tisdag, december 1

Julkalendern: Trigger warnings



Årets julvärd Schroeder borde ha krävt en "trigger warning" innan Charlie Brown satte igång att kritisera pianomusik. Allt hade blivit så mycket enklare då. För Schroeder, alltså.

Idén med varningar för obehagligt innehåll, ibland helt legitima, till exempel "starka scener" (som tv-kanaler hållit på med i alla år), har i år allt mer kidnappats. Både av folk som inte kan hantera upprörande saker och av folk som inte kan hantera att det finns folk som inte kan hantera upprörande saker.

Kanske är det där polariseringen i debatten är: en sida som vill ha en värld där inget någonsin är obehagligt, en annan sida som tycker att det banne mig bara är att vänja sig.

Och så tjafsar man om de två synsätten, i stället för att prata om hur man ska bli kvitt åtminstone delar av det obehagliga. Det vill säga: bli kvitt det på riktigt, inte sopa det under mattan.

Kritiken av krav på "trigger warnings" och av "offense culture" tar sig tyvärr ofta uttryck i "dagens ungdom!"-fnysningar, som den här texten jag snubblade över igår. Dagens universitetsungdomar i USA är tydligen självupptagna narcissister som vill slippa må dåligt, eller ens känna kristna skuldkänslor när de faktiskt är skyldiga. Eller i den här uppmärksammade texten om svenska gymnasieelever, som inte direkt säger något om hur omfattande de här kraven är.

Så länge enstaka exempel av ungdomar som vill slippa skolarbete (och för det syftet har ungdomar i alla tider tagit till vilka för närvarande hajpade medel och kodord som helst), så länge de blir uppblåsta till domar över hela generationer, då det svårt att riktigt ansluta till "trigger warning"-kritiken.

Inga kommentarer: