Men det var 2012 som den svenska podcastvärlden exploderade.
Inte ens att Filip och Fredrik gjort poddradio sedan 2010 räckte för det stora genombrottet. Det krävdes att Luuk, Lokko, Schulman och Eklund började podda. Eller kanske krävdes det att folk upptäckte att tekniken blivit tillräckligt enkel, billig och bra, så att de satte igång själva. Precis som bloggande blev tillräckligt enkelt runt 2005.
Tillräckligt enkelt för att göra även saker som bara intresserar en väldigt liten skara. Som andra avsnittet av "What It Do", där tre personer sitter i ett kök och djupanalyserar och spekulerar om Drake. I mer än två timmar.
Jag är en del av den lilla skaran som bryr mig om Drake, men till och med för mig blev det lite väl magstarkt. Jämför det med Alec Baldwins "Here's the Thing", som avhandlar en intervju med Michael Douglas om hela hans liv på 22 minuter. Kanske handlar det inte bara om formatet och en hårdare redigering, Baldwin verkar allmänt otålig. Om intervjuobjektet inte svarar direkt fyller han i och svarar åt dem.
Kristoffer Triumf i "Värvet" är inte heller någon stor intervjuare i detaljerna, men briljant på att skapa en stämning som gör att de inbjudna vågar prata. På pappret är "Värvet" ytterligare en chans för människor i Stockholms (mest) humor- och mediegegga att fläka ut hur dåligt de mådde, utan särskilt många bra följdfrågor.
Men det är (i de flesta fall) något annat, något riktigt bra. Antagligen för att det inte behöver anpassa sig till att bli något annat än vad Kristoffer Triumf vill att det ska vara. Dessutom får det ta den tid som behövdes, någonstans mitt emellan 22 minuter och två timmar.
