AW med bråk

Sara har på Twitter lovat att när hon och Fredrik spelar skivor på den tidiga fredagskvällens AW på Restaurang 1900 så blir det bråk. Låter ju intressant. Ett glas vitt, trevlig musik och så tjafsande.

You're A Good Man, Tim Burgess

Vad the Charlatans "A Man Needs to Be Told" har att göra med Charlie Brown vet jag inte, men det är en bra låt och fina bilder i den här videon.

Vad the Charlatans har att göra med just den här sommardagen är att de spelar i Stockholm ikväll. Tydligen var de bra igår i Uppsala, men jag tänker ändå inte gå. Det har varit för mycket nittiotal för mig den senaste tiden. Fast det är klart, "A Man Needs to Be Told" är ju från den här sidan milennieskiftet...

Sommarläsningen

Jag har med förvåning noterat hur många människor som har läst Thomas Bodströms senaste bok, till synes frivilligt. Varför lägga tid på den, det finns ju alltid så mycket man vill läsa?

Sedan minns jag att jag faktiskt läste Bodströms första memoarbok. Det var för sex år sedan, på chartersemester. Det är i efterhand helt absurt att jag på en dallrande grekisk strand läste "700 dagar i Regeringskansliet". Det är lästid jag aldrig får tillbaka, som jag hade kunnat ägna åt något av allt det där andra.

Jag tittade på min lista över lästa böcker. De senaste ungefär tolv månaderna: 39 böcker, varav 12 serier i någon form. Det är väl ganska få? Och då måste ju VARJE BOK jag väljer att lägga tid på verkligen vara bra.

26 amerikanska, 9 svenska, 4 brittiska.

25 lästa på engelska, 14 på svenska.

17 utgivna de senaste ungefär fem åren, resten äldre.

30 böcker skrivna av män, 9 av kvinnor. (Och för den som är intresserad av denna exklusiva skara: Nina Wähä, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Sigrid Combüchen, Joan Didion, Curtis Sittenfeld och Suzanne Collins.)

Jag önskar det fanns andra, mer givande sätt att kategorisera böckerna jag läst. Som efter genre eller stil. Fast det skulle ändå bli väldigt trubbigt: Cavling och Chandler och Collins har alla skrivit spänningsromaner, men är inte samma sak.

Talar då inte den grova statistiken för att jag borde stryka mitt tänkta sommarprojekt att i ett kronologiskt svep återläsa J.D. Salingers samlade verk?

Talar den inte snarare för att jag borde styra upp några av slagsidorna. Ta del av mer litteratur av kvinnor, skriven på andra språk än engelska och översatt till svenska? Oksanen, Müller, Jelinek, Sagan? Ge mig era bästa förslag!

Hunger (and Styling) Games

Jag skulle kunna säga att de åtskilliga och utförliga påklädnings- och stylingscenerna i "Hunger Games"-böckerna av Suzanne Collins är moderna motsvarigheter till matuppräkningsorgierna i Fem-böckerna av Enid Blyton.

Blyton skrev för barn i efterkrigstidens England, aldrig riktigt mätta på grund av ransoneringen, glada för lite matporr. Collins skriver för västvärldens ungdomar som tänker att de skulle bli lika supersnygga som modellerna på tv, bara de fick en egen personlig stylist.

Jag skulle nog säga att stylingscenerna ersätter matscenerna, om det inte var för att "Hunger Games" innehåller matorgier. Också.

Däremot skulle jag definitivt säga att alla klumpigt inbakade resuméer av tidigare händelser är ännu mer irriterande i "Hunger Games" än i Harry Potter-böckerna. Särskilt eftersom Harry Potter-serien bestod av sju böcker, medan "Hunger Games" är en trilogi. Inte särskilt långa heller, texten är stor och luftig för att blåsa upp varje bok till 450 sidor.

För en bokslukande tonåring lär hela historien bara ta några kvällar att ta sig igenom från start till mål. Och det är så drivet berättat att man inte kan hålla sig. Känslan avtar tyvärr ju närmare slutet man kommer.

Nu blir "Hunger Games" film. Jennifer Lawrence från "Winter's Bone" fick den hett eftertraktade huvudrollen som Katniss Everdeen. Woody Harrelson ska spela gammal fyllo och Donald Sutherland äcklig skurk.

Men det verkligt intressanta blir Lenny Kravitz i rollen som Cinna, världshistoriens förste hjältestylist.

Seinfeld - världens roligaste gubbigheter

Det är i få andra yrken som gubbighet premieras så mycket som bland stand-up-komiker. Det är inte bara accepterat, det är en egenskap som uppmuntras och odlas. Innehavarna stoltserar med sin gubbighet.

Med gubbighet menar jag då framför allt framstegsfientlighet. Så Jerry Seinfeld, världens störste stand-up-komiker, tycker inte att det är konstigt att åka på världsturné till storarenor som Globen och bygga stora delar av showen på berättelser om att "det är så konstigt nuförtin, förut vare enklare". Han är bara 57 år, men tycker det var bättre förr.

Seinfelds uppvärmare igår, George Wallace (59 år), klagade på att ungdomen har byxorna så långt nere och så drog han Etiopienskämt från 80-talet.

Från Jerry Seinfeld fick vi höra om att förr, då drack man minsann vanligt, enkelt kaffe. Man satt inte hela dagen på Starbucks med sin dator. Man drack vatten när man blev törstig, inte för att undvika att bli uttorkad. Förr i tiden, då hade tv-nyheterna inte förvirrande text som rullade längst ner på skärmen. Förr i tiden, då hade inte folk mobiltelefoner som de satt och fipplade med.

Om Seinfeld varit svensk hade några minuter i Globen ägnats det absurda med att paket inte kommer till postkontor längre, utan till ICA. Till ICA! Där säljer dom ju mat.

Jerry Seinfeld har också en annan gubbighet, ett lager med "män jagar, kvinnor samlar"-skämt han fortsätter ösa ur. Män har inga fadersinstinkter etc.

Så där står Jerry Seinfeld och driver med meteorologer ("om femdagarsprognoser funkat så hade tv-vädret bara sänts var femte dag") och det är inte särskilt nyskapande. Där står han och pratar om hur han inte knutit an till sina barn och det är ofrivilligt tragiskt. Men det underliga är: det är fortfarande väldigt roligt. Han genomför det så otroligt bra. En konståkare som gör ett 75-minutersprogram utan ett enda felskär, med bara fina landningar i alla kvadruplar.

Vi får höra den mycket svarta livsfilosofi om att det inte är så stor skillnad på "great" och "sucks", en slakt av bröllopsfester, en observation om öronsnäckor med spiralsladd och om det extremt jobbiga med att behöva resa sig ur biostolen när någon ska gå förbi. Och genomgående får vi höra om hans starkt lysande förakt, för att inte säga hat, mot de som berättar för honom om restauranger han MÅSTE gå till eller att just HAN skulle älska golf. Ja, till och med när Seinfeld skämtar om golf känns det träffsäkert.

Jag vet inte hur Jerry Seinfelds karriärplan ser ut just nu. Så länge pengarna finns så återkommer han antagligen. Om tio år kan vi därför se fram emot att på en ännu större arena få se en ännu gubbigare, 67-årig Jerry Seinfeld prata om hur kaffedrickandet var bättre förr. Så länge åldern inte påverkar hans teknik så kan vi se fram emot att skratta även då.

Twin Peaks: första dygnet

Martin Degrell leder en "Twin Peaks"-cirkel på Weird Science under sommaren, för att fira att det var 20 år sedan serien avslutades. Jag hängde med på första avsnittet, kanske fullföljer jag hela sommaren. Kanske parallellkommenterar jag lite här. Vem vet?

Efter pilotavsnittet tänkte jag mest på hur enormt många kärleksförhållanden som etablerades på så kort tid. Lucy och Andy, Bobby och Shelly, Norma och Ed, sheriffen och Josie, Catherine och Ben, Laura och James, sedan James och Donna. Någon av alla affärer hade ju kunnat få vänta till andra avsnittet.

Och jo, ett möte fick vänta: Audrey Horne och Dale Cooper. Ett möte som ju betyder en hel del för henne, ger henne någon att skärpa sig inför.

I piloten är Audrey Horne enbart och uteslutande den bortskämda rikemansdottern. Hon åker limousine till skolan, skrämmer bort norska investerare och häller kaffe över hela receptionsdisken på The Great Northern. Visst, alla papper blir nedsmutsade, men åtminstone av "damn god coffee".

En låt om alkoholism...

...som ironiskt nog passar väldigt väl som ackompanjemang till fredagsdrinken.

PS: Och sedan kan man fortsätta till den här.

"Did I leave my keys here?"

Between Two Ferns with Zach Galifianakis: Will Ferrell

Tipstack till Degrell

I alla fall alfalfa

Minns ni när jag skrev om mina förväntningar inför den vegetariska maten i Los Angeles? Nu var det självklart inte så som Woody Allen drev med det i "Annie Hall": alfalfagroddar och mosad jäst. Som självmedveten, överdrivet tillgjord späkelse.

Men: här är autentiska bilder av två måltider i rad. Till frukost en Californian omelette på Swingers diner i West Hollywood, sedan till lunch en laxsallad i Santa Monica.

Båda toppade med alfalfagroddar.

Alla på en, en på alla

Är Mauro den nye Håkan/Robyn?

Gaga ≠ Janice

Däremot är Lady Gaga inte en så stor Mupparna-fan att hon har byggt sin look på Janice, gitarristen i Dr. Teeth and the Electric Mayhem.

Det cirkulerar en massa sånt snack på nätet, men jag tycker att liknelsen med Donatella Versace är mer rimlig.

Gaga *heart* Kermit

Säga vad man vill om Lady Gaga, men hon är åtminstone en Friend of the Frog.

Det är det uttryck jag försöker lansera för folk som gillar Mupparna. En dag kan FOF bli lika stort som FOD, Friends of Dorothy. Jag säger inte att det kommer att bli lika stort, men det kan.

De två har ju träffats också, det var på MTV VMA-galan 2009. Det var storsint av Kermit att kyssa henne, särskilt när hon klätt sig i en klänning gjord av döda släktingar.

Och säga vad man vill om Lady Gaga och hennes hängivna fans, men det är så fruktansvärt gulligt att även den klänningen har förevigats som en kaka.