Indigo sessions

Finbesök ikväll på Indigo. Boeoes Kaelstigen lirar live någon gång efter elva. Blir spännande som sjutton. Lyssna och njut redan nu...

Boeoes Kaelstigen's Myspace

Medan Extra allt sov, del 10-17

Vad jag har gjort sen sist:

10. Lyssnat på Panda Bears tredje soloskiva ”Person Pitch”, antagligen albumet som kommer leda mig in i våren. Det är så här jag alltid har velat att Animal Collective och Ariel Pink ska låta, som musik gjord hemma, under en filt, av någon som bara lyssnat på Beach Boys månader i sträck och därför häller på litervis med falsettstämsång. Någon som tycker att det låter så bra att det ofta inte finns anledning att avsluta låten efter fyra minuter, så den får fortsätta att rulla på. Dessutom känns ”Person Pitch” som en snabbspolning genom Paul Simons karriär (från ”Punky’s Dilemma” till Tangoterjes dubre-edit av ”Diamonds on the Soles of Her Shoes”).

11. Fått frågan om det var Stevie Wonder som förde in wailandet i populärmusiken. Det satte myror i huvudet på mig. Wailandet, som väl med mer musikaliska termer kallas ”melisma” (engelskan verkar kalla det ”vocal runs”), kommer väl från gospeln, men vem drog in den i soulen? Ray Charles, Sam Cooke, Marvin Gaye, Stevie Wonder, nån obskyr kusin från landet?

12. Undrat vad som egentligen hänt med den där Arthur Russell-hyllningsskivan som Jens Lekman skulle sätta ihop. Jag har fått nöja mig med hans cover av Scout Nibletts ”Your Beat Kicks Back Like Death” från en kommande Secretly Canadian-samling.

13. Undrat varför Kinky Afro inte kommenterat nyheten om den nya chefen för Folkoperan.

14. Hängivet följt grillekryddebloggen.
15. Beställt varor för avhämtning från Badlands. Numera har de ingen butik, så om man inte vill betala för hemleverans får man åka till Nytorget, ringa till Andreas, vänta i ett gatuhörn, så kommer han ner med paketet i en liten påse och man betalar kontant. Hela skeendet fick den där Cary Grant-boxen att kännas som topphemliga dokument.
16. Läst Marcus Joons och Niklas Elmérs häfte ”Korallreven / Kullimutt”. Mer om den någon annan gång.
17. Insett att jag av de filmer som är nominerade till viktiga Oscarsstatyetter har jag bara sett två (”Borat” och ”The Departed”). Det är för ruttet. Inte är jag särskilt insatt i hur förhandssnacket har gått heller, men jag ska ändå försöka tippa vinnarna. Jag vill ha revansch från förra årets enbart acceptabla sex rätt av elva möjliga.

Europas sista Sovjet-stat

Drog hastigt och lustigt till Oslo. Daniele Baldelli lirade the original cosmic sound på Blå i Oslo och Måns och Johannes hade plats över i bilen. Jag hakade på och passade samtidigt på att stanna några dagar för att hinna träffa gamla kompisar.

Norge är ett uland (eller världens sista sovjetstat) vad det gäller det mesta. Folk ser dåligt ut, maten är piss. Priserna är surrealistiska, extremt surrealistiska när man ser prislappen tänker man att de måste ha infört gamla italienska lire eller nåt... Fullt med heroinister och när jag gick på jakt efter en butik med arbetskläder tidigare idag var jag tvungen att värja mig för ca 20 aggresiva prostituerade kvinnor samt deras hallikar... Mitt i Oslo. Sedan är det bizarrt kallt dessutom. Men folk är som regel väldigt hyggliga och det är en fin och avslappnad stämning som är trevlig. Oslo verkar sakna det som kanske är ett dominerande drag för stockholm, nämligen en grov elitism och rädsla för att vara fel. Här ser man för jävlig ut och gör det man gör och alla runt omkring tycker att det är toppen och hurrar för varandras ideer. Lite hippie feeling tycker jag men ändå något befriande, plus att man står inte och tittat på damer i samma utsträckning... det finns ju nästan inga att titta på... Rätt fint att komma bort från det vanliga rutinen i Sthlm.

Debatten om finkultur och skarpkultur (eller vad fan de nu kallade det) skulle aldrig ha uppstått i Oslo. De hade aldrig förstått den då de inte har de tankebanorna. Känns nästan utopiskt för min del. Men svensk meddelklass som man är så hade man väl saknat den typ av inavelsdebatt efter ett tag, man är en låg och enkel varelse.

Och hur var Baldelli då? Det var bland det bästa dj-set jag någonsin upplevt. Sjukt kul. Han lyckades vara svår och publikfriande på samma gång... Dessutom kände jag inte igen mer än ca. 20 %, något som väldigt sällan händer!

Medan Extra allt sov, del 1-9

Vad jag har gjort sen sist:

1. Lyssnat om och om igen på ”See How I Came Into Town” med Frida Hyvöven. 213 sekunder, om och om igen. Hon låter äldre nu, kanske har det verkligen hänt något med hennes röst, antagligen är det de smäktande stråkarna och körerna. Inte lika mycket attack som förut.

2. Känt glädjen av att ”The Departed” är en film som nästan alla har sett och som man därmed kan diskutera med nästan alla.

3. Löst DN:s sudoku like there’s no tomorrow. När det egentligen är precis det som är grejen. Imorgon kommer två till och det går rätt snabbt att antingen lösa eller ge upp, till skillnad mot lördagskrysset som kommer en gång i veckan och kan ta väldigt lång tid, trots att jag ändå antagligen inte lyckas lösa hela till slut.

4. Insett sanningen i det gamla August Blanche-citatet ”Fan ska vara teaterdirektör”. Mer om det någon annan gång.

5. Skakat på huvudet åt reklamskylten ”Unna dig en matlagningsfri kväll i veckan”. Det är Gooh! på Centralen som försöker få mig att köpa färdigmat. Eftersom jag inte har ätit hemma två gånger per vecka under de senaste månaderna och saknar det otroligt mycket tycker jag nog att matlagningsfrihet är en av få friheter man kan få för mycket av.

6. Återvänt till ”So Sick” med Ne-Yo och förvånats av hur snabbt den faktiskt går. I min hjärna, när jag gått runt och nynnat, hade den förvandlats till en väldigt långsam pianoballad.

7. Sett ”Darling” och blivit glad av en berättelse som kändes sann, helt utan häpnadsväckande omvälvning eller spektakulär karaktärsutveckling. Michael Segerström kan i princip hämta sin Guldbagge redan nu. Eftersom jag aldrig sett Michelle Meadows i något annat sammanhang så vet jag inte hur bra hon spelade. Hon kanske är så där i verkligheten.

8. Blivit verkligt ledsen när Johanna Sällström dog. En femårig dotter... Borde inte hennes öde göra att alla skådespelare i framtiden tänker ”Men, tänk om mitt liv snart tar slut, ska då verkligen det sista jag gör vara tio Wallanderfilmer?”
9. Stått på Indigo en vardagkväll och ur högtalarna njutit av ett My Morning Jacket-album, som byttes mot the Shins senaste skiva bara minuter innan SvD:s Kristin ”the Shins är bäst just nu” Lundell klev in genom dörren. Ringde hon när hon var på väg upp ur tunnelbanan och specialbeställde musik? Kan jag också få den servicen? Kanske när Bröderna Nilsson spelar?

Mer snarare än mindre

Alla vill ha mer. Och ändå har vi på Extra allt under nästan tre veckor gett er mindre.

Vi har faktiskt inte gett er något alls, bara ett meddelande i stil med ”Du har inte tillåtelse att visa denna sida”.

Vi ber om ursäkt för det och tackar samtidigt för alla bekymrade mail, telefonsamtal och frågor. Hade Extra allt lagt ner? Nej, bara haft strul med vår webbhost (härligt ord). I affärsvillkoren står nämligen att man inte får ha ”större mängder filer liggande för download eller visning”.

