NYC: Pudding

Jag är nog inte ensam om att aldrig ha satt mig på en restaurang, nogsamt konsulterat menyn och sedan beställt... makaronipudding.

Så varför skulle den första gången bli en åskväderkvav dag i Brooklyn vid sen lunchtid? Det är makaroner, det är flera sorters ost, det är skinka, det är gratinerat - what's not to like? - men det är ju samtidigt mastigt och ugnsvarmt, inte en "sommarlätt" maträtt.

Men om man någon gång ska äta mac & cheese på lokal så är det på DuMont. De vet vad de håller på med.

DuMont ligger i visserligen i Williamsburg, men öster om Brooklyn Queens Expressway, en bit bort från trängseln på Bedford Avenue. Det såg faktiskt nästan ut som helt normala (dvs hipsterfria) kvarter just nu, med några kristna gatumusiker/missionärer som stod och sjöng i ett dåligt PA i hörnet av park. Men på andra sidan gatan pågick byggen av troligen dyra condos, så nästa gång jag kommer dit har nog bilden förändrats.

Inget av det här märker man av inne på DuMonts bakgård. När de vågar lita på att åskskuren inte kommer riktigt, riktigt än och fäller in markiserna, då blir det nästan lite svalkande. Dessutom får varje gäst en egen papperspaddel att fläkta sig med. Då är det helt okej att äta lite gratinerad ost med varma makaroner under.

NYC: Burger

Om man ska äta på alla ställen i New York som påstår sig ha "best burgers in the city" eller "famous pizza", då har man att göra.

Därför kan man ju tycka att det är en sympatisk ödmjukhet som gör att Paul's Da Burger Joint på 2nd Avenue enbart hävdar att de är bäst i East Village.

Visst, de mexikanska herrarna på Paul's serverade bra burgare, men tyvärr med så mycket köttsaft att den undre brödbiten blev helt genomblöt till och med på den korta stund det tog mig att sopa mig i den.

Andra burgarställen odlar sin myt genom att gömma sig. Burger Joint ligger bakom ett draperi i lobbyn till hotellet Le Park Meridien och det är tur att det är kö, för annars skulle man inte hitta dit. Men eftersom Midtown inte direkt bjuder på så många andra trevliga matställen är det värt att leta sig fram och värt att trängas.

Den bästa burgaren vi åt den här gången var på Shake Shack. Till deras ursprungliga kiosk i Madison Square Park ringlade kön femtio meter när vi gick förbi, men då hade vi redan varit på Upper West Side-filialen några dagar tidigare. En liten hamburgare, men även om den skulle ha varit gigantisk hade man velat ha en till. Dessutom: helt otrolig milkshake! Men annars hade de väl haft ett annat namn.

NYC: Records

I motsats till bokaffärer har jag verkligen, verkligen tappat lusten att gå i skivbutiker när jag är på resa. Det är jobbigt att kånka hem CD-skivor som ändå finns på Pet Sounds eller att oroa sig för att tolvtummare ska gå sönder i bagaget.

På en vecka i New York besökte vi väl totalt fyra-fem skivbutiker och jag köpte bara två skivor. På Earwax (Williamsburg) en splitsjua med Bill Callahan och Mickey Newbury, cover och original av "God Help the Child". Man kan aldrig ha för många sjutummare av Bill Callahan.

Och på Other Music (NoHo) en CD-EP med Idiot Wind. De enda skivbutikerna värda att stödköpa hos är ju de med handskrivna lappar och tipshyllor.

Den här handskrivna lappen handlade om en två år gammal skiva (så hur "exclusive" kan den vara?), men eftersom den handlade om en artist från Gagnef, då MÅSTE man köpa.

NYC: Böcker

Alla bokälskare på besök i New York går till Strand (Union Square). Det är liksom bokaffärernas bokaffär med både nytt och gammalt. Dessutom så stor och välsorterad (och billig) att det är omöjligt att gå därifrån tomhänt, jämfört med till exempel Shakespeare & co. i Paris, som är trevligt men inte alltid har exakt det man vill köpa.

I övrigt är de mindre bokaffärerna de bästa.

