Uthängd

Det nya integritetsfria samhället har man ju hört talas om. Man kan inte röra sig en meter utan att det blir dokumenterat och publicerat på det där Näääätet. Hittills har jag tyckt att det är okej (och rätt gäspigt), när det bara handlar om Naomi Watts eller Jake Gyllenhaal (jag vill stava det så här) och deras vardagsvanor. Men nu, nu drabbar förföljelsen mina nära och kära här i Extra allt-redaktionen.

Adrian hängs ut på Rodeobloggen som ”härdad Bumrocksnedladdare” som ändå blir tagen av ”livsbejakande festivalpop med episka Coldplaygitarrer” (i form av nytt från Concretes). Han får dela epitetet med Sönke, mannen som tidigare hängts ut för att spela Tomas Ledin för newyorkare.

Duetter

Både Nicolai Dunger och Peter Jöback ska tydligen vara med på Laaksos kommande skiva. Jöbacks musikalstämma och Krunegårds... tja, dampbarnstämma i brist på bättre beskrivning, hur kommer det bli?

Och när Jöback sjunger med Laakso, varför vågar inte till exempel Jens Lekman eller Embassy göra som jag en gång föreslog och ringa till Lill Lindfors?

Allas Angelina

Det blir ofta underliga blandningar när min flickväns tidningsprenumerationer dimper ner. Men på fredagens hallmatta var samstämmigheten fullständig: Angelina!

Förkylda Feist

Leslie Feist är tillbaka. Hennes ”Let It Die” hängde med länge, från tidigt 2004, ända till – underligt nog – många årsbästalistorna för 2005.
Som med många andra artister var det Adrian som upptäckte Feist åt mig, när han varit ute och trålat efter nya ljud. Som så många gånger förut är det jag som bitit mig fast och nu skriver det här om uppföljaren. Adrian har redan sprungit iväg, vidare för att hitta nytt, antingen sprillans nytt eller från obskyrt italienskt sjuttiotal. Han kommer att hävda att Feist aldrig lyckats toppa den där första mp3:an vi hörde, demon av ”Mushaboom”, fri från Gonzalezproduktionen på albumversionen.
Nya skivan ”The Reminder” kan kanske passa Adrian. Det är inte rått eller demomässigt, men avskalat. Och Feists röst är oförändrad, så där lite ständigt småförkyld.
Här kommer lite kanadensisk soul:
Feist – “Limit to Your Love”

Bilden ovan tog jag när Feist spelade på Södra teatern i Stockholm, 10 april 2005.

Förkorta inte Kozelek

Fick mail från en kompis som läst mitt ”RHP-inlägg”. Påmindes då om att jag lovat mig själv att aldrig förkorta Red House Painters. Inte ens på det minimala utrymmen på ett kassettomslag är det värt att tjäna in några bokstäver. Hela bandnamnet ska stå.

Kanske tycker jag det eftersom ”RHP” liknar ”RHCP”, och jag inte vill riskera att någon tror jag menar Anthony Kiedis i stället för Mark Kozelek. Men jag kan ju alltid låtsas att det är någon sorts hedersbetygelse. Red House Painters – bandet jag inte förkortar.

Men fortsätt alla ni som skriver PSB (hellre det än att ni larvar er med ”djuraffärspojkarna”). Fortsätt skriva GY!BE, AMC, EWF, EBTG, JAMC, MMJ, DM, BRMC, DCFC, QOTSA, ...AYWKUTD (eller hur det nu förkortas) och TMBG. Fortsätt med det, era lata jävlar.

PS: Den som först korrekt identifierar samtliga förkortade band ovan vinner… en öl och en bland-CD. Svara i en kommentar.

Mullvaden

Igår såg jag några minuter av Kanal 5:s ”Mullvaden”. Det var lite gulligt.

En grupp människor runt ett bord, dramatiskt upplyst av stearinljust, satt och fick förklarat för sig av en avdankad programledare att en av dem skulle åka ur tävlingen. Sedan skulle alla öppna varsitt kuvert (och det var otroligt högtidligt när Hans räckte fram brevkniven) och den som fann en grön fjäder fick stanna, medan den som fick en röd fjäder…

Ja, det var kort sagt som att vara tillbaka i dokusåpans barndom. Som om inget hade hänt, som om millienieskiftet aldrig hade ägt rum. Nästan så att jag vill slå fast att ”Mullvaden” är en del av den allmänna nittiotalsrevival som pågår.

Men för att gå så långt kanske jag ska se ett helt program, och jag har – minst sagt – bättre saker för mig.

Båtmässan och Soon E Mc

Vaknade igår med en lätt ångest över att jag faktiskt aldrig hade plöjt igenom ALLT Fleetwood Mac har släppt på skiva. Man kan ju ha missat någon godbit liksom... En timme senare fanns den samlade Fleetwod Mac katalogen på hårddisken och jag har nu kommit halvvägs igenom. Rätt mycket skit måste jag säga. Men däremellan finns det sådana ruskigt fina pärlor. Inga överraskningar så långt men jag har inte gett upp hoppet ännu.

