Tack för igår!

Gårdagen var ännu ett bevis på att det går att engagera sig för en viktig fråga och samtidigt ha en fantastiskt rolig kväll.



Den åttonde Släpp fångarna loss-festivalen samlade in pengar till Amnesty International (som också fick en hel del nya medlemmar), bjöd på musik på hela skalan från finstämt till galet och gav oss chansen att via Skype prata direkt med en hotad journalist i Syrien, Fouad Basbous.



Tack till alla som ställde upp gratis, framför allt banden: Maasai, Small Feet, Noli Tell och Raekan!



Tack till Rafa Almasri, som var med och ordnade Skypesamtalet!



Tack också till alla på Tellus, framför allt Mahmoud!



Tack till alla andra som hjälpte till, många för varken första eller andra gången! Till exempel till David Appelgren, som tagit alla de bra bilderna här ovanför.

Bilderna nedanför visar den allt mer suddigare delen av kvällen, när vi fortsatte festen på Melodybox. Tack till alla som dansade när jag vevade hits från DJ-båset!

Festa för Amnesty

Foto: David Appelgren

Den här bilden är från förra årets Släpp fångarna loss-festival, när Elias One Man Band spelade.

Imorgon ordnar vi årets upplaga, den åttonde i ordningen, som vanligt på Tellus biocafé i Midsommarkransen.

När mycket känns hopplöst i världen vill vi visa att engagemang ger resultat. Amnestys arbete för mänskliga rättigheter leder till att fångar friges. Det finns hopp, det finns ballonger som lyfter mot himlen.

Det är vad här kvällen handlar om. På våra sju år hittills har vi sammanlagt samlat in mer än 100 000 kronor till Amnesty och haft oförglömliga kvällar i en av Stockholms mest intima konsertlokaler.

Bland årets artister finns hajpade Stockholmsduon MAASAI, magiska sovrumspopen Small Feet, sprittande Noli Tell och svängiga gatubandet Raekan. Festivalen börjar på Tellus med musik, mat och dryck. Sedan fortsätter festen med vår festivalbuss till oförglömliga Melodybox vid Telefonplan. Där väntar mer musik, rundpingis, bar, dj:s och dansgolv!

Lördag 20 september kl. 17-01 (Tellus kl. 17-22, Melodybox kl. 22-01)
 
Inträde: 120 kronor (vinsten går till Amnesty International)


Mer info på webbplatsen www.slappfangarnaloss.se och här på Facebook-eventet!

OBS: om du av någon outgrundlig anledning vill komma enbart till Melodybox krävs föranmälan, till exempel genom att trycka "deltar"/"attending" på eventet.

Att se fram emot i höst

"Not That Kind of Girl" av Lena Dunham
En hel bok i stil med de till synes självbiografiska novellerna i New Yorker? Ja tack!

Fler poddavsnitt av "Skaparna"
Jag har hittills bara hunnit lyssna på Veronica Maggio och lite av Titiyo, men jag älskar den här typen av intervjuer om hur det faktiskt går till att skapa. Helst vill jag ha det ännu mer detaljkonkret, som den där gången när Jan Gradvall frågade Björn Ulvaeus vad han och Benny åt för mat i skrivarstugan. (Transparens: jag känner den ena av de två intervjuarna.)

Jessie Wares album
Efter "Tough Love" och "Want Your Feeling" känns det som om Jessie Ware kan göra årets mest känslodrypande skiva. Och mest smootha.

Aphex Twins återkomst
Eller? Det mest spännande med första låten "minipops 67 [120.2][source field mix]" var ju tyvärr titeln.

Andra nya album
Det kommer ny musik från Kindness, Ariel Pink, Dean Blunt och förhoppningsvis från artister vi ännu aldrig hört talas om...

"Saturday Night Live"
Inför den fyrtionde säsongen har Lorne Michaels kickat tre av de nya från förra säsongen, så man slipper sitta och lida för deras skull när de enbart fick statistroller. Cecily Strong slipper vara nyhetsankare. Första värden den 27 september är - vem annars? - Chris Pratt.