McNally Jackson (Nolita) visar att det går att ro i land kombon bokförsäljning/fik med hedern i behåll.

Three Lives & Company (West Village), litet men helt fullproppat av nya böcker. Gå hit sent på dagen så du slipper kånka runt så länge på allt du går därifrån med.

Mast Books (East Village) vägde upp sin storlek med ett noga utvalt sortiment begagnat.

I Brooklyn besökte vi bland annat antikvariatet Book Thug Nation, som inte hymlade med att vissa böcker helt enkelt finns i fler exemplar än andra. I stället för att gömma dem på lagret eller sprida ut dem på flera platser samlade de massexemplaren i en hylla, med travar av pocketupplagor av Jonathan Safran Foer, Paul Auster, Philip Roth med flera. Och så klart Little, Brown & Co:s vita och randiga upplaga av "Catcher in the Rye".

På bilden ser ni för övrigt mitt Salinger-facit för den här resan: nio stycken. Jag älskar den solblekta ryggen på en "Catcher in the Rye" som har gjort Michael Mitchells starka orange till en knappt märkbar aprikos.

NYC: Brunch

Ett av de där tipsen som vi fick från flera håll var Bubby's, ett brunchställe i Tribeca. Ett sådant där ställe med långa, långa texter i menyn om hur de försvarar den amerikanska mattraditionen, om var all deras mat kommer ifrån, om hur noggrant utvalt allt är.

Bubby's röker sin egen bacon och brygger sin egen läsk. Hembryggd läsk, for Chrissakes!

Även själva matdelen av Bubby's meny kan man sitta och läsa hur länge som helst. Det krävs nog ett par besök för att hinna igenom den, man blir ju liksom mätt på bara en enda rätt. Kanske borde vi även ätit på filialen i Dumbo.

Undvik däremot brunchen på Pastis i Meatpacking District. Visst, god mat, men fullsmockat av "Sex and the City"-turister och små portioner. Är det en sak man tror att man ska slippa i USA så är det små portioner.

NYC: Juice

Det absurda med de enormt avancerade juicebarerna som finns överallt är att juicen aldrig får vara juice, utan måste vara hälsokost.

En färsk frukt får därför inte klara sig på egen hand i pressen. Det räcker inte heller med sällskap av andra frukter, vilket ibland är illa nog eftersom till exempel en enda liten bit banan i mixern gör att allt smakar banan.

Utan nej, för att det verkligen ska någon måste blanda in typ persilja. Eller, som här på bilden, "wheat grass".

Vi köpte två olika blandningar utan persilja. Tyvärr innehöll båda jordgubbe och smakade därför likadant.

NYC: Fleet Week

Vad gör det att det regnar och att man måste navigera de proppfulla kvarteren kring Times Square? Det är ju Fleet Week och gatorna kryllar av sjömän!

Foto: Kristin

NYC: Arlene's Grocery

I min uppfattning av New York är Arlene's Grocery inte en rockklubb på Lower East Side där till exempel The Strokes gjorde tidiga spelningar. Det är framför allt stället Nasim Pedrad sitter utanför i förtexterna till "Saturday Night Live".

Men nåja, det är en rockklubb också, med rockkaraoke varje måndag, kompat av liveband.

Och eftersom vi nu bodde runt hörnet och eftersom vi var i krokarna på måndagskvällen så gick vi dit. Och eftersom det var karaoke så sjöng jag. Och eftersom man kunde välja "Daydream Believer" med Monkees så tog jag den.

Det var den absolut minst rockiga låten den kvällen.

NYC: Ännu en guide

Första gången jag besökte New York var jag femton år. Förutom alla turistmåsten vi sprang mellan drog jag med mamma till tre specifika platser. De sa nog ganska mycket om vem jag var då. Och vem jag är nu också. De tre platserna var:

1. The Dakota där John Lennon bodde och mördades
2. Dammen i sydöstra hörnet av Central Park med änderna som Holden Caulfield tänkte på i "Räddaren i nöden"
3. Antikvariatet där Elliot köpte e.e. cummings till Lee i "Hannah och hennes systrar"

Om du har samma referenser, om det här också är ditt New York, då borde du också ta med dig "New York-boken" av Martin Gelin och Eva Wisten när du åker dit nästa gång. Alla tre platserna nämns, till och med antikvariatet, som inte ens finns kvar längre. Det är numera bara en adress, men ändå viktig. Självklart.

