Mullvaden

Igår såg jag några minuter av Kanal 5:s ”Mullvaden”. Det var lite gulligt.

En grupp människor runt ett bord, dramatiskt upplyst av stearinljust, satt och fick förklarat för sig av en avdankad programledare att en av dem skulle åka ur tävlingen. Sedan skulle alla öppna varsitt kuvert (och det var otroligt högtidligt när Hans räckte fram brevkniven) och den som fann en grön fjäder fick stanna, medan den som fick en röd fjäder…

Ja, det var kort sagt som att vara tillbaka i dokusåpans barndom. Som om inget hade hänt, som om millienieskiftet aldrig hade ägt rum. Nästan så att jag vill slå fast att ”Mullvaden” är en del av den allmänna nittiotalsrevival som pågår.

Men för att gå så långt kanske jag ska se ett helt program, och jag har – minst sagt – bättre saker för mig.

Båtmässan och Soon E Mc

Vaknade igår med en lätt ångest över att jag faktiskt aldrig hade plöjt igenom ALLT Fleetwood Mac har släppt på skiva. Man kan ju ha missat någon godbit liksom... En timme senare fanns den samlade Fleetwod Mac katalogen på hårddisken och jag har nu kommit halvvägs igenom. Rätt mycket skit måste jag säga. Men däremellan finns det sådana ruskigt fina pärlor. Inga överraskningar så långt men jag har inte gett upp hoppet ännu.

Därefter blev det båtmässan med Jens. Han gillar sjön och båtar och så. Det är riktigt kul med mässor ibland, fast de är rätt tröttsamma i längden. Två, tre timmar topps annars stupar man och börjar irritera sig på den högljudda gubben som säljer båtrengöringsmedel eller hon som dansar lite sexigt i seglarklädes-montern. Fast det bestående intrycket var att alla utställare på båtmässan verkade ha fått tag i min pyrfärska sammanställning av Fleetwood Mac's bästa. I varenda eka med bandare så ljöd det en eller annan låt från Tusk eller Rumours, och så lite Dire Straits såklart. Fast vad kan man förvänta sig egentligen.

Nu vet jag ju inte om jag skall bli glad eller ledsen. Jag har ju uppenbarligen musiksmak som den genomsnittlige båtmässeutställaren. Kan inte bestämma mig om det är bra eller dåligt...

--------------------------------------------------------------------------------------

Jonas har ju åter fastnat i Red House Painters - träsket, och Red House Painters kommer alltid att få mig minnas gymnasiet och när man satt hemma hos Tobbe eller hos Jonas och diggade. Just Rollercoaster kommer alltid att framkalla de minnena. Via Dreamchimney hittade jag en annan låt som oundvikligen framkallar bilder.

Soon E Mc - "Elucider Ce Mystere"

Den där låten är Jonas gamla pojkrum, den slitna "läsfotöljen" i hörnet och en lätt känsla av att man var rätt "internationell" som lyssnade på fransk hip hop. Den är 15 år gammal och håller än i dag!

Rollercoaster

Det var ju ett jävla rookie mistake att lägga in Red House Painters ”Rollercoaster”-album på iPoden.

Nu lyssnar jag inte på annat. Jag är fast. Igen.

Som Nick Hornby frågade: "What came first, the music or the misery?"

Medborgare för boysenbärssylt

Tog fram ”Bookends” med Simon and Garfunkel, efter att jag hade skrivit det där om att Panda Bears skiva påminde mig om ”Punky’s Dilemma”. Det var ju så klart fel. Antagligen bara min hjärna som sa till mig att det alldeles var länge sen jag lyssnade på ”Punky’s Dilemma”.

Eller så gjorde jag någon sorts undermedveten koppling från Panda Bears överdos av Beach Boys till att ”Punky’s Dilemma” på ett väldigt löst sätt faktiskt refererar till Brian Wilsons L.A.-liv och Van Dyke Parks brist på hår (”casually glancing at his toupée”).

Det är i första versen. Tredje versen handlar om värnpliktskolkare. Men det är ju andra versen man minns. Det är där Paul Simon sjunger att han önskar att han var en ”english muffin” och att han gillar boysenbärssylt mycket mer än alla andra sorters sylt. ”I’m a ’Citizens for Boysenberry Jam’ Fan”.

Alltså, för att klargöra: han är inte medlem i ”Medborgare för Boysenbärssylt”. Men han beundrar dem.

Femtio ord

Pizza?
Sällan har jag ätit en pizza så snabbt. Ju kortare tid vi behövde umgås, jag och capricciosan, desto bättre.
Den var inte mat. Den hade inget med gårdagens kalventrecôte att göra. Jag slängde kartongen innan de andra ens börjat. Hade jag ätit capricciosa? Nä, inte vad jag kan minnas.

