För två veckor sedan var jag på dansfilmsfestivalen Shoot på Moderna muséet. Det var lika smalt som det låter, kortfilmer med dans. En del rätt och slätt filmad modern dans, andra konstfilmer med lika mycket specialeffekter som koreografi. En del av det jag såg var ibland uppfinningsrikt och intressant, en del var rent dravel med ”utmanande” abstrakt musik och innehåll som inte fick mig att känna annat än trötthet.
Till den sista kategorin hörde inte dagens första film, ”Connexmannen”. Den piggade upp en söndagförmiddag.
En man klädd som tunnelbaneförare kommer in i ett litet, kalt rum. Med sig har han ett par filpaket som han prydligt ställer i rad. Sedan öppnar han ett av dem och skvätter försiktigt lite fil på golvet. Klafsar i det med foten, provar att ta sats och glida lite. Häller mer fil, glider runt lite, häller mer, halkar i filen, faller utan att göra sig illa.
Och så fortsätter han. Häller mer fil, glider runt, halkar, blir allt mer kladdig tills den mörkblå uniformen ser ut som blåbärsfil. Till slut ligger han på rygg och glider från ena sidan av rummet till den andra, sladdrig som en delfin.
De huvudsakliga hjärnorna bakom filmen är Henrik Vikman och Daniel Andersson. Det är Henrik som halkar runt, men Daniel jag fick tag på via mail.
Hur kom ”Connexmannen” till?
– Vad som kom att bli Connexmannen kom till för cirka fem år sedan. Henrik var på fest och det var halt. Där i natten föddes en idé om att mer eller mindre aktivt sätta sig själv ur balans och låta det autonoma nervsystemet ta över och reda ut det hela.
Exakt hur kopplingen tunnelbana-filmjölk kom till är höljt i dunkel. Daniel uttrycker det så här: ”Underliggande betydelser bortom det som presenteras är naturligtvis varje åskådares privilegium att se-skapa-uppleva. Man kan göra valen aktivt i sin process men man kan inte bestämma vad människor ska ha med sig i bagaget när de möter ditt arbete. Så huruvida tunnelbana-fil har en koppling utöver det som uppvisas är upp till var och en och en del av Connexmannen vi vill skall tillhöra de som ser den.”
Vad har den här filmen egentligen med Connex att göra, förutom att mannen har deras uniform? Hade han lika gärna kunnat vara klädd på något annat sätt?
– Nja. För att vara noga så har han SL:s uniform på sig. SL blev ju Connex och han står på många sätt för en figur som inte riktigt hänger med i svängarna. Hans långa, snåriga personliga historia gör människan vi träffar; i ett neutralt rum mellan två dörrar. Uniformen är en följd av att han är den han är.
Hur många liter fil var det han hade med sig?
– Det är konst. What you see is not always what you get. Heh.
Visst var det ganska fet filmjölk? Är mellanfil mindre halkigt?
– Underlaget är viktigt. Sen är det ju allmänt känt att fet fil är bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar