Julkalendern: Break it down

Det var länge sedan någon gav breakdance mer uppmärksamhet än Raygun. Genom att få noll poäng på OS i Paris för något som mer liknade charader än dans lyckade Rachael Gunn bryta igenom bruset på det mest effektiva sättet: att bli ett meme. 

Om det var med mening eller inte är oklart. Ville akademikern Gunn göra en markering om bedömningssporters subjektivitet och hade hon myglat sig till Australiens olympiska plats? Kanske inte, men det var lätt att bli konspiratorisk - framträdandet var så udda. 

Att breakdance inte skulle återkomma till OS 2028 var bestämt redan innan Paris, så det var väl tur att den enda olympiska tävlingen märktes. Vem vann? Ingen minns. Nollpoängaren blev däremot oförglömlig.

Julkalendern: Little Jinder

I dag börjar Extra allt sammanfatta 2024! Och årets julvärd är så klart Spike, Snobbens ökenboende bror.

I den här strippen från augusti 1985 tror Spike att han hittat ett sätt att tjäna pengar på sin konst. En som under 2024 först hade svårt att göra det var Little Jinder, i alla fall utan att sälja ut sina ideal. 

Hon hade därför fått skaffa ett vanligt jobb, skrev hon i Expressen, som man gör. Så nu kunde hon slippa betalda samarbeten och företagsgig. I stället fick hon kollegor, kaffeautomat och möten.

Men hon gjorde också fin musik i år. Tillsammans med bland andra Johan "HNNY" Cederberg fick hon till catchy pop på svenska, som visar att man inte behöver låta som Miss Li.

"Blundar" var årets bästa All Saints-produktionen med en text 00-talets Stockholm. Ideal lönar sig.

Extra allt sammanfattar 2024

Om en vecka inleds Extra allts julkalender. För tjugonde året i rad sammanfattar vi vad som har hänt, en lucka i taget.

Det blir 24 exempel på årets bästa och konstigaste i populärkulturen, kanske också några av årets sämsta saker. Allt presenterat av årets julvärd, som än så länge bara visar upp sin skuggbild. Ser ni vem det är?

Morgonrock - höst 2024

Har ni höstlov? Det har inte jag. Jag har bara höstlöv.

Och så lite höst-love. Jo, en viss kärlek för den här årstiden finns väl, men kanske mest för att man har anledning att hålla sig inomhus och gå runt i tofflor och morgonrock. Gärna med en kopp te, som kan bli flera.

Höstens musik tycker jag också mycket om. Det murriga och lågmälda, med texter om regn och dimma och att vi ska nog klara oss igenom mörka tider också. 

Därför har jag återigen satt ihop en spellista med det man kan kalla morgonrock, musikstilen alltså. Det är mycket sjuttiotal, mycket lugnt - men också nyare och en del med mer tempo.

Jag tror alla kan hitta något här. Hade ni kanske som jag missat Gena Rose Bruces nästa två år gamla duett med Bill Callahan? Har ni lyssnat på samlingsskivan "Someone Like Me" med egenutgivna sjuttiotalslåtar, där jag har plockat Ritchie Tierneys låt? Har ni listat ut hur man uttalar Caoilfhionn Rose?

Varsågoda: Morgonrock höst 2024.

PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort Morgonrock höst 2022, Morgonrock - hösten 2021, Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.

Extra allt 20 år

I dag fyller Extra allt 20 år. På något sätt borde vi kanske ha firat det, kanske dubbelt så mycket som tioårsjubiléets sammanfattande spellista?

Eller så blir firandet bara hälften så viktigt?

Allt det som för tio år sedan kändes avlägset med 2004 känns nu bara fullständigt... underligt. "Everybody Loves Raymond", vem tänker ens på den serien? 

En blogg är inte längre lika nödvändig eller ens relevant. Det är inte nya inlägg här flera gånger i veckan, maximalt någon gång i månaden och vissa år inte ens ens det. Men jag tror att Extra allt kan överleva ännu ett decennium.

I värsta fall får vi väl outsourca bloggandet igen. Men nuförtin betyder det ju att AI skulle göra jobbet. Jag vågar dock inte tro att ChatGPT kan göra en sanningsenlig ranking av Bob Stanley-året.

Musikåret 2024 - tredje kvartalet

När höstmörkret lägger sig är det lite underligt att minnas tillbaka när man första gången hörde Michael Kiwanukas "Floating Parade" i juli. Jag hängde upp tvätt för att den skulle torka i sommarbrisen.

Eller duetten mellan Jessie Ware och Romy, som till och med släpptes på junis sista dag. Den fick dock ändå vara med i den musikaliska sammanfattningen av årets tredje kvartal. 

Det fick också MJ Lenderman, Leon Bridges, Rosie Lowe, Nia Smith - och Nilüfer Yanya, vars album ju är toppen.