Därefter blev det båtmässan med Jens. Han gillar sjön och båtar och så. Det är riktigt kul med mässor ibland, fast de är rätt tröttsamma i längden. Två, tre timmar topps annars stupar man och börjar irritera sig på den högljudda gubben som säljer båtrengöringsmedel eller hon som dansar lite sexigt i seglarklädes-montern. Fast det bestående intrycket var att alla utställare på båtmässan verkade ha fått tag i min pyrfärska sammanställning av Fleetwood Mac's bästa. I varenda eka med bandare så ljöd det en eller annan låt från Tusk eller Rumours, och så lite Dire Straits såklart. Fast vad kan man förvänta sig egentligen.

Nu vet jag ju inte om jag skall bli glad eller ledsen. Jag har ju uppenbarligen musiksmak som den genomsnittlige båtmässeutställaren. Kan inte bestämma mig om det är bra eller dåligt...

--------------------------------------------------------------------------------------

Jonas har ju åter fastnat i Red House Painters - träsket, och Red House Painters kommer alltid att få mig minnas gymnasiet och när man satt hemma hos Tobbe eller hos Jonas och diggade. Just Rollercoaster kommer alltid att framkalla de minnena. Via Dreamchimney hittade jag en annan låt som oundvikligen framkallar bilder.

Soon E Mc - "Elucider Ce Mystere"

Den där låten är Jonas gamla pojkrum, den slitna "läsfotöljen" i hörnet och en lätt känsla av att man var rätt "internationell" som lyssnade på fransk hip hop. Den är 15 år gammal och håller än i dag!

Rollercoaster

Det var ju ett jävla rookie mistake att lägga in Red House Painters ”Rollercoaster”-album på iPoden.

Nu lyssnar jag inte på annat. Jag är fast. Igen.

Som Nick Hornby frågade: "What came first, the music or the misery?"

Medborgare för boysenbärssylt

Tog fram ”Bookends” med Simon and Garfunkel, efter att jag hade skrivit det där om att Panda Bears skiva påminde mig om ”Punky’s Dilemma”. Det var ju så klart fel. Antagligen bara min hjärna som sa till mig att det alldeles var länge sen jag lyssnade på ”Punky’s Dilemma”.

Eller så gjorde jag någon sorts undermedveten koppling från Panda Bears överdos av Beach Boys till att ”Punky’s Dilemma” på ett väldigt löst sätt faktiskt refererar till Brian Wilsons L.A.-liv och Van Dyke Parks brist på hår (”casually glancing at his toupée”).

Det är i första versen. Tredje versen handlar om värnpliktskolkare. Men det är ju andra versen man minns. Det är där Paul Simon sjunger att han önskar att han var en ”english muffin” och att han gillar boysenbärssylt mycket mer än alla andra sorters sylt. ”I’m a ’Citizens for Boysenberry Jam’ Fan”.

Alltså, för att klargöra: han är inte medlem i ”Medborgare för Boysenbärssylt”. Men han beundrar dem.

Femtio ord

Pizza?
Sällan har jag ätit en pizza så snabbt. Ju kortare tid vi behövde umgås, jag och capricciosan, desto bättre.
Den var inte mat. Den hade inget med gårdagens kalventrecôte att göra. Jag slängde kartongen innan de andra ens börjat. Hade jag ätit capricciosa? Nä, inte vad jag kan minnas.

Lyssnade igenom mina grejer

Tog fram min MiniDisc-spelare för ett tag sedan. Närtidsnostalgi. MiniDiscen blev aldrig mer än en parentes i musikspelarhistorien, en parentes som för mig varade åren 2000-2004.

Jag tänkte att jag skulle hitta en del bortglömda pärlor när jag lyssnade igenom mina grejer. Och det gjorde jag. Bland annat en låt om att lyssna igenom sina grejer:

Unstuck Music - ”Listened Through My Stuff”

Men i låten handlar det inte om att lyssna igenom gamla blandband man gjort, utan låtar man skrivit. Att inse att de alla är sorgsna, men att det är okej. ”Here I go again, another song again” börjar texten, och jag skulle tro att det åtminstone lite grann kommer från Paul McCartneys ”here I go again” i ”Silly Love Songs”, fast via Red House Painters cover av den, så klart.

Jag vet inte varför jag spekulerar om texten, i stället för att bara slå numret och fråga. Bakom Unstuck Music står ju min kompis Thomas. Åren 2002-2003 spottade han ur sig EP-skivor, med tematiska legoomslag. ”Listened Through My Stuff”var med på nummer fyra i serien, den singer/songwriter-aktigaste, med undertiteln ”Shake Your Ache, Fake Nick Drake”.

Jag tror att omslaget ska föreställa huvudlösa, viljelösa singer/songwriter-wannabes som knäböjer framför ett altare med de avgudade förebilderna. Men i stället för att spekulera borde jag kanske ringa Thomas.

Michelle Williams

Kolla på de här fina bilderna på Michelle Williams! Snygg frisyr, snygg klänning, snyggt leende. Senast jag såg till Michelle var på förra årets Oscarsgala, när hon hade gul klänning. Jag upptäcker att jag måste ha saknat henne. I vanliga fall blir jag inte så här glad av att min flickvän visar mig skvallertidningsbilder på nätet.

Och jag som hatade ”Dawson’s Creek”. Nu sitter jag här och blir glad av att se Michelle Williams i en fin frisyr. Ska försöka tänka på det nästa gång jag känner hatet mot ”Grey’s Anatomy” eller ”One Tree Hill”. Snart sitter jag säkert där och blir glad av att Ellen Pompeo har klippt sig.