20 år och en dag sedan

Jag skrev aldrig om tjugoårsdagen av Kurt Cobains död igår. Jag började skriva, men förlorade mig i en tillbakablick på nittiotalet och hur min egen musiksmak utvecklats. Till slut insåg jag att det var mer intressant för mig själv som terapi än för någon annat att läsa.

Det är ju inte heller som om ni har haft brist på minnestexter.

Jan Gradvall (en av dem som ofta, irriterande ofta, nämner Kurt Cobain) skrev i DI Weekend i fredags att innan "Smells Like Teen Spirit" kom hade elgitarren i princip försvunnit, utkonkurrerad av hiphop och house. Slutsats: Kurt Cobain "räddade" elgitarren. Eller snarare: Kurt Cobain var så bra att han trots elgitarr som instrument kunde slå igenom och bana väg för fler elgitarrer.

Gradvall skriver också om Cobain som loser, som inte hade passat in i dagens vinnarkultur. Själv tänker jag mest på honom som en mjukis i en värld av hårdingar, en kuf. Ingen annan i den spretiga genren grunge tog på sig klänning. Ingen annan gillade Daniel Johnston och Vaselines. När Cobain sedan tog livet av sig blev det lite som ett tecken på att det inte gick att överleva i den här musiken som annat än macho.

Kanske var det därför som många av oss lämnade den hårdare rockmusiken bakom oss efter Nirvana. Det blev en pyrrhusseger för elgitarren.

PS: Min "hur jag fick veta att Kurt Cobain var död"-historia har jag för övrigt redan skrivit här, med koppling till en annan och betydligt större tragedi som startade samtidigt.

Cobains kulturkanon

Jag ska snart sluta tjata, men The xx-spelningen i tisdags är överallt, även i dagens Stockholmsnatt. Det var ett riktigt "alla var där"-tillfälle. Inte minst var Jan Gradvall där och det påminde mig om en sak.

Vi gillar Jan Gradvall här på Extra allt. Därför var det inte bara uppskattat, utan även väntat när jag fick "Tusen svenska klassiker" i julklapp. Det var den självklara julklappsboken för mig. Tillsammans med Annina Rabe, Ulf Nordström och Björn Nordström har Gradvall samlat ihop tusen svenska tv-program, filmer, böcker och skivor från 1956 och framåt. Boken utger sig för att INTE vara en svensk populärkulturell kanon, men är väl ändå det på något sätt. Och det gör mig ingenting.

Man ser Jan Gradvalls anda skina igenom många av texterna. Inte bara för att de innehåller talande detaljer och anekdoter, utan också för greppet att visa hur något är bra genom att nämna vilka andra som har uppskattat det. Som för att säga att ett konstnärligt verk inte bara har betydelse i sig själv. Att det viktiga inte bara är själva plasket utan även svallvågorna, långt bort på någon strand någonstans, mycket senare.

Det är väl okej, men Jan Gradvall - för jag vet att det är han, trots att de enskilda texterna är osignerade - tycker att det är särskilt värt att nämna om Kurt Cobain har gillat något.

Vi får därför veta att Kurt Cobain skrev vykort till Union Carbide Productions. Vi får veta att Kurt Cobain hyllade Army of Lovers i sina postumt utgivna dagböcker. Att Hives förtjänar sin plats motiveras bland annat med att Courtney Love gillat dem.

Och allt det här känns väldigt nittiotal. Att den "äkte" Cobain har gett de "konstruerade" Army of Lovers sin godkännande flanellstämpel.

Dessutom känns det numera ovant att bli exalterade över att utlänningar har uppskattat något svenskt. Nu blir vi ju snarast förvånade när bara fem svenska låtar har tagit sig in på Pitchforks årsbästalista.

Ja, det där blev jag påmind om av att se Jan Gradvall på Debedis. Men jag gick inte fram och tog diskussionen med honom, bandet skulle ju upp på scen när som helst. Jag hoppas att varje band Gradvall ser spela tar honom ett steg längre bort från Kurt Cobain som kvalitetsreferens.

Medan Extra allt sov, del 8-16

8. Jag har varit uppe i berg där det utlovades Gorillaz. Men varken Damon Albarn, Bobby Womack, Snoop Dogg eller Jamie Hewlett var där. Gorillorna var verkliga.

9. Det var riktiga bergsgorillor, för vi hade rest till Rwanda. Inte bara för att träffa bergsgorillor, utan även för att hälsa på Kalle som bor och jobbar i Kigali och för att allmänt semestra i solen och den vackra naturen. Men ingen semester i Rwanda (ingen resa till Rwanda, inget samtal om Rwanda, INGENTING i Rwanda) kommer undan folkmordet. Överallt finns ekot av våren 1994.

10. Minns ni våren 1994? Kanske vad ni gjorde när ni fick veta att Kurt Cobain dött? Jag åkte norrut från påsklov i Skåne. Vi hörde nyheten på radio, men min minnesbild är en löpsedel på någon mack, en sådan där historisk löpsedel som man vill stjäla. Cobain tryckte av skottet den 5 april, så jag måste ha sett löpsedeln den 6 april. Den dagen sköts ett plan ned vid Kigalis flygplats. I det satt bland annat Rwandas president Juvénal Habyarimana. Attentatet skylldes på tutsierna och under de kommande hundra dagar mördades någonstans strax under en miljon människor. Det är tiotusen om dagen. Undrar om radionyheterna jag hörde bredvid Cobain nämnde ett centralafrikanskt presidentmord? Vem kunde ana att just det skulle bli den tändande gnistan?

11. För att förbereda sig för en resa till Rwanda behöver man ha bakgrunden med folkmordet klar för sig. Jag läste därför den andra boken på kort tid som citerar Platons "Staten" om nyfikenhet inför hemskheter. I vintras var det Jonathan Littells roman "De välvilliga" om en SS-officer under andra världskriget, nu Philip Gourevitchs reportage "Vi vill upplysa er om att vi att dödas i morgon tillsammans med våra familjer" om Rwanda före, under och efter folkmordet. Skillnaden mellan det som beskrivs: 50 år, själva organiseringen av mördandet och visst, en del annat, men desto fler likheter. En av dem: efter båda gångerna har världen sagt "aldrig mer".

12. Jag läste även "Känslor gräver inga gravar" av Ekots utrikeskorrespondent Vincent Dahlbäck, utgiven nu i våras. Det är ett antal nedslag i mänskligt lidande: Sudan, Rwanda, Uganda, tsunamin. Tyvärr låter Vincent Dahlbäck boken handla för mycket om just Vincent Dahlbäck, om hur hemskt det är för honom att se allt lidande. Han måste ta ett långt bad och en whisky när han kommer tillbaka till hotellet i Sydafrika.

13. Visst hade Dahlbäck precis som Gourevitch pratat med rwandier också, både offer och mördare, om hur de ska kunna ta sig vidare. Det kunde man ju inte göra som vanlig semestrare, man hinner inte komma någon tillräckligt nära för att ställa personliga frågor. Men man ställer dem tyst för sig själv. Vad har du varit med om? Inte ens en fredagsnatt på klubben New Cadillac i Kigali kan jag helt släppa det. Vad gjorde de här människorna för 16 år sedan? De måste ha varit små barn då, några år gamla. Kanske levde de i exil då och deras familjer var del av den stora massan återvändare. Nu dansar de till r'n'b och reggae. Hoppas de fortsätter med det.

14. Och så satt vi i skuggan vid Hôtel des Milles Colines och åt lunch och tittade ut över Kigali, över några av de tusen kullarna. Eftersom hela Rwanda är kuperat har man nästan alltid en fantastisk, böljande utsikt framför sig. Någon simmade längder i poolen, den som blev vattenreservoaren för de som hade hotellet som tillflykt undan döden. Men vi kände inte igen oss från "Hotel Rwanda", Don Cheadle och de andra filmade i Sydafrika.