Och N. Tull - en artist jag är glad att jag först lyssnade på och därefter tog reda på vem han var, så det inte påverkade mig. Hans "Jag tror jag behöver dig" förtjänar fler än 2 754 lyssningar på Spotify. Så lyssna du med och försök sedan gissa vilken grupp han varit med i samt vilka som är hans mamma och morbror.

Varsågoda: Extra allt 2024 Q3.

Quiza på onsdag!

Som Randy Crawford sjöng: ”Quizlife, it’s the only life I know”. För vad skulle man göra om man inte gissade låtar? Omförhandla bolånet? 

På onsdag den 2 oktober är det laget jag är med i, Dan Reed Social Network, som ställer frågorna i månadens upplaga av huvudstadens roligaste, svåraste och trevligaste musikfrågesport: Stockholms musikquiz.

Bilda lag på max fyra personer, förbered dig på all musik från fyrtiotalet till i förrgår och kom till Bar Brooklyn i Hornstull. Dörrarna öppnar klockan 17, första frågan ställs klockan 19 och innan kvällen är över har vi korat segrarna.

Negroni Friday

 

Det är Negroni Week - ett restaurangjippo som samlar in pengar till välgörenhet, på något sätt.

Hur som helst är det en bra anledning att fira Negronin och att dricka den. Fredagsdrinken är mer given än någonsin.

Negroni är ju inte bara en av de bästa drinkarna - kanske den allra bästa - utan också en av de enklaste. Lika delar gin, Campari och röd vermouth (jag rekommenderar Cocchi Storicho Vermouth di Torino). Häll över is, garnera med apelsinskal. Skål!

Men Negroni är en så pass bra drink att man inte kan låta bli att försöka sig på varianter. Det finns hur många recept som helst, se till exempel här.

I en del fall handlar det om att ändra väldigt lite. Genom att byta ut ginen mot lite sodavatten får man föregångaren Americano. Tar man i stället mousserande vin får man en Negroni Sbagliato. Man kan också strunta i ginen helt och få en Milano Torino. 

Man kan gå så långt som att strunta i både gin och vermouth och bara dricka Campari med is, som om man var en av de överhettade, uttråkade semesterfirarna i Marguerite Duras "De små hästarna i Tarquinia".

Sedan kan man ju byta ut mer och kanske samtidigt skruva i proportionerna. I stället för gin kan man ta bourbon och få en Boulevardier. Man kan också ta rom för att få en Kingston Negroni eller mezcal för att få en - ja, Mezcal Negroni.

Man kan börja byta ut ännu fler saker eller blanda in en fjärde eller även en femte ingrediens som Punt e Mas eller Aperol eller Amaro Montenegro - men var går gränsen? Är en Cornwall Negroni, Tunnel Negroni eller en Montenegroni egentligen en Negroni? Eller en Negroni des Charentes med konjak, Pineau des Charentes och Campari?

Man kan också testa en av de många olika försöken att få till en vit Negroni. Alltså inte alkoholfri (sådan finns att köpa på burk under namnet Nejgroni), utan en genomskinlig. Då rekommenderar jag att skippa varianterna med Lillet utan i stället göra en Negroni Bianco genom att ta lika delar gin, Luxardo Bitter Bianco och Martini Bianco. Häll över is och garnera med citronskal.

Skål!

Whatever

Om det är något man har en så gammalmodig sak som en blogg till så är det väl att kommentera 90-talsband som återförenas?

Kom ihåg att Extra allt har funnits sedan ungefär från när "Definitely Maybe", som nu firar 30 år, bara hade tio år på nacken. 

Det gör mig dock varken till eller från om bröderna Gallagher återförenas. Om jag skulle ha en lista över artister jag under någon period lyssnat väldigt mycket på (köpte deras tidiga CD-singlar trots att det var sjukt dyrt) men ändå aldrig såg live (missade Hultsfred 1994 på grund av befann mig "half the world away") så skulle Oasis hamna i subgruppen "Ännu aktiva, men inget jag vill gå och se".*

Jag tror det blir rätt jobbiga konserter - brötig rock och brötig allsång.

Men en sak vill jag säga, till Liam och Noels fördel: de har aldrig någonsin uteslutit en återförening. De har väl aldrig kläckt ur sig "bränn alla kort av oss" eller "when hell freezes over" eller "det här blir vår sista spelning". Eller fått ett kommunalråd att hålla tal inför sin "sista" konsert.

De hamnar därför inte på listan med till exempel Refused, Eldkvarn, Kiss, LCD Soundsystem och Smashing Pumpkins.

Snarare har det väl varit tydligt att om bröderna Gallagher får tillräckligt med pengar så kan de förbise vilket gammalt groll som helst. 

*I subgruppen "Ännu aktiva och som jag gärna vill se någon gång" finns till exempel Joni Mitchell, Carole King, Tracey Thorn, Unknown Mortal Orchestra, Brian Wilson, Andy Shauf, Mary J Blige, Roisin Murphy, Jorja Smith, Tame Impala, Sampha, Tirzah, Cass McCombs, Sufjan Stevens, PJ Harvey, Troye Sivan, Courtney Barnett, Aldous Harding.... Subgruppen "Skulle gärna se dem live men tyvärr är de avlidna" är ju tyvärr rätt omfattande.

