Den andra dagen torrlade Gud marken och fick den att grönska. Min andra dag utan kontanter åt jag lunch på Kulturhuset. Det var nämligen onsdag.I mer än fem år har jag nästan varje onsdag ätit lunch på Kulturhuset. Vår lilla lunchgrupp har i omgångar tröttnat på att betala överpriser för någon maträtt bara för att den är ”örtslungad”. Framför allt har vi tröttnat på att trängas bland barnvagnarna. Vi har bytt till andra bricklunchhak i city för att få träffas och snacka strunt. Men efter några veckor har vi alltid ändrat oss. Onsdagslunchen hör hemma på Kulturhuset. Onsdagslunchens bultande hjärta är foajén vid Stadsteaterns biljettkassorna. Sist in genom glasdörrarna hämtar kaffe till allihop.
För att vi är trogna gäster borde vi kanske få fler privilegier än de vi får. På femårsjubiléet i våras bokade vi för en gångs skull affärslunch med bordsservering och jag tror de gav oss specialpris.
Jag har ingen aning om i fall de i kassan känner igen mig. Mette och hon med smala överarmar och han mannen, som jag tycker ser ut som en typisk Lasse. Om de inte är helt konstiga borde de åtminstone tycka att vi ser bekanta ut. Men när jag betalar räcker jag ändå alltid fram mitt leg tillsammans med kortet. Har man gjort det i fem år kan man lika gärna fortsätta. Som en del av traditionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar