Money, Money, Money

Dagens lunch var en lunchlåda, ikastad på en kvart i fikarummet, bara lite ränteprat mellan tuggorna.

Och i morse var jag lite sen, så jag passerade alla lockande ställen som säljer riktigt kaffe och nöjde mig med gratis automatblask på jobbet. Så i dag har jag inte ens varit i närheten att frestas att ta ut en sedel och syndigt kontanthandla. Att göra det hade varit att bidra till en sämre värld. Det här att jag är med i en tävling där jag ska klara mig utan kontanter i tio dagar, det gör jag nämligen inte för att få chans på prispengarna. Nej då, inte alls. Jag gör det inte heller för att det är kul att få försöka mäta sig med skribenter som F-Fed och storebror Kleerup.

Jag gör det här, jag offrar mig och klarar mig utan kontanter i tio dagar, för att rädda en nödställd: Björn Ulveaus son.

Denne stackars kille som fick inbrott i sin lägenhet. Det skedde av en enda anledning: kontanterna. Det har Björn redogjort för i en debattartikel på Newsmill, home of the överflödiga debattartikel written by a kändis.

Utan kontanter hade ingen gjort inbrott. Det är antagligen så att utan kontanter hade även misshandel och våld försvunnit. Krig bygger ju på kontanter, som ni vet. Svält också.

I en värld med bara kontokort skulle nog inte ens kontokortsbedrägerier finnas.

Julkalendern: Omissade konserter

Hej A,

tråkigt att du inte kunde vara med i förrgår kväll på Frida Hyvönen. Nästa gång får din kille vara hemma och natta H.

När konserten var slut var det första vi sa till varandra att det här måste han ljuga om när han kommer hem. Det här var alldeles, alldeles för bra för att berätta om. Det här var Frida Hyvönen i sin fulla kraft.

Det var första gången jag sett Frida Hyvönen med band, annars har det alltid varit bara hon och pianot. Dessutom känns det som om jag sett henne i så anspråkslösa konserter, som förband, som en av många, utan riktigt ljus. Nu fick hon vara stjärnan i ett mer påkostat sammanhang, med julgran, en divan där hon lade sig ibland, som en primadonna. Hela Södra teaterns syrebefriade salong var där för att se henne. Det passar henne, hon ska inte vara ”ensam tjej med piano”. Nu kunde hon leva ut utan att det behövde riskera att bli skrikigt.

Och då bestod kompet bara av en på trummor och en på bas/cello och ibland av extra kör. Hon får gärna låta bandet växa till nästa gång. Hon drunknar inte, hur som helst står ändå hennes röst ut.

Till och med den nedsablade ”Scandinavian Blonde” lät live svängig i stället för fånig. Jag kunde med till och med andra låtar som jag aldrig riktigt gillat, som ”The Modern”, de där struttiga grejerna. Hon spelade inget från pudelskivan, men jag insåg hur många bra låtar det var på debuten. Den där julaktiga ”N.Y.”, det var år sedan jag lyssnade på den. ”The smell of winter makes me sick for love”, allt det där, det är underbart. Det är då hon träffar mig hårdast, när texterna inte är små prosastycken.

Några gånger har jag haft med en lista på konserter jag missat i Extra allts årssammanfattning. Som om de konserter jag missat säger lika mycket om året som de konserter jag verkligen sett. I år har jag missat så mycket att det är som om jag varit hemma och vaktat en H. Till exempel Fleet Foxes på Way Out West. Och bob hund på Popaganda, dom missade ju du med eftersom nån snodde din väska med plånbok och nycklar från under H:s barnvagn och ni skyndade hem för att undvika inbrott.

Men Håkan såg vi båda två, i april, det var en extatisk konsert, en konsert som var en HÄNDELSE. Det var innan H kom, med bara två dagars marginal. Det där vet du ju, men alltså, det här är ett sånt där öppet brev och jag måste inkludera de andra läsarna också.

Så du och jag har en missad konsert och en fantastisk konsert gemensam i år. Synd att du inte var med i förrgår, då hade det varit två fantastiska. Årets två bästa svenska konserter.

Krampårej,
J

Onsdag = Kulturhuset

Den andra dagen torrlade Gud marken och fick den att grönska. Min andra dag utan kontanter åt jag lunch på Kulturhuset. Det var nämligen onsdag.