Nu är vi i alla fall tillbaka och vi tänker ge er mer. Har ni märkt att dagarna blir ljusare?

/Adrian & Jonas

We're back

Vi blev avstängda av vårt webhotell för att vi lagt upp mp3'or... Sedan hamnade deras supportmail automatiskt i både min och Jonas spamfilter, därav den långa tiden. Mer inom kort...

Femtio ord

Övergångsställe
Min chef hann ikapp mig när jag väntade vid röd gubbe.
– Jag såg dig, sa hon. Du hade hunnit över om du sprungit.
Jag sa att pausen var skön. Hon undrade hur den inställningen någonsin skulle ta mig någonvart.
– Men du har ju inte direkt kommit längre, sa jag.

Jag blev gammal förra veckan

I fredags blev jag gammal. En kollega berättade under lunchen att hans 12-åriga dotter var rektor för ett Harry Potter-gymnasium med åttio elever och anställda på Internet. En typisk kväll när han berättar att det är dags att gå och lägga sig kan han få till svar att hon inte har tid utan måste rätta tjugo tentor i trollkunskap eftersom en av hennes prefekter är sjuk.

Jag tycker mig själv ha koll på min samtid men detta var något helt nytt för mig. Hade blivit gammal och förlegad. Men som den dynamist jag är såg jag naturligtvis möjligheter i att ha blivit gammal. Det borde helt enkelt innebära att de prospects som funderar på att bli tillsammans med mig (inbillar mig att det finns nån sorts brudpool därute som bara inte hittat mig ännu), att de också är äldre och visare. Så då är det väl inte yta som gäller längre? De är väl inte längre ute efter en vältränad kropp? Jag behöver inte släpa mig till Friskis! Nej så lätt kan det väl inte vara, jag tycker ju fortfarande att Harry Potter ser ut som en nerd. Jag får nog inse att precis som tidigare år hämmas mina träningsansträngningar av den alternativnytta jag ser av en öl på Indigo. Och varje år mina ursäkter sämre.

Gästskribent: Magnus

Jazzhands

Den enda person som jag slagit i ett filmfrågespel som har träffat Matt Groening har börjat entertainmentblogga. Det vill säga filmfrågespelet har självklart inte träffat Matt, utan personen som träffade Matt var den jag slog i filmfrågespelet. Och det är hon som har börjat blogga, inte filmfrågespelet. Eller Matt Groening.

Nåja. Jag summerar: 1. En gång slog jag mina kompisars kompis Caroline Hainer i ett filmfrågespel. (Det var min mest legendariska vinst i ett frågespel någonsin, total dominans, mitt lag hade klarat banan och vunnit innan de andra ens rört vid tärningen, så screw you om ni tycker att jag skryter onödigt mycket.) 2. Hon har träffat Matt Groening. (Till artiklar som sedan gick att läsa i Les Enfants Terible och DN Kultur.) 3. Sedan några veckor har hon en blogg, den heter Jazzhands och hon skriver väldigt, väldigt mycket där. Kommer hon kunna hålla den takten? Den som läser får se. 4. Matt Groening har ingen blogg. 5. En gång vann jag ett filmfrågespel innan de andra ens hunnit röra tärningen.

Söndagsmiddag

Förra söndagen var jag på parmiddag. Det var i en tvåa i Vasastan. Femtiotalsmöbler, textiltryck på väggen, stammarna bytta. En fondvägg i sovrummet målad i en grön färg som lägenhetsägarna inte var så nöjda med. Jag tyckte det var okej, men tydligen såg det hemskt ut i en viss sorts morgonljus.

Vi åt god lax och god couscoussallad med broccoli och paprika.Vi drack vitt vin, upphällt från en bag-in-box till en karaff. I vattentillbringaren låg limeklyftor. Sedan åt vi pannacotta, som var god, men hon som gjort den var besviken på att vaniljkornen hade sjunkit till botten. Till kaffet åt vi choklad med hög kakaohalt. Jag drack inget kaffe, ville kunna somna. Det är ju en dag imorgon också, tänkte jag.

