Beyoncé: Filmen

Få megakändisar idag lyckas styra bilden av sig själva lika hårt som Beyoncé. Ändå vet vi en hel del om henne, men mycket av det är exakt vad hon vill att vi ska veta. Även på det viset är hon fantastiskt skicklig. Det märktes inte minst i "Life Is But A Dream", den självbiografiska film som hade premiär på HBO i vintras.

Det är Beyoncé som är i bild. Det är hon som pratar. I scenerna från skivinspelningar får vi se henne sjunga, aldrig hur någon annan sitter vid ett mixerbord.

Redan Madonna var visserligen medproducent till "In Bed With Madonna", men med "Life Is But A Dream" gick Beyoncé ett steg längre och var även medregissör.

Beyoncé vet att hon inte kommer undan. Hon måste dela med sig. Hon pratar om det i filmen också, hur hon slits mellan att behålla sin integritet och att vara generös mot fansen. Så hon visar därför inte bara upp liveframträdanden, utan även datorkamerafilmade dagbokssnuttar från hotellsängar, ultraljudsbilder, ett tal hon höll på sin bröllopsmiddag, en festfilm där hon och hennes tjejkompisar sjunger Cardigans "Lovefool". Hon berättar om sitt missfall. Det är därför väldigt personligt och rörande, men hela tiden manipulativt.

De små scener där Beyoncé på något sätt verkar bossig känns inlagda för att visa att visst, hon har en sådan sida. Hon kan vara hård, men är rättvis. Hon visar också att hon inte heller gör allt själv. Koreografer och datakillarna som gjorde projektionerna till henne framträdande på Billboardgalan får säga några saker. De skäggstubbiga datamännen får faktiskt säga mer än Beyoncés föräldrar, Jay-Z och före detta gruppkollegor sammanlagt. De får nämligen inte säga någonting alls.

Beyoncé: Min första skiva

Min första skiva med Beyoncé var Destiny's Childs andra album "The Writing's on the Wall".

Det var i en specialutgåva, av den sorten som alla Beyoncés album också har ompaketerats till. Så förutom albumets förkrossande hitparad av "Say My Name", "Bills Bills Bills", "Jumpin' Jumpin'" och "Bug A Boo" fick man en bonus-CD:n med bland annat "No, No, No Part 2" och "Independent Women Part 1". Totalt täckte den här skivan alltså låtar med nästan tre års mellanrum. Det var en Greatest Hits So Far.

Det måste alltså ha varit vintern 2000/01. Jag tror att jag köpte skivan när jag var på Expert för att fylla på mitt lager av tomma Minidisc-skivor. Expert! Minidisc! Jag minns mitt millenieskifte! (och hur det brukade ta p... what, we're not doing that anymore?)

Jag köpte inte mycket hiphop eller r'n'b just då, om jag någonsin kan sägas ha gjort det. Den här skivan kände jag däremot tydligen att jag måste äga i fysisk form. Redan med "Say My Name" hade Destiny's Child skrivit in sig permanent i pophistorien, och sedan kom "Independent Women". Kanske trodde jag att det här skulle bli ett Greatest Hits Punkt Slut. Att Destiny's Child hade gjort allt de skulle och likt ett En Vogue försvinna.

Det där med att två medlemmar sparkats och bytts ut mot en ny, det visste man om. Att den feta klisterlappen på omslaget gjorde gruppen till en trio, det var kanske ingen slump.

Däremot tror jag att man vid den här tiden fortfarande hade rätt vaga begrepp om att hon som stod längst fram, det var Beyoncé Knowles, om att hon skulle kunna gå vidare och bli solosuperstjärna. Kanske kom det när "Survivor" släpptes, våren 2001.

Jag minns i alla fall tydligt att vi då någon gång diskuterade hur hennes namn uttalades. En del hade läst det utan accent och hävdade att det skulle vara "Bejåns".

Beyoncé

Om en vecka kommer jag befinna mig i samma rum som musikvärldens just nu största stjärna: Beyoncé.

Tyvärr är det rummet den gigantiska ekokammaren Globen och vi kommer inte att vara ensamma. Så jag får inte chans att ställa frågor och fylla i några av de vita fält som finns om Bey. Och de är många.

Men trots det: precis som inför den där andre stadiumfyllaren vars namn börjar på "B" och slutar på "ce" så ägnar vi en vecka här på Extra allt åt att djupdyka i allt kring Beyoncé Knowles.

Eller Mrs Carter, som hon ju kort och gott kallar sig på den här turnén.

Calexico soul

Om arbetsveckan redan känns tung, kom då ihåg att på fredag är det Supermix på Calexico's. Klockan 22-03, gratis så klart.

There are dozens of us

Nu kommer väl Republikanerna vara sura, när NPR lägger sina statliga pengar på att sätta ihop en sjukt detaljerad guide över återkommande skämt i "Arrested Development".

Det vill säga över de tre första säsongerna. Nu väntar vi nervöst på hur den fjärde blir.

It's got everything!

Kvällens viktigaste tv-händelse utspelar sig inte på Malmö arena, utan åtta trappor upp på 30 Rockefeller Plaza i New York. Det är Bill Haders sista "Saturday Night Live".

Hader har funnits i ensemblen sedan 2005, så det var inte ett chockerande besked som kom i tisdags men det var ändå överraskande.

Ikväll blir därför plötsligt sista chansen för Haders version av Lindsey Buckingham att få säga något i "What's Up With That?", en sista cigarett för Vinni Vedecci, äntligen dags för senile reportern Herb att dö på riktigt och - framför allt - den sista gången Stefon får tipsa om New Yorks hetaste klubbar. De som alltid har allt man kan önska, vilket förvånansvärt ofta på något sätt involverar dvärgar.

Möjligheten för ett avslut är goda. Stefon dök första gången upp 2008 inte som klubbtipsare i Weekend Update, utan i en sketch som bror till en normal manusförfattare spelad av Ben Affleck. Kvällens gästvärd är just Affleck.

Däremot är det knappast troligt att det sätts någon punkt för Stefon. De återkommande karaktärerna är "SNL":s säkra kort. På de mer än dussintalet gånger Stefon har varit med har upplägget alltid varit det samma, bara exemplen är nya. Och manusförfattarnas försök att få Bill Hader att tappa masken genom att skriva cuecards han aldrig sett innan direktsändningen.

Det lär heller inte dröja innan Hader är tillbaka som gästvärd. Kristen Wiig gjorde det nyss, mindre än ett år efter att hon avtackats från ensemblen. När man kommer tillbaka, då förväntas man upprepa sina klassiker. I Wiigs program återvände hon till fem av sina karaktärer. Jag tittade med inte enbart glädje. Hur mycket jag än älskar Target lady så är det tröttsamt att se henne om och om igen på samma sätt.

Redan från början har "SNL" haft återkommande karaktärer, från att man fattade att John Belushis samuraj var för rolig för att bli en engångsgrej. Däremot vägrade Laraine Newman att återupprepa sig. Och, brukar det sägas, se hur det gick för hennes fortsatta karriär.

Karaktärsupprepningarna accelererade på 90-talet, när skådespelarna fick mer makt och författarna mindre. Den legendariske SNL-manusförfattaren Jim Downey beklagade redan för tio år sedan den här idisslande utvecklingen:

"(I)n the entire history of the show, there were only four Czech brother pieces. There were only, I think, seven Conehead sketches. But I promise you there were fifteen Cheerleaders. There had to be. If you said there were eighteen, it wouldn't surprise me."

Jo, enligt Wikipedia har Ferell och Oteri spelat cheerleaders 18 gånger. Och när Dan Aykroyd och Steve Martin gästade Justin Timberlakes program den här säsongen, då gjorde de självklart en insats som de tjeckiska Festrunk-bröderna. Lite mulligare än på sjuttiotalet, men fortfarande wild and crazy.

Det må ju vara hänt, det var en återkomst efter många, många år. Det hann bli efterlängtat. Därför hoppas jag att Stefon får ligga i träda i något decennium. Men först en rejäl avslutning.

Knivigt mellanläge

The Knife har nått en väldigt särskild position i svenskt musikliv, mitt emellan smalt och brett, och den här våren ser de till att utnyttja den. De släpper en svår konstskiva men får ändå utrymme på kvällstidningarnas nöjessidor såväl som på kultursidorna. De tar chansen att säga något om samhället.

Och de ordnar konserter som får formen av minifestivaler. Som i Hangaren i Alby igår kväll och just nu i skrivande stund. Biljetterna säljs slut direkt och förväntningarna är höga.

Även The Knifes sena fullängdsdebut som liveartister på Berns mars 2006 var ett uttalat försök att göra något annat än en konsert, något mer. Påkostade projektioner skulle ge en "audiovisual experience". Å andra sidan är det ju precis vad de flesta konserter är, eller rättare sagt blir om allt går rätt.

Karin Dreijers Fever Ray på konsertscen var ett aningen mer konventionellt liveband, men lyckades förvandla till och med ett eventkliniskt tält på Way Out West till en pulserande, shamanistisk lägereldsfest med laser och masker.