Cat Power på Göta Lejon
Det var länge sedan jag såg Chan Marshall live. Förra vintern fick jag stå över hennes spelning i Los Angeles för att vara hemma i Silver Lake med ett sovande barn.

Årets Släpp fångarna loss-festival
Nu på lördag den 20 september ordnar jag och mina kompisar festival för Amnesty igen - för åttonde året. Den här gången spelar bland andra MAASAI och Small Feet. Jag återkommer till det, men tills dess finns ju all info här!

Det finns ingen ny musik

Pianot i "Cargill" med King Creosote påminner mig om "Build" med Housemartins.

Den svävande rösten i TOPS påminner mig om Black Box Recorder.

"Hold Tight" med Sinkane påminner mig om Sade.

Real Lies påminner mig om The Streets.

Rimmet "jag dör, ja" på "så dära" i "Döda mig" med Ji Nilsson och Min stora sorg påminner mig om Veronica Maggio.

"Pistols at Dawn" med Seinabo Sey påminner mig om en Bond-låt.

Bjällrorna i "This Is Not About Us" med Kindness påminner mig om "Unfinished Sympathy" med Massive Attack.

...men ändå, det här är lite av vad jag lyssnar på mest nu. Lyssna här: 10 sept 2014

Ways to be Loved

Förväntningarna skruvas upp inför den här skivan, som släpps i början av september.

Supermix på Strömterrassen

Imorgon onsdag står Supermix återigen i dj-båset på Strömterrassen mitt i Stockholm.

Supermix spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det blir skivor från alla delar av känslornas atlas: bitterljuvt som Sébastien Tellier, småkaxigt som FKA twigs, förälskat som Caribou och helnöjt som Chaka Khan.

Vi är där från klockan 21 till klockan 01, men Strömterrassen öppnar redan långt tidigare med massor av hummer och Operans fantastiska utsikt. Ingång via Strömgatan 14. Välkomna!

Som uppladdning kan ni lyssna på den här spellistan med sådant som jag lyssnat på i sommar och sådant som jag kommer lyssna på hela sensommaren, varsågoda: Sensommar 2014

UPPDATERING: nu har även Fredrik gjort en uppladdningslista: Supermix: Strömterrassen ons 20 aug, 21-01 

Grattis, Tove!

I dag skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år, vilket väl inte kan ha undgått någon. Men till exempel DN idag fokuserar helt på hennes Mumin-produktion, när hon faktiskt skrev även annat.

Av icke-Muminböcker kan jag förutom "Bildhuggarens dotter" (som jag skrev om här) framför allt rekommendera "Sommarboken". Sophia och hennes farmor tar sig fram på en ö i ytterskärgården, förbi de stora frågorna om döden, Gud, katter som antingen är för avvisande eller för keliga och hippor man inte blir bjuden på. En sommarklassiker värd att ta fram varje år.

På vinterhalvåret kan man läsa "Den ärliga bedragaren", en extremt lågmäld psykologisk thriller om en isolerad barnboksillustratör. Självupplevt?

Först därefter kan man ta fram romanen "Solstaden" och novellsamlingen "Lyssnerskan". Den första beskriver livet i en pensionärsstad i Florida, vilket ju ett spännande steg bort från Östersjön, men inte lika engagerande. En del av novellerna i "Lyssnerskan" är tyvärr lite väl typiskt novelligt abstrakta berättelser, men titelnovellen är fantastisk.

Vill ni inte läsa något så rekommenderar jag dokumentären "Mumin och havet" (som jag skrev om här), som nu finns här på SVT Play igen.

Supermix på Strömterrassen

Imorgon onsdag står Supermix i dj-båset på Strömterrassen mitt i Stockholm.

Supermix spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det blir skivor från hela jordklotet och skivsamlingens alla fyra hörn: ny musik som låter ny (som Jessie Ware), ny musik som låter gammal (som Paqua), gammal musik som låter ny (som Cleaners from Venus) och gammal musik som låter gammal (som Gal Costa).

Vi är där från klockan 21 till klockan 01, men Strömterrassen öppnar redan långt tidigare. Ingång via Strömgatan 14. Välkomna!

