Tack!

Helst skulle jag inte vilja beskriva Amnestyfesten i lördags med den här bilden. Folk som sitter på golv och lyssnar på en man som spelar akustisk gitarr, med ett barn springande runt fötterna. Det är ju en klyschig bild av en välgörenhetsfest.

Men det var bara för fint när Conny Nimmersjö spelade sina låtar om gamla kompisar och en av hans söner tittade på.

Och resten av Släpp fångarna loss-festivalen på Tellus var inte så mycket klyschig välgörenhetsfest (men okej, maten var vegetarisk). Resten av kvällen var mer som Lucky Thiefs statyer nedanför, festliga. Ölen var billig, Nina Hemmingssons teckningar var lysande, Johan Borgert spelade inte "Känningar sen förr" men det var bra ändå, Elise Ria Borderline rockade i behå, John’s Candy drog upp volymen, Eric Malmberg har magiska fingrar.

Vi som ordnade var lika glada som Lucky Thief-kaninen och lika stolta som Lucky Thief-fotbollsspelaren.

Tack alla som bidrog och alla som kom! Det blev en bra slant till Amnesty International.

Femtio ord

Barnboksidé
Han skulle säga nåt om Robert Wyatt men tappade namnet och beskrev honom som ”du vet, Matching Mole-trummisen som ramlade ut genom ett fönster”.
Vilken lysande barnbokstitel.
Att följas upp av ”Matching Mole-trummisen som bakade bullar” och ”Matching Mole-trummisen som gick vilse i skogen”. Och sedan franchisemjukdjur i rullstolar.

Torsdag

Jag kopierar Jonas upplägg och summerar tankarna, för det är ju trots allt torsdag.

Ett
Direkt när hösten och kylan kommer kan man börja iakta ett märkligt fenomen på stan. Alla, nåja inte alla men sjukt många, tjejer i fjortonårsåldern springer omkring på stan med händern upphasade i jackan. I övrigt är jackan uppknäpt och de har gärna väldigt lite kläder under den. Men på något magiskt sätt är det sjukt kallt om händerna så att de måste upp med labbarna under. Det märkliga med detta fenomen är att det är en grej som inte verkar gå ur tiden. När jag själv var i denna ålder kommer jag ihåg att så gjorde många av tjejerna. Skaffa vantar tänkte jag då. Och sedan har detta smaklösa "mode" inte gått ur tiden. Fan, allt annat kommer och går men att hasa upp händerna i täckjackan består. Hur gör de? Kommer storasyrran och säger till den nyss fyllda fjorton "-Stoppa upp händerna under jackan nu, syrran. Då ser man sjukt cool ut, och du slipper köpa vantar" Kan någon förklara...

Två
Nya Radiohead. Tänkte först köpa via deras hemsida. Men tog mig sedan i kragen och laddade ner det mesta via olika bloggar. Saknar fortfarande spår 4 och 10, men det löser sig nog rätt fort. Jag har funderat mycket på det här med att ta betalt för musik, men jag vet inte riktigt vad jag tror ännu. Återkommer i ämnet.

Tre
Som Jonas sade så är det PopQuiz ikväll. Hoppas på bättre spridning av musiken ikväll och utan för många självklara låtar. Kommer aldrig ihår de självklara låtarna som "alla" kan men ge mig något lite mer udda så är jag där. Sedan hoppas jag även på en "Twee"-fri quiz. Hatar mespop.

Fyra
Det är snart tre år sedan Extra allt startades. Om tio dagar närmare bestämt. Först var det bara jag men efter någon månad lyckades jag övertala Jonas också. Vi skall väl ha ett riktigt treårskalas någon dag i framtiden. Vi återkommer

Fem
Jag spelar mycket skivor nu för tiden. Det är annorlunda att spela riktigt mycket än att bara köra någon gång då och då på kul. Man blir mer medveten hur det låter när man spelar, vilka vibbar sänder jag ut liksom. Det som främst har slagit mig är att jag verkligen gillar deppig musik. Nästan allt jag spelar är mörkt. Det må så vara fartfylld disko men man kan ge sig fan på att den går i moll och handlar om nåt deppigt. Ikväll efter popquizen så skall jag köra denna på repeat i fyra timmar!

