"Korparna" av Tomas Bannerhed är inte bara en av de mest hyllade svenska romandebuterna i år. Den är också en tröst till alla er kämpande författare.
Jag har hört talas om boken ryktesvägen under det tioåriga arbetets gång, eftersom jag känner författarens bror. "Han jobbar med en roman, han har hållit på länge" fick jag höra. "Den handlar mycket om fåglar." Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.
I våras gavs den ut på Weyler förlag - och rosades. "Märkvärdig i stil och teknik" skrev DN, "den bästa svenska debutroman jag läst på länge" skrev Expressen, "mycket imponerande" skrev SvD, "strålande" skrev GP.
Jag kan bara sälla mig till den skaran. Det är inte bara en berättelse om en förändring i vår närhistoria, det är också ett väldigt lyckad skildring av problemet med hur man ska kunna vara tacksam mot sina förfäder samtidigt som man ska gå sin egen väg och göra allt de inte gjorde. Dessutom är språket fantastiskt. På snart varje sida möter jag ord som känns nya: "ligga och ulma", "morkullepisp", "ljummjölk".
Så den där boken som du jobbat med länge och som av din familj brukar sammanfattas med "den handlar mycket om [nånting]" - skriv klart den! Jag vill möta nya ord.
1 kommentar:
tack för uppmuntran! /Annika
Skicka en kommentar