Lyssnade igenom mina grejer

Tog fram min MiniDisc-spelare för ett tag sedan. Närtidsnostalgi. MiniDiscen blev aldrig mer än en parentes i musikspelarhistorien, en parentes som för mig varade åren 2000-2004.

Jag tänkte att jag skulle hitta en del bortglömda pärlor när jag lyssnade igenom mina grejer. Och det gjorde jag. Bland annat en låt om att lyssna igenom sina grejer:

Unstuck Music - ”Listened Through My Stuff”

Men i låten handlar det inte om att lyssna igenom gamla blandband man gjort, utan låtar man skrivit. Att inse att de alla är sorgsna, men att det är okej. ”Here I go again, another song again” börjar texten, och jag skulle tro att det åtminstone lite grann kommer från Paul McCartneys ”here I go again” i ”Silly Love Songs”, fast via Red House Painters cover av den, så klart.

Jag vet inte varför jag spekulerar om texten, i stället för att bara slå numret och fråga. Bakom Unstuck Music står ju min kompis Thomas. Åren 2002-2003 spottade han ur sig EP-skivor, med tematiska legoomslag. ”Listened Through My Stuff”var med på nummer fyra i serien, den singer/songwriter-aktigaste, med undertiteln ”Shake Your Ache, Fake Nick Drake”.

Jag tror att omslaget ska föreställa huvudlösa, viljelösa singer/songwriter-wannabes som knäböjer framför ett altare med de avgudade förebilderna. Men i stället för att spekulera borde jag kanske ringa Thomas.

Michelle Williams

Kolla på de här fina bilderna på Michelle Williams! Snygg frisyr, snygg klänning, snyggt leende. Senast jag såg till Michelle var på förra årets Oscarsgala, när hon hade gul klänning. Jag upptäcker att jag måste ha saknat henne. I vanliga fall blir jag inte så här glad av att min flickvän visar mig skvallertidningsbilder på nätet.

Och jag som hatade ”Dawson’s Creek”. Nu sitter jag här och blir glad av att se Michelle Williams i en fin frisyr. Ska försöka tänka på det nästa gång jag känner hatet mot ”Grey’s Anatomy” eller ”One Tree Hill”. Snart sitter jag säkert där och blir glad av att Ellen Pompeo har klippt sig.

Femtio ord

Regler
Hon säger att hon lärt sig att regler finns till för att tala om för oss vad vi egentligen vill göra, men inte vet om.
På flickskolan hon gått på fick de bara äta banan genom att bryta av bitar.
– Killarna gillade vår skola. Vi var bäst på avsugningar.

Niklas och Niclas

Niklas och Niclas jobbade på Expressen förut, men fick sluta. De hade gått för långt. Men äventyren fortsätter.

Niclas med C, Niclas Rislund, han fälldes för att i jakten på uppgifter om den kidnappade Siba-chefen ha sagt att han var polis.

Nu skriver han själv en nyhetsartikel i Dagens Media om att domen fastställt och kallar sig själv i tredje person för ”stjärnreporter”. Chefredaktörens försvar i kommentarerna är banne mig det roligaste jag läst på länge. Ett utdrag: ”Vi kom överens om att han skulle skriva den och känna in om det var okej. Det tyckte han och vi tryckte ut nyheten.”

Niklas med K, Niklas Svensson, han fick sluta för att han hade loggat in på socialdemokraternas datornätverk SAP-net.

Nu skriver han åt bland annat Metro och har precis begärt att få ut namn, personnummer, mejladress och löneuppgift för samtliga anställda i Regeringskansliet. Vilka scoop tänker han sig få ut av det? Jag blir nyfiken.

Niclas och Niklas borde få ett tv-program ihop. Som Filip och Fredrik. Eller Humle och Dumle.

Oscarsresultat och filmmusik

Fem rätt av elva hade jag i min Oscarstippning. Det är inte bra. Nästa år ska jag ta det här tippandet på större allvar.

Jag hade fel på bästa film, bästa utländska film, manlig biroll, båda manusprisen och bästa sång. Jag tröstar mig med att Alan Arkin är värd pris mer än Eddie Murphy.

Det är däremot ingen tröst att jag hade rätt på Scorsese, Mirren, Whitaker, Hudson och ”Happy Feet”, eftersom av dem var det bara pingvinerna som över huvud taget var oväntad.

Förresten är det rätt tragiskt att den enda gång man hör talas om Randy Newman är på Oscarsgalan. Han dyker alltid upp där, klinkande någon låt han skrivit till en tecknad film. På sjutton nomineringar har han fått vinna en gång, för sin låt till ”Monsters, Inc.”. Någon som minns den? Någon som ens minns att det var med en låt i ”Monsters, Inc.”? Nä. Någon som hört årets vinnare, ”I Need To Wake Up” med Melissa Etheridge från ”An Incovenient Truth”? Nä.

