Julkalendern: Sampha

Det var ju solklart minst för ett år sedan att Sampha var på väg att slå igenom stort. Men kanske då som en fantastisk röst i klubbsammanhang. Det blev något mycket större.

Inte minst fick Sampha ett bredare genomslag tack vare den här låten. "(No One Knows Me) Like the Piano" är musik även för de som vill ha sin singer/songwriter-soul klassisk och avskalad. Nu kan Sampha gå vidare, nu har han visat att han kan göra det. Också.

Julkalendern: Fidget spinner

Det var lite som en hel värld av föräldrar (nåja, inte en HEL, men ni fattar) i år unisont sa: "Vilken puckad leksak som helst är bra, bara det får kidsen att sluta stirra ner i skärmar hela tiden och sluta dra så mycket mobilbatteri, som det där Pokébowl Goal eller vad det hette".

Och någon gång kommer framtida barn vara ungefär vara lika oförstående inför nöjet med dessa snurrgrejer som de virala unga britterna var inför hur man på 80-talet fick ut musiken ur kassettband.

Julkalendern: "Se dig"

Man gillar ju att det fortfarande skrivs svenska novellpoplåtar där sista textraden i varje vers för handlingen vidare, som ett skutt in i refrängen.

"Sorgsen låt med poppig hook" är ju också en favoritkategori.

Lyssna här.

Julkalender: "Kulturdebatter" vi helst vill glömma

1. En slokande flaggstång på Plattan

2. Åt Jesus tacos?
3. Mustafa Can har Söderångest
4. "Lättstötta generationen stormade" mot Bard på Studentafton (dvs enstaka personer var kritiska)

5. Janne Josefsson hittar på bokbål

Men vissa är som Pigpen, de kan inte undvika att röra upp damm. Eller snarare: kan inte låta bli att gå på betet att fortsätta virvla runt i damm som någon annan har rört upp. Bara backa därifrån, långsamt, långsamt... Ofta handlar det inte ens om att välja mellan att "ta debatten" eller "tiga ihjäl", utan om att låta skitsaker fortsätta vara skitsaker.

Vilken "kulturdebatt" tyckte du var mest onödig i år?

Julkalendern: "Saw You In A Dream"

Julkalendern: Hold My Beer

Uttrycket är väl lika gammalt som fenomenet. Det vill säga att på fyllan få för sig att göra något värre trick än den innan - och under tiden be någon hålla ens öl. Men det var i år citatet exploderade, som underlag för memes och i vitsiga tweets.

Man kan rent utav se det som 2017 års sätt att hantera att 2016 summerades som ett riktigt skitår med Brexit och Trump. När man sedan såg framför sig att det skulle vända så fortsätta idiotgrejerna komma. Allt framstod som om någon medvetet ville toppa de andra.

Vem i Trumps administration kunde göra bort sig mest? Vilka nazister skulle vara mest nazistiska? Vilken naturkatastrof skulle förstöra mest? Vilket storföretag skulle göra den dummaste reklamen?

Men nu lämnar vi även 2017 bakom oss. Ölen är avslagen och det hjälper inte att försöka utveckla skämtet till mjöd eller surdegslatte. Ingen tror väl att nästa idiotgrej kommer vara den allra sista. Det kommer alltid en till. Så nu kan väl alla sluta skämta som att världens dumheter är pubtricks? Snälla?

Imorgon börjar julkalendern

Precis lika oväntat som ett dammoln mitt i ett snöoväder dyker årets julkalender upp här på Extra allt. Med en lucka per dag fram till julafton ska året sammanfattas. Det blir fler blogginlägg än tidigare på Extra allt hittills under hela 2017...

Om det finns någon som kan orsaka ett dammoln i snön så är det ju årets julvärd Pigpen. Och inte vilket damm som helst - det är jord som trampats av kungar som Salomon och Nebukadnessar!

Ur all årets smuts ska Pigpen vaska fram 24 minnesvärda saker. Eller nja, vissa av dem kommer nog vara sådant som vi helst vill glömma. Förra året var det bland annat clownen Trump, Cherrie, Frank Ocean, Kate Tempest och "The Girls". Vad tror ni det blir i år?

Imorgon börjar vi i alla fall med 2017 års mest uttjatade vitsighet.

Stanley släpper snabbköpssamlingar

För två veckor sedan spelade Saint Etienne på Kägelbanan i Stockholm. Det mest framträdande - framför Sarah Cracknells nysningar (och falsksång och tuggummi), framför de många fantastiska låtarna, framför den rätt trötta publiken - var att en tredjedel av originaltrion hade stannat hemma i London.

Bob Stanley satt i stället hemma och skrev dödsrunor om Fats Domino. Det var kanske klokt. Även om Saint Etiennes nya album rent musikaliskt är ett steg upp från föregångaren så är det åter som musikskribent och musikarkeolog som Stanley gjort mest nytta de senaste åren.

De samlingsskivor som släppts på hans bolag Croydon Municipal har fokuserat på musik från eran pre-Beatles. Ibland har det dessutom varit snarare intressant musik än bra. Så där som det kan bli när någon är föööööör insnöad på musik.

För betydligt mer normala mixar har nu Stanley slagit sig ihop med Sainsbury's, Storbritanniens näst största snabbköpskedja. Tydligen säljer de var tjugonde vinylskiva i landet och har därför startat eget skivbolag. Först ut är två samlingar kurerade av Bob Stanley. En har sextio- och sjuttiotalets amerikanska västkust, den andra är en spretigare blandning av brittisk och amerikanskt mjukt (manligt) sjuttio- och åttiotal.

