torsdag, januari 31

Hot Chip again

Ni kanske har märkt att det är läskigt jämnt i omröstningen om vilken som ska vara sista låten när Extra allt firar tre år på Pet Sounds Bar på fredag. Just nu är det lika mellan Kaah, Hellström och Folds & Wainwright. Fortsätt rösta (man kan rösta en gång per dag). Snöret dras fredag eftermiddag.

Sist ligger Hot Chip och deras ”Made in the Dark”. Typiskt. Bara för att ni inte har hört den, men den finns ju för sjutton för provlyssning. Lyssna, det är vackert.

Precis som med bob hund kring 1998 upptäcker jag att det är de lugna låtarna jag fäster mig vid på nya albumet (som ju också heter ”Made in the Dark”), trots den nätspridda versionens störande datorröst mitt i låtarna. Titellåten och ”We’re Looking for a Lot of Love” och ”In the Privacy of Our Love”, de gick rakt in i hjärtat. En sådan sak kan lätt göra en rädd, att man håller på att bli gammal, att man håller på att bli en softie, att man var på ett sluttande plan och snart kommer stänga av så fort något låter högt eller bullrigt. Men som sagt, jag hade samma rädsla 1998 också och än lyssnar jag på oväsen och pumpande dansmusik. Efter ett tag satte sig även de dansiga Hot Chip-låtarna.

För övrigt har Hot Chip nu etablerat sig tillräckligt för att vara på omslaget till minst fyra musikmagasin som gärna vill vara smala, men ändå känner att de skaffa läsare genom att locka med ett band som precis släppt ett album som följer upp en stor framgång. Breda, men med en känsla av smalt. Eller om det är tvärtom. Såna band brukar hamna på tidningsomslag, särskilt om de klär sig färggrant. Så allt är som vanligt i musikmagasinshyllan.

Extra mycket som vanligt är det självklart bland de brittiska tidningarna. Senaste Record Collector och Uncut har Bob Dylan på omslaget. Mojo har Radiohead. NME har Pete Doherty. Q har – trots rubriker som ”best 10 new acts of the year” – valt att visa Bono, Chris Martin och Noel Gallagher. Jag skulle ge vad som helst för ett studiebesök på Q-redaktionen. Det måste vara en världsfrånvänd plats. Musikjournalistikens motsvarighet till en Amishkoloni.

3 kommentarer:

fredrik sa...

made in dark är fin. bästa lugna låten förknippad med nya plattan är dock den akustiska versionen av Hold on. säkert ett år gammal. men jag fattar segt. sjukt bra. med en sådär härligt fånig text. sedan är ju anledningen att man inte röstar på hot chip att du tog med ben folds covern. frågan är inte varför ingen röstar på hot chip utan varför inte alla röstar på careless whisper.
förövrigt anser jag att samtliga låtar har en plats under kvällen. vi ses i dimman.
/f

Tatti sa...

Håller helt med om Hot Chip och de lugna låtarna. Den första låten som knäckte mig med dem är "Crap Kraft Dinner " på debuten, sjukt bra.

Niklas sa...

Förutom "Crap craft dinner" är ju Hot Chip:s version av Marvin Gayes "Sexual Helaing" riktigt grym. Leve Lugnisarna!