Marianne Faithfull - Broken English

Sex
Jag har i flera månaders tid trott att mitt vevlager på cykeln varit trasigt. Det har knastrat och tickat mycket irriterande. Det hela har varit påfrestande, måsta lämna in och få fixat. Vevlager är liksom inte så sexiga att byta och kan vara rätt dyra också. Imorse kom jag på att ljuden inte har nåt med vevlagret att göra det var bara mina trampor som har suttit lite löst. Snopet...

Onsdag

Ett.
I söndagens DN sa Jocke Berg att Kent hellre ska vara hatade än bara musik att dammsuga till. Intressant nog är Kent väldigt ofta musikvalet när jag dammsuger. Kanske har jag landat där mitt emellan kärlek och hat, men gitarrerna passar ju så bra ihop med dammsugarens susande.

Två.
Det här med Stockholms nolltolerans mot affischer... ska det vara så svårt? Är det inte bara att ställa upp rejält med anslagstavlor och kanske hitta nåt sätt att ta ut en liten avgift som kan täcka nån del av renhållningskostnaderna? Nåt sådant finns väl för gratistidningarna? Måste man verkligen dra in polisen? Och en tipstelefon?

Tre.
Såg ”Du levande” i fredags. Ibland var skratten på amatörskådisarnas bekostnad (jag tänkte ”femtio tagningar för det där?”) och ibland undrade jag ”sju år och ingen story?” Men ofta var det bara vackert och roligt och sorgligt samtidigt, som hon som bara bjuds på lättöl av svärmor och kallar henne sadist. Det går ju inte att klara av den här tillvaron om man inte är berusad.

Fyra.
Jag kan bara inte sluta titta på den här PSL-filmen när Lykke Li spelar ”Little Bit” på gatan. Varför använder inte vanliga gatumusikanter leksakspianon på det där sättet?

Fem.
Och apropå Laakso-Lars (som spelar leksakspianot) så uppträder Laakso tyvärr inte på Släpp fångarna loss-festivalen på lördag. Vi ville ha dit dem, men de spelar i Falun då. I stället kan man gå och se dem på Debaser på onsdag eller torsdag.

Sex.
I morgon tänker jag förödmjuka mig i Pet Sounds pop quiz igen. Hur kunde vi missa Style Council?

Sju.
Nobelpriset i litteratur kommer inte gå till Joyce Carol Oates i år heller. Intressant nog tycker Ladbrokes att det är mindre troligt att priset går till Bob Dylan än till J.K. Rowling.

Åtta.
Jag har insett att min Cure-fas kanske enbart var mitt undermedvetna som gör en manöver för att styra mig undan från ett Joy Division-hål. Jag triangulerar och har börjat gräva fram allt med New Order. Och lyssnar upprepade gånger på Left Bankes ”Dark is the Bark”.

Nio.
För att somna läser jag Peter Biskinds ”Down and Dirty Pictures”, en bok jag lånade av B för två och ett halvt år sedan. Den handlar om den amerikanska indiefilmens uppgång och kommersialisering. Kortfattat går den ut på att Miramax-bossen Harvey Weinstein är en underhållande skitstövel (skriker ”I’m gonna tear you a new asshole!”) och Sundance-bossen Robert Redford är en trist skitstövel (skriker ingenting, ger överhuvud taget aldrig besked). Delarna om Redford läser jag bara om jag verkligen, verkligen behöver somna.

Tio.
Jag vet inte om han vill ha den anonymt, men signaturen ”K.H.” har startat en musikblogg. Fina tips från de mindre upptrampade delarna av skivbacken. Biljardakademien har han döpt bloggen till. Och det hade du väl inte gjort om du ville förbli anonym, eller hur, Kjell?

Kom på fest på lördag!

Tycker du också att Burmas militärregim omedelbart ska släppa de fängslade munkarna och demokratiförespråkarna? Att ingen någonstans ska fängslas för sina politiska åsikters skull och att människor inte helt plötsligt ska 'försvinna' efter att ha uttalat sig om fel saker i fel land?

Kom på Släpp fångarna loss-festivalen där hela inträdet på 80 kronor går till Amnestys kamp för mänskliga rättigheter. Platsen är Tellus i Midsommarkransen, Stockholm, tiden lördag 13 oktober kl. 16.00-22.00. Världens bästa förfest!