I "New York-boken" är det självklart att läsarna vill ha en lista på Woody-relaterade gatuhörn och det är självklart att läsarna bryr sig om Graydon Carter. Kanske är vi en stor målgrupp, men ändå tillräckligt liten för att jag ska känna mig tacksam att någon har gett ut en guidebok just för oss.

Eller så lurar jag mig själv. Kanske går vi alla runt i samma stad. Många New York-tips har jag fått från flera håll, så kanske råder det konsensus kring det här också. Jag tänkte också bidra till rundgången genom att ge er några tips, i all ödmjukhet. De är inte särskilt originella. De finns i många guideböcker. De flesta finns säkert i "New York-boken".

Och var inte rädda, inte alla tips har med Woody Allen eller Holden Caulfield att göra.

Rivington/Ludlow

Det var underligt att lyssna på något så funky och livsbejakande som "Sure Shot" och känna för att gråta. Jag insåg att han var nog viktig för mig, MCA. Jag tänkte tillbaka till när jag såg Beastie Boys i Melbourne 1994 (Helmet var förband, jag fick en crowdsurfares stålhätta i huvudet), men faktiskt ännu mer på Massive Attacks spelning på Hultsfred 1995, som övergick i ett DJ-set. Och den första låt Daddy G satte på var just "Sure Shot".

Nu har jag kommit över det stadiet och börjat lyssna tillbaka på Beastie Boys karriär. Det finns alltid nya saker att upptäcka i "Paul's Boutique".

Det är också passande att lyssna på just den skivan. I övermorgon åker jag till New York och ska bo på Lower East Side. Det finns nu inga ursäkter för att inte vallfärda till hörnet Rivington Street och Ludlow Street. Där fotograferades omslaget till "Paul's Boutique" och det måste väl rimligen vara en av popkulturens topp 957 (eller 342 eller 217) viktigaste pilgrimsplatser. Jag har ju redan varit vid Salford Lads Club, Graceland (två gånger!) och The Brill Building.

Om man vill besöka fler platser från kända omslagsbilder kan man dra nytta av detektivarbetet som utförs av Bob Egan på Popspots. Titta bara hur han slitit för att lista ut var gatuförsäljaren på "Pretzel Logic" stod eller EXAKT var Neil Young gick förbi en gammal tant framför en tegelvägg på "After the Gold Rush". På köpet scoopade han att Graham Nash gick två steg bakom på ursprungsbilden.

Så hårt behöver ingen jobba för att hitta till "Paul's Boutique"-hörnet. Däremot har man aldrig någonsin kunnat se skylten för Pauls butik. Den satte Beastie Boys dit själva vid fototillfället. De visste alltid vad de ville.

Mörkertalet

Mörkertalet är mina kompisar och finns på Facebook.

Med putsade skor

I kväll åker jag inte till Uppsala stadsteater, för en gångs skull. Efter en väldigt intensiv vecka med slutgiltiga repetitioner, genrep, premiär och föreställningar så har vi nu två lediga dagar.

Mottagandet för "Scener ur ett missförstånd" har varit fantastiskt. Stående ovationer, glada tillrop även från de vanligtvis kritiska och en mycket positiv recension i Upsala Nya Tidning där skribenten blev så förvirrad av allt han sett att han inledde med lite teori om teaterkritik.

Nu har vi fem föreställningar kvar. Det gäller då att inte slappna av, tänka att vi kan det här. Varje kväll ser publiken  det för första och enda gången, det gäller att koncentrera sig. Jag ska minnas rådet från Seymour Glass om den Tjocka Damen. Det som Zooey påminner Franny om: att putsa sina skor även innan man är med i radio. Även om lyssnarna inte ser dem, putsa skorna. Gör det för den Tjocka Damen.