Kanske finns det texter i konvoluten som förklarar just varför de här låtarna valts ut och hör ihop. Jag skulle definitivt ha kunnat tänka mig en del utbyten. Men de här skivorna finns inte till för mig, utan för att Stanley själv när han var ung upptäckte musik genom samlingar köpta i matbutiker och apotek. Det behövs inte fler samlingsskivor med "Dedicated to the One I Love" med Mamas & Papas eller "Ventura Highway" med America, men det är verkligen inte fel om den kan vara lockbetet som får fler att upptäcka Linda Perhacs, Judee Sill eller Nicolette Larson. Eller Michells Phillips soloskiva, som jag inte hade hört för ett år sedan.

Och förresten, tänk att aldrig ha hört "Ventura Highway" förut och så tjatar man till sig en skiva när föräldrarna handlar ägg och bröd och kommer hem och så kommer man hem till en skivspelare och sedan är det aligator lizards in the air! Jag minns att jag i tidiga tonår sträcklyssnade på Dionne Warwicks "Walk on By" på en reklamskiva pappa fått av banken.

För oss som inte har vägarna förbi Storbritannien är det en tröst att alla låtarna finns på Spotify. Så varsågoda, lyssna på Coming Into Los Angeles och Hi-Fidelity.

Novemberquizet - we löv music

På torsdag 2 november är det ännu en gång jag, Terry, Samuel, Patrik som ställer frågorna i Stockholms Musikquiz. 

Det gör vi i egenskap av segrare förra månaden, eftersom det är så den här mer än decennielånga institutionen fungerar.

Vi har satt ihop ett batteri av svåra, lätta, kluriga och intressanta frågor och musik. Det blir från 1954 och fram till sprillans nytt. Så res dig ur lövhögen och kom till Bar Brooklyn för att bevisa hur mycket du kan om musik. Den som vill få ett hum om vilken typ av musik som spelas kan lyssna på låtarna vi hade med i juniquizet.

Mer praktisk info finns i Facebook-eventet.

Tack för festivalen!

Foto: David Appelgren

Det är nu en vecka sedan årets Släpp fångarna loss-festival. Den blev precis som vi vill ha den: rolig och angelägen samtidigt.

Vi fick höra Elias Åkesson, Matilda Wiezell och Mattias Björkas spela på Tellus i Midsommarkransen. Alla tre förtjänar fler fans.

Foto: David Appelgren

Särskilt bra tyckte jag det var att märka att vi introducerade så många för Mattias Björkas. Med sin humor i både sångtexter och mellansnack och sina fantastiska melodier kommer han snart inte vara möjlig att få till en sådan här liten tillställning.

Foto: David Appelgren

Milena Buyum från Amnestys internationella sekretariat i London kom och berättade om den allt mer oroande utvecklingen i Turkiet. I somras greps elva människorättsaktivister, bland andra svenske Ali Gharavi, grundlöst misstänkta för terroristbrott. I veckan sedan festivalen släpptes Gharavi mot borgen, även om åtalet ligger fast.

Det var inte festivalen som fick honom fri. Så klart. Men de protestsignaturer vi samlade in under kvällen, de nya medlemmar som värvades till Amnesty och de mer än 10 000 kronor som samlades in - allt det kommer att bidra till mer respekt för mänskliga rättigheter i världen.



Sedan tog vi festbussen till Melodybox i Hökmossen. Där visade Steve Buscemi's Dreamy Eyes att de är värda att hålla sina ögon på (pun intended).

Och Robert Kruus spelade fantastiska soulskivor och vi dansade långt in i natten. Det är så jag vill att alla ska ha det, att få klappa händerna till "Million Dollar Bill" och "Who's That Lady" i en liten, liten insats för mänskliga rättigheter, utan minsta risk att bli gripen med svepskäl.

Vi ses nästa år!

Kom på årets festival!

På lördag, den 21 oktober, ordnar jag och mina kompisar årets Släpp fångarna loss-festival. Det är elfte gången vi tillsammans med artister och konstnärer får till en fantastisk kväll för att stödja Amnesty Internationals viktiga arbete för mänskliga rättigheter.

Som vanligt håller vi till på Tellus biocafé i Midsommarkransen. På scen i år kommer ni kunna komma sällsynt nära Mattias Björkas (solospelning från frontmannen i Vasas flora och fauna och tidigare Cats on Fire), Steve Buscemi's Dreamy Eyes, Elias Åkesson och Matilda Wiezell.

Och efterfesten är tillbaka på Melodybox, med undertecknad som DJ tillsammans med årets gäst Robert Kruus (Metropolis, Soul, Popside).


All praktisk info finns i eventet på Facebook. Välkomna!

Musikåret 2017 - tredje kvartalet

En ytterligare fjärdedel av året har gått och det var dags att försöka vaska fram de 25 bästa låtarna sedan 1 juli.

Som vanligt skedde det i svängningar mellan "om det här är en av kvartalets 25 bästa låtar måste det ha varit ett dåligt kvartal" och "nej, det går inte att få ner all bra musik till bara 25 låtar".

Den senaste månaden har för min del präglats av diverse höstsjukdomar och allmän trötthet. Det kan förklara den avslutande tredjedelens fokus på sömn och drömmar: "Bad Dream", "Spent the Day in Bed", "Dreams Tonite", "Dreams" och "Rest".

Och så King Krules comeback "Czech One" om att inte kunna sova. Och förresten, även den inledande "oh baby" med likaså comebackande LCD Soundsystem handlar ju om mardrömmar, metaforiska eller inte.

Varsågoda: Extra allt 2017 Q3!

PS: För er som vill höra mer från i år så finns listor för Extra allt 2017 Q2 och Extra allt 2017 Q1