Looking for the perfect umpa-umpa beat

Jah. Då var det slut för den här gången. Fast den kommer ju tillbaka nästa år. Och nästa. Och året efter det och året därpå för Melodifestivalen är det enda beständiga, trygga och vackra.

Jag tycker inte att det är tråkigt när fel låt vinner för det gör den typ alltid (inte takemetoyourheaven) eller att man nu får sjunga på swenglish eller att "det är så jäääla dåååligt alltiiing" gnäll gnäll. Men det är så hiiimla trist med alla som måste spy lite galla på den. Jag läste en seriös mans krönika i Rodeo om hur "dålig kultur" melodifestivalen verkligen är. Nähä?! Och han tyckte minsann att "det görs ju faktiskt så fin musik här i vårt fina land, men i melodifestivalen där gräver man upp gamla schlagerlik som Sanne och Arja och orkestrerar dem med umpa-umpa-beat", och han säger bestämt att varken den straighta eller bögiga delen av redaktionen tycker det är så kul. Jaså?! Men vadå? Vad betyder "melodifestival" för dig?

Jag ääälskar att kommentera saker och jag bara sitter där helt trollbunden med fradgad mun och viftande armar! en Nanna på koffeintabletter och knytsandaletter med en trummis som STÅR OCH TRUMMAR! En frän Stenmarck med tutt-space-tejer, smooth-operator-ögonbryn (sådär snea ni vet) och en del av en brynja PÅ AXELN! Åh det är så fruktansvärt så smaklöst så fantastiskt!

Det är ju så himmla tufft att hata melodifestivalen "asså ja bah måste skriva av mig för jag hatar verkligen festivalen så himla mycke å ja vill att alla ska förstå de och hoppas inga som läser min tuffa tidning sitter hemma på lörda för halloe!"

När jag va liten och "cool" (jätte tuff) satt jag med tjejerna där framför spektaklet å bah -Me no like! Men nu för tiden blir jag så glad av den. "Shirley vann på brösten" "Hemlig grupp tänkte döda schlagerstjärnorna" och "Jessica Folcker kränkt, ful frisyr-ful klänning". Me like!
Däremot tycker lilla jag att jessica såg fantastisk ut och jag ska säga er att Schlagervärlden är ju en egen liten värld för sig och alla som gillar den världen har ju sina alldeles egna speciella tycken och smaker och det är bara att gilla läget för man KAN inte på fullaste allvar tycka att melodifestiaveln är smaklös, förgången och umpa-umpa med gamla schlagerlik. Det är ju det som ääär Melodifestivalen!

 Och så Mickans låttips: The Kidz Bop Kids - Float On.

Mickan, gästskribent...

Tre suddiga bilder från Mondo 16 mars

El Perro Del Mar hann knappt gå upp på scenen innan hon klev av, utan att ha spelat sin bästa låt, "Party".


Khonnor dansade som David Byrne och sjöng karaoke till sina egna låtar.


Radio Dept gick inte ner på knä i vilda gitarrsolon.

Du, jag, Kent, Döden och Världens Fulaste Skivomslag

Sveriges Största Rockband har släppt ny skiva. Nej, det är inte Wilmer X, det är Kent. De gör promotion med alla och med det menas alla. Jag läste till exempel en intressant intervju med Harri Mänty i Åhlénsklubbens tidning. Harri kände nog att det var ett hedersuppdrag han fick av de andra i bandet att få prata med en ”journalist” från Åhléns.

Tidningarna basunerar ut att den här gången är Kent minsann Deprimerade och Allvarliga. Som om de skulle ha varit Blink 182 förut. Kent har alltid varit Allvarliga, men på sista tiden har de haft lite svårt att verkligen vara allvarliga hela vägen.

Som deras mest folkliga låt, ”Sverige”, en finstämd sak om hur vårt land är fint och förbaskat tråkigt och instängt. Fast de flesta som hör den missar det där andra och hör bara en hyllning till Sverige. Så kan det gå när man i en låt om att ”allvaret har blivit ett skämt” inte vågar vara allvarlig och säga det man vill säga rakt ut, utan lindar in det i ett ironiskt ”välkommen, välkommen hit, vem du än är”. Nu använder SVT låten i reklam.