I mer än fem år har jag nästan varje onsdag ätit lunch på Kulturhuset. Vår lilla lunchgrupp har i omgångar tröttnat på att betala överpriser för någon maträtt bara för att den är ”örtslungad”. Framför allt har vi tröttnat på att trängas bland barnvagnarna. Vi har bytt till andra bricklunchhak i city för att få träffas och snacka strunt. Men efter några veckor har vi alltid ändrat oss. Onsdagslunchen hör hemma på Kulturhuset. Onsdagslunchens bultande hjärta är foajén vid Stadsteaterns biljettkassorna. Sist in genom glasdörrarna hämtar kaffe till allihop.

För att vi är trogna gäster borde vi kanske få fler privilegier än de vi får. På femårsjubiléet i våras bokade vi för en gångs skull affärslunch med bordsservering och jag tror de gav oss specialpris.

Jag har ingen aning om i fall de i kassan känner igen mig. Mette och hon med smala överarmar och han mannen, som jag tycker ser ut som en typisk Lasse. Om de inte är helt konstiga borde de åtminstone tycka att vi ser bekanta ut. Men när jag betalar räcker jag ändå alltid fram mitt leg tillsammans med kortet. Har man gjort det i fem år kan man lika gärna fortsätta. Som en del av traditionen.

Banken tog inte kort

På lunchen berättade en kompis om sitt senaste misslyckade kortköp. På ett ställe som man minst sagt förväntade sig skulle acceptera kort: banken.

Han hade desperat sprungit iväg till Handelsbanken för att i sista minuten betala en bortglömd räkning. Han var beredd på att ta den smäll som en extra avgift innebar. Femtio spänn var det värt för att få räkningen ur världen. Men banken tog inte kort!

Så han fick springa runt hörnet till bankomaten, ta ut femtusen, springa in och lassa in sedlarna till kassörskan. Som väl i sin tur lade in sedlarna i en låda för att någon annan skulle fylla på i bankomaten.

Inomhusmössan

Signaturen Olle tippade i kommentarerna här att vi skulle skriva om "sotarmössor" i Extra allts årsammanfattning. Det hade vi inte tänkt. Åtminstone jag tycker att de här små svarta luvorna dök upp mycket tidigare än 2008. Okej, en del av det vi faktiskt kommer att skriva om var inte helt nytt 2008, men var verkligen 2008 lillmössans år? Nej, vi har en annan kandidat till årets klädesplagg, vänta och se.

Nu har i alla fall Stefan Thungren skrivit om den lilla luvan och de hemliga signaler den sänder ut. Så då slipper vi.

No Cash

Jag tyckte att den där loggan för den här kontantlösa tävlingen jag är med i var rätt... tråkig. Så jag har gjort en egen.

Det är Johnny Cash överstruken, i stil med Ghostbustersskylten, som i "No Cash". Men samtidigt pekar han finger, som om han, Cash, säger dra åt helvete till kontanter, cash.

Övervägde ett tag att i stället använda någon annan än Johnny Cash. Ni kan ju få för er att jag inte gillar Johnny Cash och det gör jag ju. (Speciellt gillar jag hans fru, Reese Witherspoon.) Men allvarligt talat, vem skulle känna igen Pat Cash?

Kontantfri kväll

Första dagen utan kontanter, första dagen i resten av mitt liv, den mätta dagen är inte störst etc.

Morgonkaffe, lunch, middag, bio, biogodis, allt med kort och inga trubbel. Jag önskar att jag kunde bjuda på någon spänning, men tyvärr. Kanske borde jag sett till att vi gått till Samrat på Katarina Bangata. Efter en kortbetald middag där en gång kom vår servitör fram, precis som vi krängde på oss jackorna och var på väg ut genom dörren, och bad oss, halvt viskande, att ge dricks kontant nästa gång.

- Om det är på kort, chefen tar allt, sa han.

Så kanske borde jag ha sett till att vi i kväll åt middag där, betalade med kort och sedan noga beskrivit den stackars servitörens ansiktsuttryck när han fann en tillagd dricks på slippen, hans belöning på väg rakt i bossens ficka. Men så hjärtlös är jag inte, inte ens när det är tävling.

Femtio ord utan kontanter

Ledarklet
Jag och andra män åt Maxlunch ensamma.
Man får SvD att läsa medan man upptäcker att man glömt servetter. Dressingen rinner längs fingrarna. Man är ju ensam, kan inte lämna brickan obevakad för att hämta.
Dressingen torkas på Maria Abrahamssons ansikte.
Förresten, nämnde jag att jag betalade med kort?