Låtar från filmer blir tydligen inte hits längre, eller om det är att ingen specialskriver bra låtar till filmer. Senast vinnaren som någon minns är väl ”Lose Yourself” från ”8 Mile”. Och innan dess ”My Heart Will Go On” så klart. En jobbig låt, men en självklar vinnare.

Det har inte alltid varit så här illa med filmsångerna. Man behöver inte gå tillbaka till någon Hollywoodnostalgisk ”storhetstid” med ”Moon River”, ”Over the Rainbow”, ”White Christmas”, ”Que Sera, Sera”, ”The Shadow of Your Smile” och ”Theme From Shaft”. Det räcker att titta på de låtar som vann Oscar för bästa sång under 80-talet. Det är en riktig hitkavalkad. Samtliga ingår i den allmänna karaokerepertoaren: ”Fame”, ”Arthur’s Theme”, ”Up Where We Belong”, ”Flashdance… What A Feeling”, ”I Just Called To Say I Love You”, ”Say You, Say Me”, ”Take My Breath Away”, ”(I’ve Had) The Time Of My Life”, ”Let The River Run” och ”Under The Sea”. I de flesta fall ser man dessutom filmscener framför sig. Det här var inte låtar som kördes medan eftertexterna rullade.

Men vinnare 1989 var alltså från ”Lilla sjöjungfrun” och där började väl förfallet. Sedan dess har sju av sjutton vinnare av bästa sång kommit från tecknade filmer. Trist. Men i och för sig kul att då och då påminnas om att Randy Newman fortfarande lever.

Hej praktikanten

Fick i fredags veta att Daniel inte anser sig ha tid att läsa bloggar (”för många klick”), men ändå inte vill missa nåt. Så han låter sin praktikant skriva ut vissa bloggar varje dag och överlämna det till honom i en pärm.

Och en av bloggarna som hamnar i den där pärmen är Extra allt.

Så hej, Daniels praktikant, whoever you are.

Oscarsvinnarna - hela listan

Oscarsgalan måste ha haft mockasiner på sig, för jag märkte inte hur den smög sig på. Men nu är den här igen.

Förra året satt jag uppe och realtidsbloggade från galan. Det kommer jag inte orka i år. Jag måste upp tidigt på måndagsmorgonen och bli bjuden på ostfralla av en kristdemokrat.

Men tippa vinnarna, det ska jag göra. Förra året hade jag sex rätt av elva, året innan fick Extra allt med kollektiva krafter till åtta rätt av tio.

Film: “Babel”
Varför har jag inte träffat på en enda person som talat bra om den här filmen? Har alla som sett den haft så höga förväntningar att de inte väntat sig annat än mästerverk?

Regissör: Martin Scorsese ”The Departed”
Som Jon Stewart sa efter att ha delat ut priset för bästa låt på förra årets gala: ”For those keeping score: Three 6 Mafia: 1. Martin Scorsese: 0”. Nu rättar juryn till felet. Och ja, jag sa exakt samma sak för två år sen. Skillnaden är att den gången hade jag fel.

Manlig huvudroll: Forest Whitaker ”The Last King of Scotland”
En tråkig lågoddsare.

Kvinnlig huvudroll: Helen Mirren ”The Queen”
En tråkig lågoddsare till.

Manlig biroll: Eddie Murphy ”Dreamgirls”
Nästan lika låga odds på den här också.

Kvinnlig biroll: Jennifer Hudson ”Dreamgirls”
Ja, jag vet, jag är tråkig. Men jag tippar på lågoddsare, då får man rätt. Samma fyra skådisar har vunnit både Golden Globe och SAG-priset, att någon annan vinner Oscarstatyetterna får då räknas som en smärre chock.

Icke-engelskspråkig film: ”Pans labyrint” Mexiko
Det blir nog ingen Oscar till Bier.

Animerad långfilm: ”Happy Feet”
Här kan det bli ”Cars”, men jag har fått så många trailers för den där bilfilmen nedtryckta i halsen att jag HATAR den. Jag tror på pingvinerna.

Originalmanus: ”The Queen”
Eller blir det ”Babel”?

Manus efter förlaga: ”Little Children”
Fast det vore ju hysteriskt roligt om ”Borat” vann, det skulle spränga gränserna mellan skrivna filmmanus och framimproviserade filmmanus. Plus att Sasha Baron Cohen förhoppningsvis har skickat Borat för att hämta priset åt honom.

Originalsång: ”Listen” från ”Dreamgirls”
Som vanligt har man inte hört en enda av låtarna, men eftersom ”Dreamgirls” har tre av sex nominerade så borde något därifrån vinna.

I år är ju dessutom priset för bästa långfilmsdokumentär extra intressant eftersom Al Gores ”An Incovenient Truth” är nominerad. Hur blir bemötandet om den vinner? Ställer sig samtliga Hollywood-demokrater upp och applåderar så länge att tv-producentens schema spricker?