Skivomslagen har alltid varit Allvarliga saker hos Kent, förutom debutalbumet, där Joakim (Don’t call him Jocke, he's serious now) Berg poserar med två tomater för ögonen. Sedan dess har Kent konsekvent haft väldigt Allvarliga och väldigt vackra omslag.

Den här gången är de också allvarliga med sina omslag. Ta bara den här beskrivningen från en nätbutik av en begränsad upplaga av ”Du & jag döden”:

”Själva discen är helsvart, och den ligger i en pappask (som ett singelkonvolut) och ovanpå den ligger det 10 stycken 12x12 cm stora bilder (vissa har bilder både på framsidan och på baksidan) med olika motiv. Ovanpå dessa bilder ligger en 20-sidig booklet i supertunnt papper (lika sprött som bibelpapper) och allt detta ligger i en svart plastficka. Och som om det inte vore nog så följer det med en 50x70-affisch som ligger i en svart hårdplastrulle.”

Tar man förpackning på så stort allvar, vilket väl behövs i dessa tider av MP3:or och diverse piratbyårer, då är det synd att själva omslagsbilderna är så otroligt fula. Allvarligt fula.

För er som har missat det så pryds ”Du & jag döden” av 3D-illustrationer av en smal, ful kvinna med extremt stor näsa som spelar kort med ett skelett. Inuti häftet är det fler bilder med kvinnan och skelettet. Det ska väl kännas mörkt och läskigt. Men det känns som ett billigt dataspel, en Gollum-ripoff. Eller så skulle det kunna vara reklam för vuxenlaktrits. Och de skyldiga är underligt nog i vanliga fall vettiga: reklambyrån New, mångsysslaren Johan Renck och illustratören Oskar Korsár.

Varför kunde Kent inte göra ett verkligen helsvart omslag? Gått överstyr med Allvaret, tryckt gasen i botten och kört mot Allvarsgapet. Kanske skulle de ha klarat hoppet till andra sidan.

Sambandscentralen

Illustration: Ulrika Mars

Sambandscentralen är en ny tidning på nätet... Fast ändå inte... Det enda som finns på hemsidan är en knapp där det står "print". När man trycker på den så händer precis det som står... Din printer kommer att skriva ut det sjutton sidor långa premiärnummret. Och den är trevlig, riktigt trevlig.
Jag tänker inte avslöja innehållet... Det får ni upptäcka själva.

www.sambandscentralen.info.se/

Rädda Chris Eigeman

Ikväll började den femte säsongen av ”Gilmore Girls” på Kanal 5. Och det man hade kunnat misstänka skulle hända blev bekräftat – rollfiguren Jason Stiles som Lorelai hade ihop det med är helt ute ur serien. Därmed är det också slut med att få se Chris Eigeman i sin TV varje vecka.

Chris Eigeman är en av de där skådisarna som är värd så mycket mer. Efter att ha skött sig utmärkt som ständigt återkommande snacksalig typ i Whit Stillmans filmer (”Metropolitan”, ”Barcelona” och ”Last Days of Disco”) försvann han. Tydligen blev han erbjuden rollen som Djungel-George, men sade klokt nog nej och lät i stället Brendan Fraser spela mot datoranimerade elefanter och gorillor med John Cleese-röst.

Och så fick han vara med i en sitcom som gick på Kanal 5 på eftermiddagarna. ”It’s Like, You Know...” heter den i original (ja, med punkterna och allt...). Tror den faktiskt hette ”Det är som, du vet...” på svenska. Han den flintskallige från "Sex and the City" var med och så Jennifer ”Dirty Dancing” Grey.

Herregud, svarar man ja när ens agent ringer och frågar om man vill vara med i en serie med helt sönderopererade Jennifer Grey? Säger man inte något i stil med ”Nähä du, men jag har numret till Brendan Fraser”?

Chris Eigeman är värd mer än så, värd mer än att dyka upp i "Maid in Manhattan" med Jennifer Lopez. Så det jag egentligen försöker säga är väl att Whit Stillman borde ta och göra en ny film.

89.3 FM WNUR Chicago

Matt och Dave spenderar varje fredag kväll med att spela den bästa elektroniska dansmusiken på lokalradion i Chicago. Sedan har de den goda smaken att lägga upp hela radioprogrammet som mp3a på sin hemsida, Sonic Sunset. Dom är inte speciellt duktiga på att mixa och deras mellansnack lämnar en del att önska... Men de är otroligt duktiga på att välja ut riktigt, riktigt bar låtar. Både splirrans nya och gamla bortglömda rariteter.

Jag vill speciellt rekomendera programmet från 21 Januari i år. Det är kanon !

En låt för helgen

Ben Folds = väldigt bra.

Rufus Wainwright = väldigt bra.

Ben + Rufus = otroligt bra.

Ben + Rufus + en George Michael-låt = den bästa tryckare ni hört.

Så lyssna på "Careless Whisper", live från de två storheternas gemensamma turné förra året.

Och den här killen har även lagt upp en del del andra Ben Folds-låtar.

Ninja på natten, ninja på dagen

Sedan barnsben har jag haft en viss fashination för ninjor . De synns inte, de hörs inte och de kan döda vem som helst… Mäktigt. Vilken åttaåring blir inte intresserad av ett sådant fenomen. Men jag har aldrig riktigt växt ifrån ninjorna. De återkommer med jämna mellanrum och jag upptäcker mig själv ståendes på Clas Ohlson med en inköpslista för att bygga kaststjärnor. Ninjans position i populärkulturen har också bidragit till mitt intresse. Bruce Lee gjorde ju sitt bästa och sedan har tex Jim Jarmusch och Wu Tang Clan gjort ett gott jobb med att behålla ninjan i mitt medvetande. Med Ghost Dog lyckades dessutom Jim Jarmusch uppdatera ninjan och placera honom i en värld av Rza beats och Storstadsmiljöer...

För en vecka sedan hittade jag den här smarta guiden till hur man förvandlar en vanlig t-shirt till en fin ninjamaskering. Hur kul som helst… Testa hemma och lek köksninja i några minuter. Det piggar garanterat upp i vintermörkret.

Julie älskar Kylie

Så här på internationella kvinnodagen kan det passa att uppmärksamma en kvinnas hyllning av en annan.

I marsnumret av brittiska Marie Claire skriver Julie Burchill en hyllning till Kylie Minouge. (Artikeln finns inte på nätet, men tidningen kostar bara 55 spänn i närmaste pressbutik.) Rubriken är ”Why I’ll always love Kylie” och artikel går i princip ut på att Kylie är bra, för hon är aldrig pinsam och hon håller sig till att vara artist.

Julie Burchill skriver att Kylie Minouge är en av de få popstjärnor nu för tiden som inte låter sitt privatliv överskugga det hon gör professionellt. Hon är inte J.Lo med alla sina äktenskap eller – som nästan övertydliga exempel – någon före detta Spice Girl som bara får uppmärksamhet om det handlar om viktförändringar eller fotbollsspelande makar. Burchill tackar Kylie för att hon aldrig har exploaterat tragedierna i sitt liv.

“Whatever she may choose to do in the future, we know Kylie will never show us up or let us down. Best of all, she will only ever let us love her just enough – she will never provoke emotions or actions which would harm either us or her.”

Att Kylie håller oss på avstånd gör att vi kan älska henne länge, men självklart betyder det också att ingen har Kylie som absoluta favoritartist. Men det tar Burchill inte upp och det passar ju heller inte i en kärleksförklaring.

Artikeln innehåller inte ett enda citat från Kylie, inte ett enda citat från någon annan om Kylie och inte en enda förklaring till varför artikeln skrivs just nu (till skillnad mot den här texten, som jag fånigt nog tyckte jag behövde motivera med att det är kvinnodagen). Men det är inte soppa på en spik för det, vilket borde vara en lärdom för alla svenska motsvarigheter till Marie Claire som är fyllda av artiklar med alldeles för många referenser och alldeles för lite substans. Som när Jan Gradvall i Elle (nr 2 i år) skulle bevisa att det är hippt med litteratur igen. Som om det någonsin varit ohippt.

