Det är inte ens uppe för diskussion om Woody Allen har blivit sämre med åren. Det är klart att han har.
Även om han faktiskt har lyckats göra en bra film ungefär vart femte år, så hände det något på nittiotalet. Min egen uppfattning om Allens egna filmer kan ni ju se i mina betyg. På 80-talet snittar han över 4, efter millenniet är det under 3 och då är det bara enstaka filmer som drar upp. Plus att jag betygsatt snällt.
I somras blev jag blev tipsad om
en artikel av Adam Langer i Haaretz om varför Allens filmer inte har varit sig lika sedan 1992. Nu är den lite väl tillspetsad, men den tar ändå upp något vi inte kommer undan. För vad hände 1992? Anklagelserna om övergrepp mot den då sjuåriga Dylan Farrow, separationen från Mia Farrow och äktenskapet med hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn.
Jag har annars hållit mig ganska mycket borta från de här sakerna i texterna om Allens filmer. För två år sedan, efter att
Dylan Farrow själv skrev i New York Times tänkte jag att nu borde jag ta reda på vad man egentligen vet om vad som hände.
Men jag insåg ganska fort att det innebär att sätta sig in i ett tjugo år gammal rättsfall som inte ledde till någon fällande dom. Hade jag varit typ Liv Strömqvist skulle jag naturligtvis ändå slagit fast exakt hur allt gick till, men jag försöker vara mer ödmjuk.
Däremot: det är absolut något som är fel. Ingen tvivel om det. Om inte mer, så att bli ihop med sin särbos adoptivdotter är väldigt märkligt.
Observera: inte ens egen juridiska adoptivdotter, inte ens frus adoptivdotter, inte ens sambos adoptivdotter, utan ens särboende "flickväns" adoptivdotter. Men observera också: ens särbo sedan 13 år som man har ett gemensamt barn med. Ens eget barns syskon. En 36 år yngre kvinna.
Men som sagt: jag vet ju inte vad som egentligen hände. Det jag vet allra mest säkert är att Dylan Farrows text fick mig att tycka sämre om Woody Allen.
Att däremot göra det här till nyckeln inte bara till vår inställning som publik utan även till ett underliggande budskap i alla Allens filmer efteråt, som Adam Langer gjorde i Haaretz-artikeln, är att göra det lite för elegant för sig.
Det finns mycket annat som förklarar varför Woody Allen blivit sämre. Till stor del har det nog att göra med hans sätt att göra film. Att han inte finlirar för att få till något riktigt bra, utan hellre gör klart och går vidare. Att han alltid vill göra film, tvångsmässigt en film per år.
Han verkar inte kunna leva utan att jobba med en film. Han väntar inte till premiären av den förra filmen innan han är igång igen. Naturligtvis läser han inte recensionerna. Men han verkar ändå försöka upprepa framgångsrecept, därför följde "Cassandra's Dream" efter hyllade "Match Point", därför följde "Förälskad i Rom" på "Midnatt i Paris".
Han är däremot beroende av goda recensioner för att få göra en ny film. Sedan 1992 får han visserligen gå med på diverse krav för att få pengar, som att göra rösten till en myra eller spela med i andras konstiga komedier. Eller att acceptera att spela in filmen i Barcelona, Rom eller London för att få specifik, regional finansiering. (Och där har troligen Soon-Yi spelat in, hon gillar att resa, vilket Allen inte gärna gjorde. Om han begränsat sig till New York hade han kanske haft svårare att få finansiering för en film varje år.)
Allen behöver inte heller särskilt stora budgetar. Han arbetar snabbt och billigt, vilket i och för sig innebär att det blir få omtagningar, för det är viktigt att hinna hem och kolla på basketmatchen på tv.
Så värst mycket regi får inte heller skådespelarna. Och kanske är det en av faktorerna som gör att filmstjärnorna står i kö på att få vara med i en Woody Allen-film. Även om de inte får läsa hela manuset och därför inte har möjlighet att bedöma om de kommer vara med i en succé eller en kalkon.
För att alltid ha en film att filma behöver det alltid finnas ett manus. Antingen dammar man av gamla manus, som för "Manhattan Murder Mystery" eller "Whatever Works". Eller så är man ständigt beredd att riva ihop något. Därför sparar Allen små lappar med idéer, vilket han visade i Robert Weides dokumentär från 2012. Ibland har en lapp en anteckning om ett koncept, ibland ett skämt. Ibland verkar en hel film bygga på en enda lapp.
Allen behöver inte vara så noga med manusen, han behöver inte dem godkända innan inspelningen. Efter att det ändrats för mycket i hans manus till "Hej, pussycat" vägrade Allen låta någon annan redigera honom. Och efter succéerna, särskilt efter "Annie Hall", fick han möjlighet att faktiskt köra den lyxiga kompromisslösheten. Hans nästa film blir alltid såsom det senaste manus han skrivit.
Den som förstörde "Hej, pussycat" kan därför hållas ansvarig för mycket. Vi har den personen att tacka för "Hannah och hennes systrar" och "Manhattan" och ett osmörigt slut som det i "Kairos röda ros". Manus som annars kanske inte sluppit igenom.
Men vi har också fått uttänjda och luckfyllda filmer som "Scoop", "Småtjuvar emellan" och "Cassandra's Dream". Manus som annars kanske inte sluppit igenom.
Utan sin framgång hade Woody Allen helt enkelt behövt skärpa sig lite mer.