Neil: Lite större Neil Young-listan

Ikväll smäller det på Skeppsholmen. För er som är där. Jag nöjer mig med att ha sett Neil Young och Crazy Horse i London på den första, avbrutna delen av Europaturnén förra året (läs om det här).

För er som behöver ladda upp eller trösta er: här är, som en uppföljning på Lilla Neil Young-listan, en ny spellista med det väldigt tydliga namnet Lite större Neil Young-listan. Det är helt enkelt den gamla listan, men med 20 ytterligare låtar.

Listan täcker hela karriären, från Mynah Birds in i den nya millenniet och allt däremellan. Till och med ett spår från 80-talsfiaskot "Landing on Water" fick vara med.

Neil: Bästa albumen

Nej hörni, jag kan inte rangordna de här tre: "After the Gold Rush", "On the Beach" och "Harvest".

Varje gång jag lyssnar på en av dem tänker jag att det här är ju ändå den bästa. "Birds"! "Revolution Blues"! "Out on the Weekend"!

Jag har inte tid att tänka efter tillräckligt. Jag har semester.

Bubblare: "Tonight's the Night", "Comes A Time", "Harvest Moon", "Chrome Dreams" (den outgivna).

Neil: Snyggaste album

Brons: "Harvest"
Egentligen är väl själva omslagstextningen inget särskilt. Men pappret! Och baksidesbilden, med ljuset i gliporna mellan plankorna i laduväggen.



Silver: "Tonight's the Night"
Neil Young gjorde allt för att sälja in det här som en sjavig skiva, inspelad i stunden. Omslagsfotot visar honom vid mikrofonen och titeln är handskriven av honom själv. Det svarta omslaget trycktes sedan medvetet på ett mjukt och känsligt papper, som snabbt skulle bli skavt och slitet.



Guld: "On the Beach"
En trolig anledning till att det här var ett av de allra sista Neil Young-albumen från 70-talet som återutgavs på cd (2003) är att omslagsbilden inte kommer till rätta i pytteformatet. På Gary Burdens och Bob Seidemans superarrangerade bilden syns en avsågad Cadillacfena sticka upp ur sanden, som efter en krasch med riktigt hög hastighet. Den gula uppsättningen poolmöbler är övergivna, två ölburkar och en pappersmugg har lämnats kvar. Dagens tidningsrubrik uppmanar Nixon att avgå.

Neil Young står med ryggen till, vänd mot havet, iklädd vita byxor och gul blazer. Lite som en utsänd från tv-sporten, men med längre och stripigare hår. Skorna har han tagit av sig. På väg ut ur bilvraket? På väg ur solstolen? På väg att kliva ut i vattnet? Tillsammans med albumets uppgivna låtar blir det en bild av var hela Kalifornien är på väg: ut i Stilla havet.

Man får helt enkelt ursäkta att en skiva med titeln "On the Beach" visar en bild av helt enkelt: något på en strand.

Som en meningslös - men extremt betydelsefull! - bonus har insidan av konvolutet tryck med mönstret från utemöblerna.



Bubblare: "Trans", "After the Gold Rush", "Time Fades Away".

Fulaste album: "ReAcTor", "Are You Passionate?", "Life".

Neil: YNCS

1. Young, 2. Nash, 3. Crosby, 4. Stills.

Så tror jag att jag just nu rankar medlemmarna i supergruppen, utifrån vad de totalt producerat under sina karriärer. Young har ett ointagligt försprång med både kvalitet och kvantitet, Nash och Crosby kämpar i mitten (Byrds slår ju Hollies, men även om "If Only I Could Remember My Name" är ett lysande album så har Nash gjort en hel del bra solo) och Stills är sist för han bortom "For What It's Worth" är lite för... muskelrockig?

Jag har nog fördomar mot Stephen Stills. Han är brednackad och har fotbollströja. Jag kan inte höra "Love the One You're With" som annat än ett försvar för att ligga runt på affärresor. Förlåt.

Alla som har en annan ranking och kan motivera den, varsågod att försöka övertyga mig.