Det enda som blir tragiskt med Burchills Kyliehyllning är att framsidesmakarna på Marie Claire helt klart inte har läst artikeln. Burchill skriver att det är underligt när en del säger att Kylie har ett misslyckat kärleksliv (”by this, bizarrely, they mean that she’s enjoyed her pick of the world’s top male totty, rather than tie herself down to the first sad-sack who asked her”). Men på omslaget står ändå: ”Will the Queen of pop ever find true love?” För den larvigheten hoppas jag att Julie Burchill ger igen på sitt mest skoningslösa sätt.

Next big things!

Det är alltid skoj när NME presenterar ”today’s brightest indie bands”. Betoningen blir – ofrivilligt – väldigt mycket på just ”today”, för imorgon kan de här banden ha hunnit med hela sin karriär, inklusive två singlar, fyra intervjuer och sju spelningar där alla i publiken är extra entusiastiska bara för säkerhets skull, om bandet verkligen blir ”det nya Joy Division”.

Den här gången är det extra roligt, för lyssna på bandnamnen: Battle, Editors, Performance och Apartment.

Hahahaha! Substantiv i singularis is the new black, tydligen, det har alla fattat utom Editors. Svenska bandnamn som Elias and the Wizzkids och Suburban Kids With Biblical Names framstår helt plötsligt som mycket mindre misslyckade. De är i alla fall inte överansträngda, självmedvetna coolhetsförsök.

Och de ser rätt ut, de här banden. Observera hur Editors (bilden ovan) har prickat in coola poser (fast de får fördela dem mellan sig bättre nästa gång), lång lugg att slänga med samt den obligatoriska fule killen som får stå längst bak. Han troligen inte sologitarrist.

Och hur låter de här banden? Som Bloc Party och Interpol och New Order, förstås. Fatturväl.

Bolan/Banhart-konspirationen

Det blev en hel del Devendra Banhart för min del förra året. Hans två egna skivor, ”Rejoicing in the Hands” och ”Niño Rojo”, hans medverkan på Vetivers album, hans kompis och likasinnade Joanna Newsom lysande ”The Milk-Eyed Mender”.

Och okej, redan från början hörde jag att han sjöng som Marc Bolan. Det insåg till och med jag, som inte har lyssnat särskilt mycket på Bolan eller T-Rex. Devendra Banhart fick mig att inse att jag borde göra det.

Så jag hittade en skiva med Marc Bolan som heter ”Prehistoric – the original 1966-67 recording”. När jag lyssnat på den unge Bolans inspelningar insåg jag att det lät för lika för att det inte skulle vara nåt lurt här. Ni har väl tänkt på att både Bolan och Banhart börjar på B och att det måste vara något sorts tecken.

Det är inte bara rösten, det knarriga vibratot, som om Dylan fastnat i en hiss över helgen med ett paket krita som enda matsäck. Sedan är det hela inställning, med halmhatten långt, långt bak i nacken och beniga fingrar på gitarrsträngarna. Att låta studiosnacket vara med på skivan. Att sjunga om underliga grejer, ord som luktar damm.

Devendra Banhart utmålas ibland som en riktig bakåtsträvare. Bland annat får han i den här intervjun svara på frågorna ”Do you watch television?” och ”Do you use a computer?”

Kanske strävar han inte längre tillbaka än till 1966-67? Jag börjar bli konspiratorisk.

Började Banhart göra inspelningar för att läcka dem på nätet och låtsas att han hade hittat försvunna Bolan-inspelningar? Ville han ställa upp i ”Småstjärnorna”? Är Banharts skivor egentligen upphittade Bolan-inspelningar från 1969? Är den här Bolan-skivan jag köpt egentligen en Banhart-skiva?

Eller, det här kan vara lösningen: är Banhart och Bolan egentligen samma person? Har någon sett dem i samma rum samtidigt?


Lyssna på Devendra Banhart (eller Marc Bolan) sjunga ”The Body Breaks”.

Varm musik en kall dag

I dag är kallaste dagen på 30 år.

För att värma sig kan man behöva lite varm musik från Kanada, detta tundrornas land. Hot Hot Heat kan vara det varmaste bandnamnet någonsin. För vad kan vara varmare än varm, varm värme? (Skulle vara jättevarm, varm värme då i så fall.)

På Insound kan man lyssna på deras senaste singel ”Goodnight Goodnight”, som inte är lika bra som 2003 års lysande ”Bandages”, men ändå passar utmärkt att göra åkarbrasor till.