Beyoncé: "Dot"

En annan Beyoncé-låt som möjligen är bortglömd är Destiny's Childs "Dot". Den var med på "Charlie's Angels"-soundtracket, men överskuggades av giganten "Independet Women".

Även om den inte är i samma klass så är "Dot" en trevlig sak med en trallande som för åtminstone mina tankar till Warren G:s "Regulate".

Beyoncé: Mors dag

Visst har pappa Mathew Knowles varit viktigi Beyoncés karriär, men man får inte glömma Tina Knowles. Så bra då att det blev Mors dag.

Tina Knowles är viktig inte bara som mor i allmänhet, inte bara som innehavare av den frisörsalong där Beyoncé tvingade kunderna att lyssna på sång, utan även som Destiny's Childs stylist.

En del av de kreationer gruppen hade på sig var verkligen fruktansvärt knasiga och hade åkt ut från "Project Runway" i första avsnittet. Men man mindes dem i alla fall.

Beyoncé: 2001

En som redan 2001 såg Beyoncé Knowles som superstjärna var Jan Gradvall. Som vanligt framsynt.

Den 6 maj 2001 konstaterade han att Beyoncé Knowles ÄR vår tids Diana Ross, i sin recension av Destiny's Childs "Survivor"-album på Feber.

Det här var alltså när man började förstå att Beyoncé skulle ha ett liv utanför gruppen, men bilden som Gradvall målade upp av henne var fortfarande kritisk.

Gradvall kallade Beyoncé "fullblodsdiva" (som väl då måste vara the female version of a fullblodshustler?) och önskade att de sparkade DC-medlemmarna skulle göra det de ratade Supremes-kvinnorna inte gjorde: återbilda bandet och ta revansch. "Survivor" fick - helt rättvist - 4 av 10.

Men det här var innan Beyoncé visade vad hon kunde göra solo. Rockkritiker såg då bara en vacker sångerska, inte en låtskrivare, som Gradvall själv konstaterade tio år senare i sin recension av Beyoncés "4".  Han skrev att Beyoncé har "fört popmusiken framåt på ett sätt som saknar motsvarighet bland hennes kollegor" och delade igen ut betyget 4. Men den här gången 4 av 5.

Beyoncé: Dreamgirls

Var det inte lite underligt av just Beyoncé att vilja spela rollen som Deena Jones i "Dreamgirls"? En roll som så tydligt anspelar på att berätta om Diana Ross. Som en oförtjänt stjärna, managerns älskling, den som blev kvar när andra sparkades.

Var hon inte lite orolig att den ilska Ross uttryckt över att se sitt livs historia tolkat på Broadway på ett osmickrande sätt, att hon en gång kan få känna den? Om trettio år kanske någon gör en "Dreamgirls"-remake i millenieskiftets r'n'b-värld, om Destiny's Child, Mathew Knowles, Jay-Z och Kanye West. Då blir det många som stämmer varandra, det är garanterat. Kanye kommer dessutom storma scenen.
 
Kanske passade "Dreamgirls" alldeles för bra med Beyoncés skådespelarambitioner att hon bara inte kunde tacka nej. Eller så tyckte hon att Deena-karaktären blev mer sympatisk sida av den bedjande "Listen", en av filmversionens tillaga låtar (skriven av bl.a. Beyoncé).

Jag tror mer på att Beyoncé över huvud taget inte kan se sig själv som Diana Ross. Hon ser inte heller de tre sparkade LaTavia Roberson, LeToya Luckett eller Farrah Franklin som några Mary Wilson,  Florence Ballard eller Cindy Birdsong.

Än så länge gör hon rätt i det. Hon är den förtjänta stjärnan. Ingen av de tre sparkade är heller i närheten av henne. Mer rädd ska hon vara för Michelle Williams och Kelly Rowland, särskilt den sistanämnda som nyligen chockade oss med singeln "Dirty Laundry".

Ovanpå en dyster produktion av The-Dream drar Kelly Rowland verkligen fram den smutsiga byken. Så brutalt självutlämnande brukar inte r'n'b-kvinnor vara. Särskilt inte om ämnen som misshandel i ett förhållande, musikbranschens baksidor och egen avundsjuka ("While my sister on stage, killing it like a motherfucker, I was in a rage, feeling it like a motherfucker").

På slutet vänder hos sig till Beyoncé med ett "I miss you". Den skulle kunna vara med i remaken av "Dreamgirls", i mitten av andra akten, som en vändpunkt.

På Superbowl i våras var det som att se en grupp omdöpt till Beyoncé & Destiny's Child, när Rowland och Williams gästade Knowles. Men på Rowlands kommande soloalbum är de andra två med på ett spår, bakom henne.

Hur "Dreamgirls"-remaken ska sluta är faktiskt inte helt bestämt än.

Beyoncé: I'll think of you ev'ry step of the way

Obs: Konsertspoilers!

Apropå Whitney Houston, så kommer Beyoncé att näst sist i sin konsert på Globen att hedra den avlidna divan genom att sjunga "I Will Always Love You". Jag förbereder mig genom att sänka mina förväntningar, men då för att kunna få dem överträffade.

Absurt nog blir detta tredje gången jag ser en megastjärna framföra just "I Will Always Love You" i Globen, efter Dolly 2007 och Whitney 2010.

Beyoncé: Retro

Under sin karriär har Beyoncé i sin musik vävt in bitar från musikhistorien: Chi-Lites, Donna Summer, Bootsy Collins, Salt'n'Pepa och Shuggie Otis. Ändå är det mest otidsenliga i hennes samlade produktion en låt helt utan samplingar.

"Stand Up For Love", Destiny's Childs (hittills?) sista singel, släpptes 2005 men låter femton-tjugo år äldre.

Framför allt låter den som något som Whitney Houston borde sjunga. Det är inte så konstigt och beror på kompositören, kanadensaren David Foster.

Han skrev "I Have Nothing" för Whitney Houston och producerade bland annat "I Will Always Love You". Han producerade "Un-break My Heart" för Toni Braxton och har sedan arbetat med Céline Dion, Madonna, Brandy, Monica, Mariah Carey och Jennifer Lopez. Han skrev "Hard to Say I'm Sorry" och "You're the Inspiration" för Chicago och "Glory of Love" för Peter Cetera. "Look What You've Done for Me" för Boz Scaggs. "After the Love Has Gone" för Earth, Wind & Fire. Ja just det, han har även jobbat med Michael Jackson, Prince, Bee Gees, Janet Jackson och Chaka Khan. Han har 16 Grammys.

Med en sådan resumé, klart att Destiny's Child ville jobba med honom.

Tyvärr tyckte inte publiken att det var en lika bra idé. Kanske hade man vant sig vid att hör Beyoncés röst omgiven av antingen rejält retrofunkiga arrangemang eller i futuristiska beats. Den här typen av retrosound gick inte hem.

Trots sitt dramatiska patos, som gör att man faktiskt vill ställa sig upp för kärleken, blev"Stand Up For Love" den första av Destiny's Childs singlar som inte kom in på Billboardlistan.

Supermix ikväll!

Ikväll intar Supermix ett av DN:s "hetaste klubbmingel", Calexico's på Hornstulls strand. I DN-artikeln står att det passar "Hornstullslocals och musiknördar" och det stämmer ju.

Däremot utesluter det inte att även andra är välkomna. Det går ju tunnelbana för oss som bor i andra delar av staden, eller så kan man cykla.

Och musiken kommer inte vara nördig, som i att det blir obskyra b-sidor. Jag tänker mig en lagom blandning av kalifornisk mjukrock, Pedestrians "Hoyle Road" och låtar av folk som vill vara 10-talets Prince. En Supermix, helt enkelt.

Beyoncé: "Grown Woman"

OBS: Konsertspoilers!

Den enda nya, outgivna låt som Beyoncé kommer spela i Globen på onsdag är "Grown Woman". Den har spelats delvis i en Pepsireklam, men tidigare veckan läckte den ut i sin helhet på nätet. Nu är den borta igen, men finns i skakiga, brusiga konsertfilmer på Youtube.

Det är en av de kaxiga, rytmiska stöklåtarna som Beyoncé har haft framgång med, så där går Timbaland på ett beprövat recept. Det är också det mest afrikanska hon gjort. På slutet kommer några (än så länge inte namngivna) afrikanska sångare in och det är väldigt mycket balofon, den västafrikanska kalebasxylofonen.

Beyoncé: Daddy

I en Beyoncé-vecka som den här går det inte att komma ifrån Mathew Knowles. Pappan. Den före dette managern. Utan honom, hade Beyoncé stått på Globens scen om en vecka?

Numera är han bara pappa. I "Life Is But A Dream" fick Beyoncé ge sin version av hur hon blev sin egen manager, men Mathew Knowles får vi bara se i en kort scen, filmad för länge sedan. Vi hör honom prata bara när han själv håller i videokameran under Beyoncés barndom.