Julkalendern: Spotify

2007 så facebookades det och i år så Spotifyades det. Invites blev hårdvaluta och folk var lyriska. Om det nu blir framtidens sätt att lyssna på musik får väl 2009 bli en fingervisning om...

Kontantlöst kaffe

Min första kontantlösa dag började med en liten latte. Jag köpte den på vad jag gärna fortfarande vill kalla Lilla Finlandia, trots att det numera heter The Coffee Place.

Och ja, vad ska jag säga, det var liksom inga problem att köpa en kaffe för tjugofem spänn med kort. Hade ni trott det?

En som i förra veckan hade det svårare med sitt kortkaffeköp var James Allen.

Det är en engelsk kille som klarat sig utan kontanter i ett år, och vars blogg har hänvisats till som inspiration för den här tävlingen. Utan att ha läst hela hans berättelse så verkar det inte ha varit en helt smooth ride. Till sist blev hans kort spärrat utan att han hade gjort något. Han var fly förbannad på sin bank.

Så stod han där, en av de sista dagarna innan han fick använda kontanter igen, på ett Prêt-á-manger och kunde inte betala den kaffe han behövde. Desperat bad han den stackars praktikanten dra kortet om och om igen, medan kön bakom honom växte. Till slut fick han kaffet gratis.

Om gratis kaffe är följden av kontantlöshet är jag beredd att fortsätta längre än tio dagar.

Tio dagar utan kontanter

Från idag och tio dagar framåt ska jag klara mig utan kontanter. Jag ska enbart ta mig fram på mitt Visakort.

Dessutom ska jag skriva om hur det går. Samma sak ska fjorton andra göra. Den som skriver bäst belönas med 10 000 kronor.

Nu några ord till de av er som ropar ”blogghora!” Ni kanske undrar om det här är början på mitt fullkomliga förfall in i genren ”det här åt jag till frukost”-blogg? Nej. Kommer jag börja svara på ”bloggstafetter” om vilken bok jag senast läste? Nej. Det här är tillfälligt. Sedan kommer jag gå tillbaka till att skriva om the Zombies, hitta detaljfel i dagstidningsnotiser och göra IQ-test om Franz Ferdinand. Vår julkalender kommer dessutom pågå parallellt här på Extra allt, så att ni får ert dagliga behov av normal verksamhet täckt.

Hur ska jag då klara mig i tio dagar utan sedlar och mynt? Ja, egentligen är ju den här utmaningen fel utformad. Ett liv utan kontanter, är det inte så vi nästan har det hela tiden? Det verkligt svåra hade ju varit tio dagar med BARA kontanter, helt UTAN kort. Man skulle inte ens få använda kort i bankomaten, utan behöva hitta ett bankkontor och gå fram till disken och antagligen betala trettio kronor i avgift för att få ta ut sina egna pengar.

Visa tycker väl att det skulle vara negative campaigning. Men då hade det också kunnat uppstå lite dramatik. Nu är väl tanken mest att vi femton bloggare ska illustrera hur fruktansvärt enkelt det är att klara sig utan kontanter. Allt ska löpa på smidigt, inga problem, inga konflikter, ingen fiende. Inte alls receptet på spännande läsning, det vet alla som ens varit i närheten av en kurs i kreativt skrivande. Eller har sett ”Adaptation”.

Men jag ska inte ropa hej. Än så länge återstår tio dagar och vem vet vilka knipor jag kommer hamna i när jag inte har kontanter som flyktväg?

Nu är det ju inte heller jag som har formulerat utmaningen, utan Visa. Och det är de som står för prispengarna, så de får ge mig vilken utmaning dom vill. Nej förresten, inte vilken som helst. Jag är inte Johnny Knoxville eller Filip&Fredrik.

Men den här utmaningen, den tar jag.

FYI: jag åt yoghurt till frukost. Köpt för ett par dagar sedan, med kort. Jag tjuvstartade.

Julkalendern: Årets låt

Redan i januari utsåg vi årets låt och inte fan har vi haft någon anledning att ångra oss heller. Det har varit hela årets låt. Bäst alla kategorier osv...

Hercules & Love Affair - Blind (Hercules club mix)

Här är den i en av alla otaliga mixar som gjorts. Smaka och njut!