Julkalendern: Biosammanbrottet

Inte underligt att Bergman drog sin sista suck. I år dog bion i Sverige. Det blir i princip ett monopol. Hela landet som Borlänge. Gå in här och försök att välja biograf.

Ett monopol är ju inte annat än vad vi förtjänar när vi sitter hemma och ser på film på tv- och dataskärmar. Jag tycker så synd om Astorias Mattias Nohrborg, som hade höga, men felriktade, ambitioner. 2007 fick han se både sitt Triangelfilm och sitt Astoria gå i konkurs. Och så brann hela Triangelfilms lager upp. Snacka om att ha ett skitår.

Även på biodukarna har det varit ett dåligt svenskt år. Fast det har egentligen inte stört mig. Jag har bara sett två svenska filmer, ”Darling” och ”Du levande”, och de var otroligt bra, roliga och allvarsamma omvartannat.

Nu kommer julen och vi förväntas se ”Arn”. Det är den sluga strategin från filmindustrin: när allt fler ser på film på tv, då ska folk vilja gå till biografen för att se en stereoidpumpad TV4-storhelgdramaproduktion. Avbryts filmen av reklam med nyheter och väder?

Utan att ha sett ”Arn”: att ”Det sjunde inseglet” nämns i recensioner av ”Arn”, det är så underligt att Bergman inte ens bevärdigar det med en vändning i graven.

Graceland överallt

Vaknade av det här i Svenska dagbladet i dag (artikel ej på nätet). Det är ju en händelse som ser ut som en tanke, (apropå gårdagens julkalendertext, alltså) men det är det inte.

Julkalendern: Graceland

Det har varit mycket Afrika i år.

Den meningen har man ju fått höra. Men smaka på den. Förutom den vanliga sjukan med att smälla samman hela den myllrande, gigantiska, skiftande kontinenten till en enhet, så undrar man ju om det någonsin är särskilt lite Afrika något år.

Men det har verkligen varit mycket afrikanskt även i år. På catwalken, i köket, på konsertscener (minst en chans i månaden att se ”äkta ökenblues”), på bloggar och i hörlurarna.

På det musikaliska planet har mycket filtrerats genom Paul Simons ”Graceland” från 1986. Den kan inte kallas en bortglömd klassiker, men den är inte heller ständigt aktuell. På samma sätt som alla för några år sedan drog fram sina Princeskivor drog alla i år fram ”Graceland”.

Man kan ha invändningar mot den slutsatsen också.

Som att Tangoterjes re-edit av Paul Simons ”Diamonds on the soles of her shoes” ju kom redan hösten 2006.

Som att New York-bandet Vampire Weekend, med sin låt ”Cape Cod Kwassa Kwassa”, kanske har rätt när de i senaste Sonic tycker att det är slött av journalister att bara tro att de påverkats av ”Graceland”, när de faktiskt även lyssnat på kongolesisk pop i första hand.

Som att Jens Lekman visserligen tipsat om afrikansk pop en hel del, men när han gjorde en cover av Paul Simons ”Homeless” var den ganska oafrikansk.

Men jag väljer att skita i invändningarna. Lyssna på Jens, en kortedaling som drömmer om en newyorkare som drömmer om Afrika som till stora delar drömmer om norra Europa, där cirkeln sluts.

Jens Lekman – ”Homeless” (från bonusskivan ”Kalendervägen 113 D”)

Paul Simon - ”Homeless” (demo)

Vampire Weekend – ”Cape Cod Kwassa Kwassa”

Dessutom, som bonus, den här väldigt 2007-iga och lätt afrikanska låten:
Taken By Trees – “Taken Too Young” (TTA remix)

Julkalendern: Järvinen

När man lyssnade på Säkert!:s album var det viktigt att ta bort ”Vi kommer att dö samtidigt”, den hurtsvängiga P3-hiten. Iväg med den, och kanske också den där Johnny Marr-pastischen om att gråta sig till sömns.

Intressant nog är det precis sådant egenmäktigt förfarande med albumspårens ordning som tydligen gör att Marit Bergman (med många hurtsvängiga P3-hittar på sitt samvete/CV) funderar på att inte ge ut fler album, enligt en intervju i SvD i somras. Jag förstår att hon inte vill göra hela album eftersom man ändå inte får betalt, men för att folk byter ordning på låtarna? "Kom igen, Marit", som den manlige P3-hitkillen Håkan H. skulle ha sagt.

Något sådant spår att ta bort finns inte på Anna Järvinens solodebut. Den är banne mig fulländad. Så i matchen om svenska kvinnliga artist i år vinner Anna Järvinen. Hon är inte heller lika kokett som Säkert! (det var PO Tidholm som kom med den beskrivningen i DN och jag tycker den är väldigt träffande.)

SVT:s "Musikbyrån" har låtit Järvinen och Säkert!-Annika mötas i en svensk cover på Kleerups och Robyns "With Every Heartbeat". Se här (54:45 in i klippet).

Julcensur

Jag tycker BBC gör rätt som censurerar "Fairytale of New York". Inte för att Kirsty MacColl rimmar "maggot" på "faggot", utan för att låten är så fruktansvärt uttjatad.

