Ett loppisfynd med många förlorare

När man i loppisens hylla hittar en bok man själv är med i, då måste man väl köpa den?

Så jag köpte Karolina Ramqvists "När svenska pojkar började dansa" från 1997, där jag är med i några rätt pinsamma intervjucitat om att lyssna på drum'n'bass i Borlänge och några mindre pinsamma fanzinecitat ur en artikel om Calle Dernulf.

Det visar sig vara ett utgallrat biblioteksexemplar. Att döma av stämpelutrymmen längst bak blev den bara utlånad en enda gång. Stackars Karolina Ramqvist, ingen ville läsa hennes ögonblickbild av musiken i Sverige.

Men vänta! Längst fram i boken finns en dedikation: "Extra God Jul 2009 PATRIK från svärmor", förtydligat på nästa sida med "till Patrik julen 2009 från Mariana". Stackars Patrik, får biblioteksmakulatur av svärmor.

Och! Patrik ger osentimentalt bort boken till Stadsmissionen. Stackars Mariana, får ingen respekt från svärsonen.

Och stackars mig, som köpte en bok jag redan äger.

De enda vinnarna i det här var väl Stadmissionen, som fick 30 spänn.

"True Detective" är slut

OBS: Innehåller spoilers om "True Detective"

Ända sedan i måndags har sociala medier än en gång svämmat över av folk som meddelar att de "sist av alla i hela vääääääärlden" har konsumerat någon viss bit kultur.

Den här gången var det att se sista avsnittet av "True Detective". Och ja, det började redan på måndagen, samma dag som HBO släppte det, för det uppfattades som sent att inte se den ögonblickligen.

Jag tycker att Julia Skott sammanfattade det bra i TV-dags-podden med att "True Detective" klarade sig trots sina uttjatade beståndsdelar (otrogna och alkoholiserade manliga poliser, kvinnor som är i vägen och/eller nakna, seriemördare med ockult rekvisita) genom att vara så snyggt gjord. För förbannat vacker var den, både i det långsamma delarna och den omedelbart klassiska långa scenen i fjärde avsnittet. Dessutom ett manus fullt av pärlor. För högbudget-tv av det slaget är HBO värt pengarna.

Men "en av de bästa tv-serierna någonsin"? Nja. Då får inte polisernas lösning bero på en klumpigt inskriven ordassocierande snilleblixt och sedan följas upp med ett räddande skott från en skadad kompis - i precis sista ögonblicket (puh vilken tur och bra att kostsam rättegång kunde undvikas). Det är genvägar som annars används i serier där poliserna bara har 55 minuter på sig för varje fall.

Tvättbjörnarna kommer!

Dagens nyhet om att tvättbjörnarna ska invadera Sverige, den är inte särskilt underlig. Tecknen har funnits länge.

I december märkte jag hur de banditmaskerade djuren allt mer tagit över Los Angeles. Ovan ser ni en tröja med tvättbjörnstryck i Venice, en återvinningsbjörn på LA Zoo (ironiskt med tanke på att tvättbjörnar enligt uppgift tar sig in i alla modeller av soptunnor), samt en handsydd vuxenleksak i en hipsterbutik i Silver Lake.

Dessutom kommer ju i sommar Marvel-filmen "Guardians of the Galaxy" med Bradley Cooper som tvättbjörnen Rocket. Om det finns nån som vet hur man går med i ett lag som redan vinner så är det Bradley Cooper.

Det är bara att ta fram Beatles vita skiva, spela andra sidans femte låt och vänta på att tvättbjörnarna tar över.

Peter Nyong'o och några andra

Jag hade alltså tio av elva rätt i min Oscarstippning, med korrekt gardering på den elfte. Det är sådant som gör att jag även nästa år kommer våga sätta rubriken "Oscarsvinnarna redan nu". Men det var inte något svårtippat år, det blev oavgjort i vår tippningstävling.

Själva galan då? Ellen klarade sig väl okej i inledningen, men sedan blev det mest pizzamys. Ju mer Oscarsgalan vrids åt att bli den snälla galan, desto elakare kommer Golden Globe bli, på pin kiv.