Nu går The Knife längre än bara masker. De hyr in tio dansare att framföra konserten, att spela ett band. Till en början är det en så stark illusion att vi tror att hon där vid mikrofonen, i huvan, upplyst bakifrån, att det verkligen är Karin Dreijer. Att någon annan är Olof Dreijer. Att de andra faktiskt spelar på instrument, även om väl ingen i publiken tro att inget av musiken är förinspelat.

Vanan av att se musik framföras är däremot så ingrodd att publiken applåderar efter ett solo som "spelas" på ett blåsinstrument, korrekt beskrivet av Stefan Thungren i SvD som inlånat från Mos Eisley.

Dansarna byts av vid mikrofonerna. Det går upp för oss att ingen av dem är Karin Dreijer, men en sjungande man dyker upp på en projektionsduk och det tror jag var hon. Fast vänta, andra tror att hon faktiskt var med på scenen. Vill tro att hon var med på scenen. Huvorna har i alla fall åkt av, rekvisitainstrumenten tas bort undan för undan och illusionen ska blekna bort långsamt. 

Mot slutet framträder två av dansarna på en scen-på-scenen, medan de andra som publik, så att scenkantens gräns mellan ett vi och ett dom suddas ut. Vi ska bli en enda dansade folksamling, som en sömlös övergång till det efterföljande technodansgolvet.

Ja, här hittar jag alltså på en programförklaring för de typer av tankar som jag utgår från ligger bakom hur föreställningen är upplagd. Eller "föreställningen", jag vet inte, den här kvällen hamnar mitt emellan olika beteckningar. Vad var det egentligen?

Var det ett framträdande som en del av en klubbkväll? I så fall var det väldigt påkostat och snyggt, framför allt rekvisitan. Dessutom var det ju ljudet bra, en rejäl bas skakade dammet från tusentals Converse. Jag har "Silent Shout" på hjärnan hela tunnelbaneresan hem.

Var det ett examensarbete från en dansakademi? I så fall välrepeterat, väl framfört och bitvis effektfullt.

Var det en ny typ av konsert från ett band med väldigt fritt spelrum? Nja.

Inte en baseballroman

Gör inte som jag. Låt inte Chad Harbachs "The Art of Fielding", inköpt på grund av extrem närvaro i varenda en av New Yorks bokhandlar för ett år sedan, låt den inte sedan stå och damma i bokhyllan bara för att du tror att det är en roman om baseball.

Jo, det är det ju. Också.

Men framför allt är det en roman om en massa annat, som att bli vuxen, att ta itu med sin rädsla, att ta farväl av sina läromästare, att bli kär.

Så det spelar ingen roll om du inte förstår alla baseballens termer och regler. Förresten är Harbach tillräckligt skicklig så att matchbeskrivningarna ändå blir spännande.

Låt den inte heller stå och damma för att den är en amerikansk bestseller, en berättelse om fyra män men bara en kvinna, ännu en bok om college. Allt det leder bara till "The Art of Fielding" blir film snabbare (det har talats om en HBO-serie) och då är det bättre att ha läst boken först.

"The Art of Fielding" är nämligen även en bok om böcker. Och böcker om böcker blir väl sällan särskilt bra filmer?

Så alltså: "The Art of Fielding", den bästa icke-baseballroman om baseball som jag inte läste förra året.

Kan inte sluta lyssna

Ben Garrett verkar vara fullkomligt sprängfull av sådana här sånger. Efter singeln "On Your Own" släpptes det här ytterligare smakprovet från hans kommande album "Power". Det är inte hans debut, men tydligen har Garrett bett att få ta bort 2009 års "Dark Young Hearts" från iTunes med mera, för att få börja på ny kula.

Och vilken fantastisk kula det är.

Triptyk från Konditori Valand

Supermix på Calexico's 24 maj

Franska robotduos avkräver tystnadslöften för att få höra deras nya musik.

Trion bakom Supermix gör tvärtom - uppmuntrar alla att jubla och tjoa för de toner de spelar på Hornstulls nyaste mexikanska restaurang och bar.

Som vanligt bjuder Supermix (Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag) på folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det är mindre än två veckor kvar, så boka in fredagen 24 maj i kalendrarna.

Fill me with song

Tack till fantastiska Aquarium Drunkard och Chances With Wolves för att jag fick upptäcka den här versionen av en av Donovans allra bästa: "Wear Your Love Like Heaven".

Jag borde väl känt igen direkt att det är Eartha Kitt som sjunger, från ett album där hon även gör två andra (sämre) Donovan-covers.