måndag, oktober 1

Överblivet ur anteckningsboken

Det är inte längre sexigt med idrott. Bland männen på Elles nyligen publicerade lista över Sveriges sexigaste var fotbollsspelarna nästan bortblåsta. I stället låg Daniel Sjölin topp fem. Daniel ”The garnish of a boy” Sjölin. Jag känner hopp för framtiden.

Det är roligt att alla tyckte så olika om ”Upp till kamp”. Att alla började tycka, direkt efter första avsnittet. Jävla åsiktssamhälle, det är så att man vill bli apatisk i protest, likställd. Jag tyckte att ”Upp till kamp” var okej, kanske för att fotot var bra. Men nog hade det blivit bättre om det fått handla om fyra personer i stället för om fyra persontyper? Nu var det så fruktansvärt mycket den Obstinate Arbetarrockare, den Lättpåverkade Medelklassproggaren, den Pragmatiska Klassresenären och den Barndomsfuckade Överklasskillen. Det öppna slutet räddade handlingen en del, det påminde om att det faktiskt inte tog slut där, de här 68:orna finns runt omkring oss. Det intressantaste var det sista Birro lät oss se av Lena, som alltid blev tillsagd hur hon skulle använda sin musiktalang. När hon efter flera år plockat upp gitarren igen, så var det för att vara med i proggens Tältprojekt. Okej, hon lyckades lämna sitt hemska lärarjobb i sjuttiotalets flumskola för att ägna sig åt musiken, men hade hon nånsin tänkt hitta en egen röst?

Varför skriver så få om Chris Garneau? I dessa tider när Rufus Wainwright och Antony & the Johnsons redan slagit igenom och spelat på festivaler och i kalkbrott, är det ingen som ser att Chris Garneau finns där nedanför dem, beredd att resa sig och ta plats? Han har ju till och med en slogan: ”the gay Sufjan Stevens”. Okej, inte lika uppfinningsrik som Sufjan, men snyggare.

Hur skulle A Mountain of Ones ”Collected Works” kunna bli årets utländska album? Har visserligen inte hört det än (har tydligen blivit portad av Oink, blir man det om man är inloggad för sällan?) men allt hittills, utom nån remix de gjort och när någon remixat dem, har ju varit trist. Förklara hypen, please.

När gjorde de om DN:s lördagskryss? Har en institution gått i graven? När jag slagit upp DN de två senaste lördagarna har jag inte längre hittat Thoréns helt nedknarkade teckningarna. Jag minns de där kryssen från en tid innan mina föräldrar skilde sig, innan mina mor- och farföräldrar dog, innan jag flyttade hemifrån, innan min barndomshem såldes. Thoréns teckningarna varje lördag var den mest konkreta kontakt med den tiden jag hade. Är de också borta nu?

”Kranskommun” är ett fint ord. Ibland glömmer jag bort det. Nyss fick jag lära mig att på finlandssvenska heter det ”kragekommun”. Nästan ännu finare.

2 kommentarer:

Guldkorn och ädla stenar sa...

Jag växte inte upp med Thoréns kryss - men med Thorén själv - dvs han var grannen som stod och krattade grusgången på andra sidan gatan - och hans granne var hans bror.
En av dem har nyligen gått bort - kanske var det kryss-Thorén?

Jonas sa...

Oj. Kan det vara så hemskt? Varför har inte DN i så fall inte skrivit om det?