Ni kan skämta med oss allt ni vill, men så var det. Dom kallar oss dinkies. Det är ett anständigt liv, kanske är det till och med ett socialt arv. Jag trivdes som sjutton. Det var det bästa slutet min vecka kunde ha fått. Jag skulle må bra av fler kvällar som den.

En kompis sa för ett tag sen att dvd-boxen är den nya fastighetsmarknaden, samtalsämnet som återkommer om och om igen vid alla tillfällen, ett ämne som inte tar slut. Och i söndags betade vi av båda dessa ämnen. Där i femtiotalsmöblerna pratade vi om extramaterialet på ”Alien”-boxen med varsitt glas vitt, innan vi satte oss till bords.

Vid bordet betade vi av att Vince Vaughn upprätthåller könsnormer, att DN:s läsarombudsman tar alldeles för mycket ställning i sakfrågor, att Joan Didion skriver bra om sorg, att underliga sökord leder folk till bloggar, att hemspråksförbud i klassrummen är dumt, att ”Infernal Affairs” var snyggare än ”The Departed”, att det görs för få filmer om Östtyskland på 80-talet och att IKEA:s textilutbud har förbättrats på sistone.

Dessutom redde vi ut skillnaden mellan ”Sömnlös i Seattle” och ”You’ve Got Mail”. I en nästan exakt kopia av scenen i ”Sömnlös i Seattle” förklarades också handlingen i ”An Affair to Remember”.

Det här är en ganska neutral skildring av vad vi gjorde, vad vi åt och vad vi pratade om. Men jag märker att jag inte kan skriva den utan att det verkar som om jag tog avstånd från det här livet, från att ha trevligt i en tvåa med smarta människor och äta god mat och prata om saker på ett lagom medelklassigt dinkysätt. Tycker ni jag verkar distanserad? Hur ska jag få er att förstå att jag verkligen menar att det var trevligt?

Det är nästan så att jag känner mig tvingad att bli Fredrik Lindström och analysera oss, säga att det är typiskt svenskt att alla läser Joan Didion samtidigt, när det egentligen bara är typiskt för en rätt liten grupp. Jag har faktiskt inga illusioner om att alla, eller ens särskilt många, har det som jag.

Sedan känner jag mig nästan tvingad att skriva något om att ”men bakom den idylliska fasaden fanns djupgående sprickor och Marimekkotyget var bara ett sätt att fylla tomheten”.

Men eftersom vi inte var med i en pjäs eller bok eller film så slutade inte kvällen med att vi blev fulla och otrogna. Inga livslögner avslöjades. Marimekkotyget föll inte symboliskt från väggen i andra akten för att symboliskt blotta en symbolisk spricka i väggen. Det slutade inte med att vi gick hem och grät.

Det slutade med att vi sa att det här var en bra kväll, för det var det. Det var den trevligaste söndagskvällen på länge. Vi sa att det var trevligt, men nu ska vi nog gå, det börjar bli sent. Det är ju en dag imorgon också.

Disco rocks!

Sista fredagen i varje månad kommer jag och brorsan chefa över det musikaliska på favvobaren Indigo. Ikväll blir det mycket disko med elgitarr. Fett så!

Det kommer nog att låta rätt mycket åt det här hållet:

Robin Trower - I`m out to get you

Då ses vi i natten...

Polarpriset

Jaha, så det blev Steve Reich och Sonny Rollins som fick priset i år.

Då blir Martin Gelin glad, han som skrev: ”Hur kan man inte vilja leva och dö i en stad som har en Steve Reich-festival?”

Nu kan man ju bara önska Polarpriset att de med namn som Reich och Rollins lyckas locka till sig andra gäster till årets prisceremoni än de som syns från 2006 på de här bilderna: Ebbot, Anja Pärson, Lena Ph, Robert Gustafsson. Verkligen namn som internationella supermusiker bryr sig om att träffa.