Musikåret 2024 - andra kvartalet

Det har varit ett väldigt bra musikkvartal! April, maj och juni fullkomligt översvämmades av bra grejer. Att försöka få ner det till enbart 25 låtar i en lyssningsvänlig spellista var svårt.

Jag har nästan slitit ut Arooj Aftab, Baby Rose och Bruno Berle - men det kanske inte ni har? Och har ni hört Joe Ghatt, Brijean och Cisco Swank? Eller Unessential Oils (bra bandnamn) och Brainstory (dåligt bandnamn).

Sedan utgår jag från att ni följt att Channel Tres, Joe Goddard, Beth Gibbons och Jamie XX har släppt nytt?

Varsågoda: Extra allt 2024 Q2

En spellista med 2024 + retro

Inom kort ska jag sortera fram de 25 bästa låtarna från musikårets andra kvartal. Men som en försmak på det tänker jag ge er en spellista med bra låtar från i år och låtar som de - kanske - har inspirerats av.

Ni får 24 låtar från 2024 och var och en av dem paras ihop med en gammal låt som åtminstone jag tänker på.

I vissa fall är det ganska självklart. Trumintrot i Jessica Pratts "Life Is" är från "Guess I'm Dumb" med Glen Campbell, Little Jinder och Johan Cederberg har lyssnat på All Saints, Bill Ryder-Jones kan sin Lou Reed, Thandii har tidigare jobbat med Sault, Fonteyn döljer inte sin faibless för sjuttiotalets Carpenters.

I andra fall är det väl mer jag, att Liam Baileys "Dance With Me" leder tankarna till Aretha Franklins "One Step Ahead". Men det är ju aldrig fel att lyssna på mer Aretha.

Och som ni märker så får väldigt mycket musik mig att tänka på Frank Ocean. Det kan ha mindre med den nya musiken att göra och mer att göra med att jag saknar Frank.

Varsågoda: Extra allt 2023 & retro

Och så klart: alla tips om nya låtar som påminner om gamla mottages tacksamt! Även korrigeringar eller förbättringar av den här listan...

Vad jag läst de tio senaste åren

Ursäkta ett inlägg om mitt privatliv. Men det går inte bortom min bokhylla.

Jag tänkte nämligen ge er en uppdaterad överblick över vilka böcker jag har läst de tio senaste åren.

Det här är en uppdatering av den sammanställning jag för fem år sedan gjorde över min läsning åren 2009-2019. Här överlappar alltså tioårsperioderna, men man kan ändå se vissa förändringar.

Under de här senaste tio åren har jag totalt läst 409 böcker, vilket ju är något fler än de 387 böckerna 2009-2019. "Bok" är så klart en trubbig måttenhet. Jag har inte noterat sidantal och tänker heller inte göra det, någon måtta på sifferexercisen får det vara. 

Mest läser jag romaner, som synes nedan. Genren mitt emellan fakta och fiktion är kanske på uppåtgående, med en del lite oklara autofiktionverk som jag inte lyckats (eller orkat) kategorisera. Poesiläsandet är så litet att det knappt syns i tårtdiagrammet.

De flesta böckerna är skriva av kvinnor, vilket är ett skifte sedan 2009-2019. Jag skulle inte säga att det beror på någon medveten justering, utan det har nog att göra med att jag läser många böcker från bokhandelns "nyinkommet"-hylla och där känns kvinnliga författare vanligare.

Den amerikanska dominansen fortsätter, men är svagare än tidigare. Jag läser mycket mer franskt och brittiskt numera. Världen utanför Europa är till stor del i lässkugga, även om jag ju till exempel läst "Kärlek i kolerans tid" (Colombia), "The Houseguest" (Mexiko), "Vegetarianen" (Sydkorea) och "The Seven Moons of Maali Almeida" (Sri Lanka).

I språk är det faktiskt exakt 50/50 mellan svenska och engelska, så ni får inte ens ett tårtdiagram där.

Jag läser fortfarande allra mest nytt. Om man inte går på decennier som i diagrammet nedan utan ser till böcker utgivna de senaste tio åren (alltså 2015 till nu) så utgör det 43 procent. Kanske borde tid jag lägger på halvkassa debutanter hellre ägnas åt världslitteraturens GIGANTER, men jag tror på något sätt att ännu en Tinderroman kan ge mer än av andra halvan av "Don Quijote".

De 409 böckerna är skrivna av 276 olika författare. Av 409 böcker var bara 22 stycken omläsningar och inte en enda bok läste jag två gånger under dessa tio år. Borde jag starta en sådan tradition, att läsa "Sommarboken" varje sommar?

Nej det vet jag inte om jag har ro till. Just nu håller jag på med "Headshot" av Rita Bullwinkel, en amerikansk roman från 2024. Väldigt typiskt mig.