På festivalen blir det vernissage med nyproducerad konst (där delar av intäkterna går till Amnesty) av bland annat Nina Hemingsson, Joanna Rytel, Jens Hedin, Robin Montelius, Lucky Thief, Daniel Rehn, Linda Åkerlund, Ylva Stjernstedt, Anna Palmqvist och Nova.

Dessutom musik från Eric Malmberg (från Sagor & Swing), John´s Candy, Conny Nimmersjö (från bob hund), Johan Borgert, Animal Hearts, Naimi och Elise Ria Borderline på två olika scener.

VIKTIGT!
På grund av utskänkningsreglerna MÅSTE alla som vill komma mejla namn och adress 24 timmar innan till slappfangarnaloss@gmail.com eller sms:a till 0737239065! Anmälan är inte bindande. Och garanterar inte heller plats. Det kommer att bli trångt, vänner, så kom tidigt! Öl och mat finns.

Gå in på myspace.com/slappfangarnaloss eller sök efter 'Släpp fångarna loss' på Facebook för mer info!

Gästtecknare: Ted Eriksson

Större bild här.

Ryktet om Thoréns död...

...visade sig, som tur var, vara överdrivet.

Alltså Ingvar Thorén, mannen som alltid tecknat till DN:s lördagskryss. En kommentar till det här inlägget fick mig att nästa börja tro att döden hade skiljt honom från uppgiften.

Men sedan fick jag svar på det mail jag skickat till DN:s läsarombudsman. Ett utförligt svar från en biträdande redaktionschef som skickas till alla som frågat om vad som hänt med korsordssidorna. Det är en massa om "generationsskifte" och "öka kvaliteten" och "bredda oss med fler typer av kryss" och annat mumbojumbo som knappast lär gå hem hos oss, vi som är så förändringsrädda att vi skriver in och frågar varför man gjort om ett korsord.

Men sedan kommer biträdande redaktionschefen till själva huvudsaken: jodå, Thorén lever och kommer fortsätta teckna. Men bara var tredje vecka. Fast den minskade arbetstakten förlåter man så lätt när man läser hur länge mannen har hållit på: "Ingvar Thorén går in på sitt femtiotredje år som tecknare av lördagskrysset".

Som sagt: han har funnits jämt.

Beirut & Ed Droste - "Cliquot"

Apropå nattens Lettermanfilm med medverkan av Grizzly Bear-sångaren Ed Droste, här gästar han Zach Condon och dennes Beirut i ett vardagsrum med fint trägolv och framför "Cliquot" från nya albumet "The Flying Club Cup".

Att Ed ställer upp måste betyda att han har överseende med hur en full Zach Condon gav sig på Grizzly Bears lysande "Knife" en kväll i Paris. På samma krogrunda gav man sig även på "Hallelujah".

Notera hur Ed i slutet av "Cliquot", innan de andra spelat klart, går in i ett annat rum. Toaletten? Var han kissnödig? Är det därför han vankar av och an?

Feist live från Cirkus

Som folk ibland säger halvsyrligt till mig: "Ska du gå hem och BE-LOGGA om det här nu?" Ja, det ska jag. Jag kan ändå inte somna.

För nu har jag sett Feist på Cirkus och det var nästan lika bra som förra gången. Men bara nästan, för nu var jag beredd på hur bra det skulle vara.

Här bjussar jag på ett videoklipp från kvällen, där hon framför "Gatekeeper". Ett tag var den nog min favoritlåt med Feist. Jag kan ju låtsas att det är det fortfarande, eller att det var konsertens höjdpunkt, men det vore fullkomligt ljug. Sanningen är att kamerabatteriet dog och att det här var det mest kompletta jag fångade. Och det duger så bra så.



Hörde ni killen i början av klippet som skrek "We love you, Leslie!"? Är det alltid samma kille som skriker sånt på konserter? Och hur vågar han uttala sig för oss alla? Man önskar att någon skulle skrikandes tillägga "No, actually I don't love you, Leslie, but I think you're a really nice person and I wouldn't mind getting to know you better!".

