väl egentligen bara att Polarpriset ska bli någon sorts karbonkopia av Rock and Roll Hall of Fame. Där har nu Van Halen valts in, men utanför står fortfarande sådana som Brian Eno, Kraftwerk, Chic, Carole King och Iggy Pop. Och för övrigt även The Zombies, men det är väl bara jag som bryr mig.

Jag har inga större krav på att ha hört talas om Polarpristagaren från den klassiska musiken/konstmusiken. Det har nog inte Nunstedt heller. Men i motsats till Nunstedt räknar jag med att inte äga alla särskilt många skivor av pristagaren på populärmusiksidan. Jag vill bli överraskad.

Juryn missade ju precis James Brown. Men det finns ju andra som lever: Aretha Franklin, David Bowie, Steely Dan eller vågar de släpa upp Brian Wilson på scenen? Mordåtalade Phil Spector är ju utesluten, David Byrne har tacksam etnokoppling, Robert Wyatt vore ju kul och Scott Walkers tacktal vill man gärna höra. Äsch, nu snöade jag in på kategorin ensamma, manliga galningar. Carole King? Derrick May? Äsch, alla dessa engelskspråkiga, vem finns från Asien? Vem finns i Mellanöstern?

Polarpriset är för övrigt så svårtippat att det inte ens går att slå vad på Ladbrokes eller Betsson. Eller så är grejen att ingen bryr sig.

Helt uppåt väggarna

En gång på Extra allt stavade jag Barbra Streisands namn så här: ”Barbara Streisand”.

Väldigt snabbt kommenterade någon att det där var ju helt uppåt väggarna, och så fick jag skämmas. Barbra, liksom. Hon är ju sitt namn. Skivan jag har där hemma heter ju för fan inte ”Color Me BARBARA”!

En annan gång på Extra allt skrev jag ”slide guitar” när jag menade ”steel guitar”. Ett ord på s blev ett annat ord på s i min hjärna. Det var ju helt uppåt väggarna och fruktansvärt pinsamt.

Säkert har jag hasplat ur mig fler felaktigheter här. Påminn mig om dom. Fortsätt leta i framtiden.

Men ändå, jag får inte betalt för det här, så om jag råkar skriva fel ord någon gång, whatever. Jag är faktiskt inte Kristoffer Poppius, som på sin DN-blogg i lördags skrev helt uppåt väggarna om Jay-Z:s senaste skiva ”Kingdom Come”. Han hade laddat ner den och då fått med en gammal bootlegremix som han trodde tillhörde skivan och därför skrev om. Det var ju helt uppåt väggarna, vilket upptäcktes direkt.

Det här är ju väldigt komiskt. Inte bara för att Poppius missat att kontrollera låtlistan, utan eftersom han citerar (med en del fel) ett långt, långt textstycke ur låten och kallar det skivans bästa text. Det råkar dessutom vara ganska kända textrader, till och med jag har hört dom, där Jay-Z ger sig på Talib Kweli och Common.

En annan DN-bloggare, Märta Myrstener, avslöjar ytterligare en pinsamhet i svensk mainstreamjournalistik om hiphop, den här gången med Aftonbladet som förövare. Det verkar som att hon vill använda den för att släta över Poppius klantighet (och okunnighet). Varför då?

En fråga:

Är människorna som skrattar åt (det till synes datorgenererade) innehållet på Fantasinyheter samma människor som tycker att det bästa med tidningen Pop var de återkommande "skämten" om en räv som raskade över isen?

Idag har jag:

Tagit på mig smått felmatchade, mörktrista kläder än en gång. Betalat 93 kronor för lunch på en restaurang där salladsbordet är i nivå med en bättre, sydnorrländsk pizzeria. Gissat fel på antal anställda i Försäkringskassan med 10 000 personer (rätt svar: 16 000 anställda). Lyssnat på brasiliansk sextiotalsmusik (how very Beck Hansen of me) och än en gång fått idén att gå en kvällskurs i portugisiska. Redigerat ihop mitt femtioelfte fakta-PM om skadeståndsanspråk mot staten. Läst en artikel om Tom Wolfe i Village Voice och än en gång tänkt att den där ”The Bonfire of the Vanities” måste man ju läsa. Träffat en som precis kommit hem från Bali. Funderat på om jag borde se nästa avsnitt av ”Life on Mars”. Förbannat att min hemdator inte funkar, så att jag inte kan lägga upp den låt jag egentligen vill ge er.

Staden gör mannen

Lite måsteläsning för alla oss med romantisk syn på storstäder, New York i synnerhet.

Läs här...

Kan inte sluta tänka på om det inte är så att det är New York som gör att de blir uppmärksammade. New York som i en mentalitet, centrum för pop-kultur och "fan vad vi är bra"-gastande. Jag fullständigt älskar det. Fan, vad jag blir avis. Det var ju sådär mitt liv skulle se ut... Fast vänta det skiljer ju sig inte speciellt mycket egentligen. Den stora skillnaden är att jag sitter i Sthlm och de i new york. It makes all the difference, tydligen.

Femtio ord

Puh
Han andades ut. Äntligen blev han presenterad för någon i Västeråsflickornas kompiskrets som var ful. Han hade börjat misstänka att de var utseendeelitister eller försökte avla fram en ny ras. Men här var Emma – underliga ögonbryn, elak mun. Hon kunde spelat mobbare som barnskådis. Nu gillade han dem bättre.

Bowie 60 år

David Bowie fyller 60 år idag. I SvD firas han med en text av Erik Bergqvist.

Det är bara genom att anlita en poet, vilket Bergqvist är, som man får formuleringar som den här: ”varje mask höljer en evighet den bara kan låta ana genom sin egen förgänglighet”.

Sådan är han ju, Bowie. Han inbjuder till sådana analyser och till användandet av ord som ”förgänglighet”. Så går det om man klär ut sig. Det leder till en överdriven försiktighet om vem han egentligen är.

Som när Bergqvist frågar sig om Bowies senaste inkarnation också är en mask. Den Bowie som dyker gör en cameo i ”Zoolander”. Den här myspappan, helt utan smink, med lång lugg, till och med utan det där fula 90-talsskägget. Han som enligt rapporter via frun Iman skulle tillbringa födelsedagen med shepherd’s pie och SpongeBob SquarePants på tv:n – kan det verkligen vara den ”riktige” Bowie, en Bowie utan rollkaraktär? Finns Bowie ens ”på riktigt”?

Många verkar ha svårt att tro det. Eller kanske snarare: ha svårt att acceptera det.

The Bees

Man kan alltid lita på Isle of Wight-killarna i The Bees att leverera en trevlig sextiotalspastich som faktiskt ändå låter lika ny som året.

Efter att ha spelat in första skivan i ett skjul och den andra på Abbey Road har de nu använt en källare. Snart kommer tredje skivan ”Octopus”, först ett smakprov:

The Bees – ”Listening Man”

Löften 2007

Förra årets nyårslöften gick så där. Ett bra tag höll jag uppe med nagelbitandet, men sedan... ja, det blev mer att göra och... ja, jag röker i alla fall inte.

Och jag fortsatte att ha med Rufus Wainwright på blandskivor, den är helt enkelt för jäkla bra den där ”Pretty Things”. Årets löften är därför lite mer nedtonade:

• Motionera (gå och cykla till jobbet)
• Sluta bita på naglarna (efter slutet av april)
• Inte alltid undvika att se dramafilmerna jag köpt
• Då och då prata med min flickvän i stället för att skriva något till Extra allt
• Sluta ta med ”Roscoe” med Midlake på alla bland-CD:ar jag bränner
• Fortsätta skriva listor