Inte för att han verkar vilja säga så mycket nu för tiden. I spridda och fårordiga intervjuer har han sagt saker som att det var en ömsesidig separation, att det har varit svårt, att han är stolt över sin dotter. Man måste vara försiktig när det inte bara är en ex-klient man pratar om, utan även en för-evigt-dotter. Och det var väl just det som var problemet. Blod är tjockare än kontraktsbläck. Tjockare och kletigare.

Hur det egentligen är mellan Beyoncé och Mathew vet man inte. Eller tja, det går kanske att pussla ihop en bild från skvallerpressen. Bilden av helyllefamiljen är däremot borta. 2011 skilde sig Mathew och Tina Knowles efter 31 års äktenskap, när Mathew bevisats vara far till ett barn med en annan kvinna.

Frågan är om Beyoncé fortfarande vill det hon sjöng på "Daddy" från 2003: "I want my unborn son to be like my Daddy"

Beyoncé: "T-Shirt"

Eftersom Beyoncé under sin karriär totalt släppt ungefär 60-70 singlar, i Destiny's Child, solo och som gästartist, så har de allra flesta riktigt fantastiska låtar nått ut på radio. Det finns få bortglömda guldkorn, men ändå ett par.

En av dem är "T-Shirt" från 2004. De här kristna flickorna har spelat in väldigt lite uttalat snusk, men här mummelstönar Beyoncé "yeah, keep it right there". Och samtidigt handlar det om något så vardagligt som att sova i sin pojkväns t-shirt när han är borta.

Det här är en av de bästa slow jams Beyoncé någonsin sjungit. Den skrevs och producerades ihop med Dre & Vidal, som även låg bakom Chris Browns "Yo (Excuse Me Miss)".

Beyoncé: En bok

Jag köpte "Beyoncé - Crazy in Love" av Daryl Easlea för att den ändå verkade vara en något sånär seriös bok.

I jämförelse med en del andra "biografier" om Beyoncé som fanns på Amazon så betydde det i och för sig inte mer än att texten var layoutad som en riktig bok, inte som en tonårsdagbok med gulliga hjärtan och stjärnor på varje sida. Det är tydligen den marknaden som finns för Beyoncéböcker.

Det här trodde jag däremot kunde vara något även för mig. Daryl Easlea är en Mojo-journalist som har skrivit böcker om Chic, Supremes, Madonna och Sparks.

Men jag borde nog i stället ha läst något annat, kanske "Beyoncé Knowles: A Biography" av Janice Arenofsky. "Crazy in Love" är nämligen tyvärr en lång rad ihopredigerade Wikipediaartiklar. Den beskriver exakt vad som händer i Destiny's Childs musikvideos och exakt på vilken biograf "Obsessed" hade premiär (med Mickey Dolenz i publiken!), som för att fylla ut sidorna. Easlea har nämligen inget annat att gå på än den officiella historien, kronologiskt berättad. (Ofta inte ens kronologiskt utifrån när något inträffade, utan utifrån releasedatum....) Möjligen hedrar det honom att han inte fullkomligt går loss i lösa spekulationer, men citat ut pressmeddelanden ger inte så mycket.

Dessutom: om man som författare ändå har hämtat sin information från nätet, hur kan man då ha mage att i en tryckt bok år 2011 lägga in en diskografi som man vet alltid kommer finnas betydligt mer komplett och alltid uppdaterad på nätet? Och hur kan man fylla en tryckt bibliografi med hysteriskt långa utskrivna html-länkar?

Beyoncé: Vårt första möte

Till skillnad mot den andre B(lucka)ce så sker den här uppladdningen på Extra allt inte inför mitt första möte. Jag såg Destiny's Child på Globen den 17 maj 2005 och kan fortfarande känna lukten av konfetti.

Det var en extremt energisk och påkostad show, även om det blev lite sömnigt när Michelle fick sjunga gospel. Men vad gör det när det fanns ett vattenfall på scen?

Jag minns inledningen som nästan chockartat kaxig: "Say My Name", "Independent Women (Part 1)", "No, No, No (Part 2)", "Bug a Boo", "Bills, Bills, Bills", "Bootylicious" och "Jumpin', Jumpin'". Det är en imponerande kavalkad.

För övrigt, de som klagat på att Beyoncés pågående turné heter "The Mrs. Carter Show World Tour", vad tyckte de om den McDonald's-sponsrade turnénamnet "Destiny Fulfilled... And Lovin' It"?