Sedan kan man ju undra hur spånmötet ser ut där man blir överens om att ägna tid åt ett montage av "filmer om hjältar"... Om man faktiskt gör ett sådant montage behöver det faktiskt innehålla fler än fem-sex kvinnor. Rättviseförmedlingen kan behöva öppna kontor i Hollywood.

Oscarsvinnarna redan nu

Här är mina inte särskilt genomtänkta tippningar inför nattens Oscarsgala.

Film: "12 Years a Slave"
Gardering: "American Hustle"

Regissör: Alfonso Cuarón för "Gravity"
Gardering: Steve McQueen för "12 Years a Slave"

Kvinnlig huvudroll: Cate Blanchett i "Blue Jasmine"
Gardering: Amy Adams i "American Hustle"

Manlig huvudroll: Matthew McConaughey i "Dallas Buyers Club"
Gardering: Christian Bale i "American Hustle"

Kvinnlig biroll: Lupita Nyong'o i "12 Years a Slave"
Gardering: Jennifer Lawrence i "American Hustle"

Manlig biroll: Jared Leto i "Dallas Buyers Club"
Gardering: Michael Fassbender i "12 Years a Slave"

Originalmanus: Spike Jonze för "Her"
Gardering: Eric Warren Singer och David O. Russell för "American Hustle"

Manus efter förlaga: John Ridley för "12 Years a Slave"
Gardering: Steve Coogan och Jeff Pope för "Philomena"

Animerad långfilm: "Frost"
Gardering: "The Wind Rises"

Icke-engelskspråkig film: "The Great Beauty" (Italien)
Gardering: "Jakten" (Danmark)

Originalsång: "Ordinary Love" av U2 från "Mandela: Long Walk to Freedom"
Gardering: "Let It Go" av Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez från "Frost"

Oscarslåtarna

Kanske kommer U2 att ta hem Oscarsstatyetten för bästa originalsång, på samma sätt som de vann en Golden Globe. Eller så blir det den musikalaktiga låten från "Frozen".

I sådant pompöst sällskap har en sympatisk bagatell som Karen O:s "Moon Song" svårt att få uppmärksamhet. Men det är den enda av årets nominerade som jag kommer lyssna på frivilligt igen.

Something special

Det hittigaste från ett Animal Collective-sidoprojekt någonsin? Nja, kanske inte om man räknar in "Doin' It Right" med Daft Punk och Panda Bear.

Vill typ ordna ett Supermix på El Mundo enbart för att spela den här. Vilket väl i och för sig innebär att det här inte låter särskilt 2014, utan snarare 2009/10, men petiga på den nivån ska vi inte vara.

Ett helt album ska komma i april.

Keep On Truckin' in the Free World

Den här nyheten att Neil Young ska skriva en andra memoarbok som bland annat ska handla om bilar, det hade ju kunnat vara en bra grej.

Det vill säga om han hade bestämt sig för att göra det redan han skrev sin första memoarbok, så hade han kunnat stryka bilrenoveringshistorierna ur den. "Waging Heavy Peace" kändes ibland som en artikel ur Wheels Magazine, uppblandat med texter ur ett nyhetsblad för audiofiler om hur mp3 dödar musiken.

Sådan film, sådan titel

Jag känner en som är väldigt lik sin far. Eller i alla fall var han i sin ungdom väldigt lik sin far.

En gång, det här var 1988 och han som var så lik sin far var väl tolv år gammal, skulle de två gå på bio tillsammans. Kanske skulle de se "Crocodile Dundee", "Vem satte dit Roger Rabbit?", "Big" eller nåt.

De kommer fram till biljettluckan (det här var 1988 och biografer hade biljettluckor) och ber om två biljetter.

"Sådan far, sådan son?" säger hon i kassan.

"Jo" skrattar de, för de har hört det förut.

De får sina biljetter, går in och sätter sig och filmen börjar. Det är varken en storviltjägare i New York, en tecknad kanin eller Tom Hanks som barn. Det är "Sådan far sådan son".