15. Efter "De dimhöljda bergens gorillor" och "Hotel Rwanda" hann vi inte med fler filmförberedelser inför Rwanda. Så vi såg inte HBO:s "Sometimes in April", men någon gång ska jag göra det, om inte annat för att få se Idris Elba. Det är alltså han som spelade Stringer Bell i "The Wire". En restaurangägare i Kigali (som också var mejeriägare och fotomodell) påminde för övrigt lite för mycket om Stringer Bell för att vi inte skulle tänka på det. Inte på något sätt så att han skulle vara brottslig eller hårdhänt, men rent utseendemässigt. Lång, ståtlig och så samma detalj, som en oväntad eftertänksam gubbighet: ett par små läsglasögon.

16. Det går ju inte att planera vardagens soundtrack, det blir vad det blir. Ibland gör slumpen ett bättre arbete än Randall Poster. En kväll i ett åskoväder på sluttningarna kring Kivusjön, på gränsen mellan Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, dyker José González upp i bilstereons CD-växlare. Det enkla i musiken underströk det storslagna runtom oss. Vi satt tysta.

Jag struntar i Kurts smak

Anna Hellsten har nyligen kört en liten serie med uttryck hon vill slippa läsa i framtiden. Jag har ett bidrag. Det är inte en språklig klyscha, bara ett fånigt sätt att i musikjournalistik rekommendera en artist. Det handlar om ett ess i rockärmen för många skribenter använt: att hänvisa till att Kurt Cobain minsann var ett av bandets fans.

Under årens lopp har detta drabbat bland annat Daniel Johnston och The Vaselines, som alltså inte ansågs kunna stå på egna ben, utan behövde Kurts beskydd. Den som mest brukar använda det här är Jan Gradvall. Nu senast jag identifierade denna företeelse var det dock L-P Andersson, som i Sonic nr 24 pushar för Billy Childish med argumentet att Cobain hade många Childishskivor.

Okej, säger ni, men så här funkar det ju, att man får tips om ny musik genom att få höra om vilka andra artister som gillar den. Det är bara att jag är dödligt trött på att just Kurt Cobains smak ska vara så viktig. Varje gång jag ser en liknande Cobainreferens i framtiden ska jag slå ner på det, som en egen, ännu fjuttigare skrivihop.nu-kampanj. Ni har blivit varnade.

Burgess och burret

Jag tänkte att jag skulle gå bortanför ytan och verkligen skriva om musiken.

Men jag kommer inte orka lyssna på Tim Burgess andra soloalbum "Oh No I Love You" tillräckligt många gånger och tillräckligt noga för att säga något av värde. Den är inte det mästerverk som den här mannen möjligen har inom sig. Visst finns det fina pianoballader, men inte så pass att de kan vara mer än sex minuter långa.

I stället går jag på ytan: Tim Burgess föränderliga frisyr. Ett allt mer bisarrt burr, som inte riktigt kan bestämma sig om det är blont eller brunt, tunt eller tjockt, symmetriskt eller tilltufsat.

Som ni ser ovanför har han under de senaste åren gått igenom alla lookar från Kurt Cobain och Ariel Pink till Beatles och Harry Potter, via Jared Leto och Marian Gold. Det senaste budet är den rödblonda luggpagen längst ner till höger.

Kanske är det bara ingen som sagt åt Tim att han måste sluta ge sin frisör fullständig frihet. Någon behöver säga till honom. Som han själv har sjungit: "A man needs to be told".

Julkalendern: Real Estate

Real Estate är tre unga män (två i glasögon) från New Jersey som igår besökte Debaser Slussen för att spela sin långsamma, gitarrplockande 80/90-talsindie. Känslan av tidsmaskin förstärktes av de två kompmusiker: den ene såg ut som en ung Terry Hall, den andre som en ung Kurt Cobain.

Det är underligt hur Real Estate bemöts. Med unket proggdoftande utskällningar för att de typ inte inte "tar ställning politisk" (läs Lisa Ehlins mothugg här), med skamsna hyllningar och med utslitna metaforer. Det är helt enkelt svårt att hantera att några som inte känns särskilt 2011 ändå har spelat in en av årets finaste låtar.

Jag skrev i oktober om att jag inte kunde sluta lyssna på "Green Aisles". Det bara fortsätter.