Generationsgap
Jag vet inte vad min morfars föräldrar hette. Eller mormors eller farmors. Däremot farfars, men bara av slump.
Ingen har berättat nåt. Jag har inte frågat.
Inte underligt att jag absolut inte känner att jag lånat jorden av mina barnbarns barn eller bryr mig om kärnavfallet för deras skull.
Större försök till totalrenovering kommer alltid när de byter Bondskådis. En tv-skådis med glimten i ögat (Roger Moore, Pierce Brosnan) följs alltid av en tuffare skådis med mer dramacred (Timothy Dalton, Daniel Craig). Det är naturlag, som ying och yang. Och när Brosnan kom skulle Bond sluta smacka miss Moneypenny i baken, som någon sorts ursäkt för Connery och Moore.
Ändå hade jag nästan gått på myten om att man den här gången hade börjat om från nytt, rensat bordet, suddat tavlan. Att de hade bestämt sig att göra en bra film om James Bond, inte bara en bra film som måste jämföra sig med de andra filmerna och på något sätt vara en kommentar till dem. ”Casino Royale” skulle ju för sjutton handla om hur James Bond får sin 00-status, tänkte jag. Men det är bara ett trick för att få oss till biografen, ungefär som när Bond blev av med rätten att döda i ”Licence to Kill”.
Sedan är det vi luras dit att se faktiskt en okej actionfilm, även om de inspirerats lite väl mycket av ”Celebrity Poker Showdown”. Förutom att skippa klockor som sprängs och skor med knivar i visar ”Casino Royale” mer än tidigare James Bond som den tragiske legosoldat han är, en föräldralös pojk som hjärntvättats av MI6. Han sköljer blodet från ansiktet och bedövar sig med whisky.
Men de kunde inte låta bli att referera till allt som varit. Frånvaron av miss Moneypenny MÅSTE tydligen kompletteras med ett fånigt skämt när Bond först möter Vesper Lynd. Och när någon kommer upp ur havet i en Bondfilm, då tänker man ju direkt på Honey Ryder i ”Dr No”, det gäller inte bara Bondnördar (annars hade de inte kört det med Halle Berry).
Ekon av min ungdomstid som Bondnörd (när jag tyckte bäst om ”Seen” Connery och kunde namnge typ B-fotografer i alla filmerna) fick mig också att sitta kvar hela eftertexterna. Jag lyssnade på Monty Normans Bondsignatur och sedan Chris Cornells brötiga titellåt en gång till, bara för att få se de där orden som alltid brukar stå sist, slutorden i varje Bondfilm.
Och de stod där nu också: ”James Bond Will Return”. Som om någon hade tvivlat.
Vad har jag haft för fredagsrutiner genom livet?
Åka från mellanstadiet och träna badminton, förlora mot Tobbe, kanske köpa godis av Rolf i badmintonhallens svettluktande fik, sedan sitta med blött hår i bilen hem och lyssna på ”Metropol”.
Komma hem från högstadiet och slötitta på ”Disneydags” eftersom det är det enda som är på tv, halvsomna och sedan gå på disco eller vad man nu kallade det. Önska Shamen och Stereo MC’s och Erasure av DJ Micke Karlsson.
Äta Quattro med pappa och syrran framför TV2:s nöjesprogram klockan åtta. Ofta med glad göteborgare som programledare. Det är så att jag riktigt känner smaken av pizzaskinka bara jag ser Oldsberg eller Treutiger.
Läsa DN På stan vid frukostbordet. Titta på bioannonserna. Tänka att alla de där filmerna vill jag ska komma till Sandrew 1-2-3 på Borganäsvägen.
Nu för tiden går ”På spåret” visst på lördagar. Och pizza kan jag ju köpa när som helst.
Min fredagsrutin är idag oftast att vara trött på att vara bland folk, gå hem och lyssna på Midlake sjunga: ”Let me not be too consumed with this world / Sometimes I want to go home / And stay out of sight for a long time”.
Jag fick vidarebefordrat en platsannons från P3. De ska starta ett nytt program om ”populärkultur” och en kompis tyckte att jobbet skulle passa mig.
Och jag funderade faktiskt på att söka, men sedan ändrade jag mig av skäl jag återkommer till. Nu är det för sent, ansökningstiden har redan gått ut.
Så här stod det:
”SR P3 Stockholm söker producent, programledare och reportrar
Populärkultur i P3
SR P3 Stockholm ska under 2007 producera ett ännu namnlöst program som ska bevaka populärkultur med stora ambitioner för både innehåll och lyssning. Vi söker nu producent, programledare och reportrar till detta program som ska börja sändas i januari 2007.
Du som söker är intresserad av i stort sett allt som definieras som populärkultur och har stenkoll på nya teveserier, nya webbsidor, ny litteratur, ny musik i många olika former och dito film och dessutom alla oheliga allianser med dessa beståndsdelar. Youtube, Klick, Nöjesguiden, Entourage, Lindsay Lohan, Stureplan.se, Fergie – allt är för dig företeelser som du bryr dig om.
Du har förmodligen ett omättligt behov av att läsa magasin och förstår varför man måste se de senaste filmerna och teveserierna före alla andra. Schlagerfestivalen är för dig vad älgjakten är för män i 50-årsåldern och dessutom tycker du att Nobelpriset känns lite… off.”
Visst är ”allt är för dig företeelser som du bryr dig om” en formulering man inte trodde skulle kunna slinka förbi P3:s kvalitetskontroll? Sådant säger mer om ambitionsnivån på programmet än att de skriver att det finns ”stora ambitioner för både innehåll och lyssning”.
Och visst är det underligt att i en beskrivning av programmet inte hänvisa till själva ”populärkulturen”, utan mest till annan media som man vill efterlikna? Vill de alltså göra ett slags Klick på radio, där man mest läser högt från Peoples nätsida om de senaste kändisskilsmässorna?
Och visst är det underligt att klumpa ihop ”Entourage” med schlagerfestivalen? Och om man ska vara en sådan som vill ”se de senaste teveserierna före alla andra”, ska man då inte redan ha gått vidare från ”Entourage”? (Förresten - och nu blir jag petig - så heter det ”se innan alla andra”.)
Och visst är det underligt att göra en markering mot just Nobelpriset? Speciellt som de ändå vill att man ska ha stenkoll på ”ny litteratur”. Vad menar de då? ”Djävulen bär Prada” eller vadå? Knappast Martin Luuks häften på Loyal press, det är den enda helt nya litteratur jag läst det senaste halvåret. Troligen lade P3 in markeringen mot ”finkulturen” för att slippa en massa Eric Schüldt-wannabes, som bara skulle komma och vilja spela opera mellan Lily Allen-hitsen.
Kanske var det ändå till sist omnämnande av Fergie som gjorde att jag struntade i att söka jobbet. Fergie? Skulle jag alltså stå i ett radioprogram och prata om den där ”London Bridge”-låten och hennes rumpa? Varför då?
Nej, jag får nog stanna kvar och gömma mig på det jobb jag har.
Karin
Vi var på fest och hälften av tjejerna hette Karin. De hade tagit över köket. Vi tittade in ibland och ropade ”Karin!” för att se om de vände sig om. Varje gång.
Karinorna var inte så smarta.
Fast värre var de som inte hette Karin men vände sig ändå.