Sluta spela den! Sätt den i karantän i tolv år, sen kan vi försöka närma oss den igen. Det är ju inte som att det är brist på icke-uttjatade jullåtar vi kan lyssna på i stället. Till exempel Michael Jacksons "Little Christmas Tree" eller Vince Guaraldis ljuvliga "Christmas Time Is Here" från "A Charlie Brown Christmas".

Julkalendern: Kenneth

Årets sitcomkaraktär är så klart Kenneth the NBC page. Fullständigt namn Kenneth Ellen Parcell.

All heder åt Tina Fey, det är hon som har skapat ”30 Rock”, men det är inte henne jag skrattar åt. Och Alec Baldwin är visserligen den bästa skådisen, men ett bra ”30 Rock”-avsnitt fokuserar på Kenneth. Den bästa halvminuten hittills har varit Kenneths möte med Jerry Seinfeld i NBC-hissen. Ju mer jag tittar på ögonbrynens ryckningar precis i början av det här klippet, desto mer vill jag säga att Jack McBrayer är seriens bästa skådis.

Inget får ner Kenneths mungipor. Och självklart är det alltid lätt att i sin allt mer tilltagande cynism skratta åt ändlös entusiasm, på samma sätt som hobbymanagern Murray är den roligaste personen i ”Flight of the Conchords”. Där Murray misslyckas (eftersom bandet är lealösa och hopplösa, både i sina personligheter och som band) och blir besviken och sedan möjligen tar nya tag, där kör Kenneth bara på. Han lägger aldrig av. Han tar skiten, för han ÄLSKAR tv.

Kenneth är inte mycket annat än en klassisk new yorkisk drift med den gudsfruktiga helylle-Södern. (Hans ”coke addiction” visade sig vara Coca-Cola-beroende.) Eller ska jag kalla det en uttjatat drift? Men i alla fall inte lika uttjatad som driften med den inskränkta, rasistiska hillbilly-Södern. Och han heter Kenneth, inte Billy-Bob.

Julkalendern: Paketet

Här på bilden gör dom det. Här ger regeringen Victoria en platt-tv i 30-årspresent.

Jag har skrivit om det förut (och då skrev jag att jag inte tänkte skriva om det i årssammanfattningen, whatever), men så här i Nobelpristider undrar man om det är en nyhet som någon vill ska komma ut i internationell press. Om Nobelpriset är viktigt för bilden av Sverige runtom i världen, vad ger det här för bild? Kronprisessan fyller jämnt och den svenska regeringen tänker till och ger henne en tv.

Jag säger inte att de skulle gett henne ett tjog utsläppsrätter eller några fadderbarn i Eritrea. Eller att jag själv när jag fyller trettio om en vecka absolut inte skulle vilja ha en platt-tv. Jag säger bara att när regeringen ger kronprinsessan en present borde de tänkt på signalen den skickar ut. Och då borde det inte vara en sitta-still-hemma-titta-dvd-box-grej. En konsumera-mera-grej. En SMS-lån-grej. En OnOff-grej. (Som hon hade kunnat köpa själv.)

Julkalendern: Långkok

Potatis
Morötter
Kött (Märgpipa eller högrev)
Chipotle tabasco
Finhackad pepperoni
Oxfond (Touch of tase)
Finhackad lök
Rödvin eller öl
Lagerblad
Svartpeppar (hela)
1 st Gjutjärnsgryta
ca 4 timmar av din tid...

...och till det kanske en av årets bästa låtar:

Thurston Moore - "Honest James"

Hela skivan är faktiskt en av de bästa, sådär bra som bara Sonic Youth kan vara!

Julkalendern: Överanvänt ord

Hipster.

Julkalendern: Tracey

Tracey Thorn är "the thinking person's Madonna", som fattar att det är bra att omge sig med bra producenter, men som ändå har kontroll.

Det dröjde tjugofem år mellan första och andra soloskivan. Så länge hoppas jag vi inte behöver vänta nu. Ända sedan "Out of the Woods" höll mig vaken på bussar i våras har jag velat höra mer av samma.

Tracey Thorn - "It's All True"

Julkalendern: En kombination av mig och Jonas

...Ja, så är det nog med denna låt. Supermayer remixar Rufus Wainwright. En del Jonas och en del Adrian. Även fast jag gillar Rufus och Jonas nog tycker rätt bra om Supermayer förvisso, men det känns som att denna trudilutt summerar Extra allt 2007 på ett föredömligt sätt. Lyssna och njut:

Rufus Wainwright - "Tiergarten" (Supermayer Remix)

...eller som jag läste på någon blogg: Now the heroes of Teutonic technotronica have twisted Rufus Wainwright's Christmassy pomp-pop into something awesome shirtless dudes can sweat to in dark basements at five in the morning. Thanks again, Supermayer! (Hos Pinglewood)

Julkalendern: Edit

Årets edit-makare har nog utan större tvekan varit den gode fransosen Pilooski. Jag har nog hört hans edits från varenda typ av olika dj's. Disko-jockeys, rockabillysnubbar, soulfantaster och så de där som är lite mer svåra att genrebestämma. Och det är ju inte så konstigt för han gör det ju riktigt bra. Inget knussel utan bara rakt på, fetare bas, tyngre trummor och så lite klipp och klistra. Klart.

The Pointer Sisters - "Send Him Back" (Pilooski Edit)

Detta är väl inte den bästa editen han har gjort men ändå väldigt bra...