Sedan hade jag tänkt filma någon låt där publiken var med. Det var ju det som var så fantastiskt med Feist på Södra teatern, att hon lyckades komma bortom det där slentrianmässiga medklappandet, till riktig samvaro. Ja, samvaro. Stort ord, men så var det. Nu kom hon inte lika långt, men Cirkus är ju svårare för samvaro. Och tyvärr dog ju kamerabatteriet, så jag lyckades inte fånga ens det försynta men trevliga "di-daj"-andet som uppstod i "Intuition".

I stället får ni kolla på det här klippet från Letterman i slutet av augusti, när Leslie Feist tagit med sig alla sina indiekompisar, som ändå inte har några betalda jobb, för att bilda en kör i "1 2 3 4". Notera till exempel Ed Droste från Grizzly Bear. Men vem är den ljushårige killen i främre raden (fyra från höger) som inte kan klappa rätt?

Nåja, hela indiekörgrejen är nu officiellt gjord och vi kan lägga den till handlingarna. Men det här är fint ändå. Som Letterman, i sitt halvsenila tillstånd, sammanfattar det: "How about that?"

Höst

Hösten har kommit till Rasbo. Peter Englund går ut för att sköta sina björnbärsbuskar och kommer in med en mycket vacker liknelse.

Överblivet ur anteckningsboken

Det är inte längre sexigt med idrott. Bland männen på Elles nyligen publicerade lista över Sveriges sexigaste var fotbollsspelarna nästan bortblåsta. I stället låg Daniel Sjölin topp fem. Daniel ”The garnish of a boy” Sjölin. Jag känner hopp för framtiden.

Det är roligt att alla tyckte så olika om ”Upp till kamp”. Att alla började tycka, direkt efter första avsnittet. Jävla åsiktssamhälle, det är så att man vill bli apatisk i protest, likställd. Jag tyckte att ”Upp till kamp” var okej, kanske för att fotot var bra. Men nog hade det blivit bättre om det fått handla om fyra personer i stället för om fyra persontyper? Nu var det så fruktansvärt mycket den Obstinate Arbetarrockare, den Lättpåverkade Medelklassproggaren, den Pragmatiska Klassresenären och den Barndomsfuckade Överklasskillen. Det öppna slutet räddade handlingen en del, det påminde om att det faktiskt inte tog slut där, de här 68:orna finns runt omkring oss. Det intressantaste var det sista Birro lät oss se av Lena, som alltid blev tillsagd hur hon skulle använda sin musiktalang. När hon efter flera år plockat upp gitarren igen, så var det för att vara med i proggens Tältprojekt. Okej, hon lyckades lämna sitt hemska lärarjobb i sjuttiotalets flumskola för att ägna sig åt musiken, men hade hon nånsin tänkt hitta en egen röst?

Varför skriver så få om Chris Garneau? I dessa tider när Rufus Wainwright och Antony & the Johnsons redan slagit igenom och spelat på festivaler och i kalkbrott, är det ingen som ser att Chris Garneau finns där nedanför dem, beredd att resa sig och ta plats? Han har ju till och med en slogan: ”the gay Sufjan Stevens”. Okej, inte lika uppfinningsrik som Sufjan, men snyggare.

Hur skulle A Mountain of Ones ”Collected Works” kunna bli årets utländska album? Har visserligen inte hört det än (har tydligen blivit portad av Oink, blir man det om man är inloggad för sällan?) men allt hittills, utom nån remix de gjort och när någon remixat dem, har ju varit trist. Förklara hypen, please.

När gjorde de om DN:s lördagskryss? Har en institution gått i graven? När jag slagit upp DN de två senaste lördagarna har jag inte längre hittat Thoréns helt nedknarkade teckningarna. Jag minns de där kryssen från en tid innan mina föräldrar skilde sig, innan mina mor- och farföräldrar dog, innan jag flyttade hemifrån, innan min barndomshem såldes. Thoréns teckningarna varje lördag var den mest konkreta kontakt med den tiden jag hade. Är de också borta nu?

”Kranskommun” är ett fint ord. Ibland glömmer jag bort det. Nyss fick jag lära mig att på finlandssvenska heter det ”kragekommun”. Nästan ännu finare.

Femtio ord

Trötthetsönskan
Han kan bara somna genom att vara igång så sent att han blir för trött för att gråta. Men han vägrar matta ut sig med träning, vill inte riskera att börja gråta på en motionscykel. Det skulle vara en så övertydlig bild av att han inte rör sig framåt.