För er som inte minns den så var det en inte särskilt framgångsrik komedi där Dudley Moore och Kirk Cameron bytte kropp. Ungefär som "Big", men sämre.

Den här anekdoten är inte tillräckligt rolig att berätta - egentligen - om det inte hade varit för att det nu går en ny film som också heter "Sådan far, sådan son". Den enda skillnaden verkar vara att man i titeln den här gången faktiskt använder ett komma. Och att det inte är en komedi, utan någon slags fruktansvärt hjärtskärande gråtattacksframkallare (jag har bara sett trailern, men redan den knäckte mig).

Jag ser fram emot att någon i framtiden kommer klicka på Netflix för att se det japanska gråtfilmen från 2013 och i stället får Dudley Moore i bakvänd 80-talskeps.

Även det kommer bli en anekdot som inte är tillräckligt rolig att berätta - egentligen.

Put the load right on me

Det är ju några dagar sent, så ni har väl sett det. Men det här är ett tv-inslag som GJORT för att finnas på Extra allt.

Mupparna och Jimmy Fallon framför the Bands "The Weight".

Att våga sätta sig i samma klipp som Mupparna, när man vet att det automatiskt innebär att man inte är den största stjärnan i bild, det är modigt av Fallon.

Yeah x 2828

Någon gång ska jag sluta tjata om Bob Stanleys "Yeah Yeah Yeah - the Story of Modern Pop". Men först kände jag att jag var tvungen att göra Spotify-listor av all musik som nämns.

Så jag började. Och höll på. Och höll på. Innan jag ens hunnit 30 sidor in i boken bestod listan av 185 spår, mer än 9 timmar musik. Det tar sin tid att leta fram 185 spår, hitta rätt version. Boken har nästan 800 sidor. Om jag verkligen genomförde det här skulle det ta hela året.

Därför blev jag väldigt glad och tacksam när jag upptäckte att australiske skribenten Tim Byron redan har satt ihop listor. Han har delat upp dem efter boken, här är del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5.

Att Byron har genomfört det uppdrag jag misslyckats med beror så klart på att han har gjort det smart, mer översiktligt än det jag höll på med. Från samma sidor ur boken som han lagt till 12 låtar letade jag fram 128. Tio gånger fler. Bland annat verkar han inte bry sig om de kronologiska sprången, som att Nat King Cole visade vägen för Roy Orbison, Scott Walker, Marvin Gaye, Luther Vandross och R. Kelly. Det är sådana stickspår som gör att det blir intressant att ta sig an pophistorien som helhet.

Dessutom hoppade Tim Byron helt över bokens inledning. Så jag gjorde en detaljerad spellista för den, fylld av tids- och genrehopp.

Tillsammans innehåller de här sex spellistorna 2828 låtar med en lyssningstid på 128 timmar. Det går inte ens att trösta sig med att man redan har hört det mesta och tror man är less på det. Så hamnar man rakt in i "I'm Every Woman" eller "Follow the Leader" och det är som första gången.

Ett pågående projekt

Ett av få sätt att klämma in "skapande" i sin till bristningsgränsen fyllda vardag är att göra den till ett projekt, med tydliga regler och tidsbegränsningar. Att göra tidbristen till ett förutsättning.

Ungefär så är det väl med de små texter med 50 ord som ibland dyker upp här på Extra allt. Det går aldrig att säga att en text är klar, färdig, perfekt - men när den har tuktats till exakt 50 ord uppfyller den i alla fall det kravet.

Just den här helgen sitter min vän Rickard och använder 45 timmar för att spela in musik, under namnet the Mountain Council. Här finns reglerna. Förutom tidsgränsen är den viktigaste att han ska använda instrument han egentligen inte behärskar. Därför har han lånat ihop den arsenal ni ser ovan.

Förra omgången av the Mountain Council gav åtta låtar i väldigt skilda stilar. Trots den brokiga instrumentsamlingen (banjo och balofon) tänker sig Rickard ändå att det här ska bli ett mer sammanhållet resultat. På söndag eftermiddag lägger han upp allt här på Bandcamp.