Thungren, Nilsson & Högmyr på Riche

Hepp, så var det dags ännu en gång att utforska musiken med de tvenne djuplodande herrarna Stefan och Magnus. Kom och trängs i den sardinburk som brukar kallas Riche! Fredag 16 maj, dvs idag, tills de stänger klockan 02.00 Det kommer att bli utomordentligt trevligt vågar jag lova.

Jag kommer säkert att lira den här fina trudilutten:

Tiedye - Nothing else matters

Annars får jag önska god helg på er allesammans och på återseende snart!

The Supreme overlord of gratisfest 2008

Via Stockholmsnatt hittar jag Ewan McPearson's Myspaceinlägg där han utnämner sig till "The Supreme Overlord of dance music for 2008" har utfärdar även ett antal dekret så som:

- No house or techno record shall exceed 122BPM in tempo, and, further, every other release must contain at least one track that is 118BPM or slower. There will be no exceptions.

- All DJs will undertake to change tempo at least once and play at least 3 vocal tracks or disco records in every two hour set of music.

- DJs will undertake to be courteous and name any track they are playing to any member of the public that wants to know.

- The public will refrain from asking the DJ to play harder / faster / better or "a request for my friend, as it's her birthday".

- The superimposition of live percussion (comprising congas, bongos, timbales etc.) or saxophone over DJ sets is punishable by death.

Läs den kompletta listan här.

Samtidigt som jag läser denna utmärkta lista så snackar jag med min flickvän om gratisfester. Hon gillar verkligen gratisfest med allt vad det innebär. Inbjudningar, osningar, fulosningar, who's hot - who's not, Gratis bubbel, snittar, buffemat, mingelfotografer osv...

Men, det är tydligen skillnad på gratisfest och gratisfest så nu har jag utnämt henne till "The Supreme Overlord of Gratisfest 2008" och här följer hennes dekret:

- Skall det serveras bubbel så bör det vara riktig Champagne. Cava eller annat substitut hör hemma på studentskivor eller andra evenemang.

- Gratisfester skall konsumeras i flertalet samma afton. Arrangörer bör kordinera detta så att gratisfest - turne är möjligt.

- Goodiebagen (obs. obligatorisk) skall innehålla riktiga produkter. Samples eller annan reklam har totalt motsatt verkan och får gratisfestbesökaren att undvika produkten i all framtid (tills misstaget har reparerats med ensynnerligen tilltagen godiebag nästa fest)

- Gratisfesten skall bestå av 90% folk man känner igen (de frekventerar samma gratisfester) annars har arrangören en dålig lista och det bör bestraffas!

Så, nu kan gratisfestandet fortsätta med lite mer ordning i ledet efter att " The Supreme overlord of gratisfest 2008" har sagt sitt!

Gillar du också gratisfest och har något att tillägga så gör gärna det.

Ctrl + X: Rod Stewart

Rod Stewart – (I Know) I’m Losing You (1971)

Bonus:
The Temptations – (I Know) I’m Losing You (1966)
Gladys Knight & the Pips – (I Know) I’m Losing You (1969)
The Jackson 5 – (I Know) I’m Losing You (1969)
Rare Earth – (I Know) I’m Losing You (1970)

Sävliga Svensktoppen

En låt har slagit nytt rekord på Svensktoppen. Den har nu legat på listan i 201 veckor. Låten heter ”Du är min man” och framförs av Benny Anderssons Orkester och Helen Sjöholm.

Jag vet att jag har hört den någon gång, i en bil. Men mer är det inte. Jag minns den inte.

Jag minns däremot hur stort det var när min syster blev utvald att få rösta i Svensktoppen. Det var sommaren 1988, jag hade inte fyllt elva och gillade Orup. Hon hade däremot fyllt tretton och var inte intresserad av Svensktoppen, knappt av musik alls. Så att hon blev slumpvis utvald till juryn var mer än orättvist. Till min förvåning – och lycka – stod hon över och lät mig överta hennes röst.

Som jag valde att lägga bland annat på ”Pappa, jag vill ha en italienare” med Galenskaparna & After Shave. Andra låtar på listan kring den här tiden var Björn Skifs ”Akta dej” (från ”Strul”), Lotta Engberg ”Kan man gifta sig i blåjeans?”, Jacob Dahlin och Annika Hagström ”Tredje gången gillt”, Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig” och Tone Norum och Tommy Nilsson ”Allt som jag känner”.

Jag tror jag kan sjunga nittio procent alla refrängerna från Svensktoppen 1988. (Dock ej ”Oh la la, fyra da’r i Paris” med Schytts).

Jag minns också hur det var när Lasse Stefanz 1990 slog Svensktoppsrekord med ”De sista ljuva åren”. Jag minns det som en stor händelse. Eller tja, inte så stort som att Irak invaderade Kuwait, men jag minns det mycket tydligare än att Mandela frigavs.

Så en gång var Svensktoppen viktig för mig. Det är den alltså inte längre. Den är ganska oviktig för ganska många, men har ändå en publik. Och vill man veta något om hur Svensktoppens publik har förändrats behöver man inga avancerade lyssnarundersökningar, det räcker med att studera den rekordlista som toppas av ”Du är min man”.

Lasse Stefanz tog rekordet från Hootenanny Singers, som hade haft det i 17 år. På de 18 år som gått sedan dess har Svensktoppens långkörarrekord förbättrats ytterligare sex gånger.

Omsättningen på rekordlistan har alltså ökat. Eller rättare sagt, vilket ju är det intressanta, omsättningen på Svensktoppen har minskat. Det är numera en otroligt trögflytande topplista. När en låt väl har kommit in kan den bita sig fast, år ut och år in.

Martin Aagård i SvD ondgjorde sig över detta i torsdags. Han tycker man ska införa en tidsgräns igen. Han menar att Svensktoppen blivit meningslös.

Jag tycker tvärtom. Jag tror att just trögheten gör Svensktoppen meningsfull, som en oas för alla som inte ständigt vill ha ny musik. Även om Svensktoppen nu är tillbaka till samma röstningsförfarande som 1988 så tror jag inte att det är så många elvaåringar som blir glada för att de får vara med i en slumpvis utvald folkjuryn. Jag tror elvaåringarna har bättre saker för sig nu för tiden. De har bättre saker för sig än att förstöra för de femtiosjuåringar som faktiskt gärna hör Benny Andersson varje vecka i fyra år.

Få saker gör mig så glad som att märka att det finns kulturella företeelser som går mig helt förbi. Som ”Körslaget” och ”Let’s Dance”. Allt det där kan få hålla på och underhålla folk, och jag behöver inte störas av det. Vi kan leva i fred, sida vid sida. En låt kan ligga på Svensktoppen i fyra år och jag behöver aldrig höra den.

Och Svensktoppslyssnarna behöver inte störas av senaste Supermayerremixen eller av att vänta på nästa avsnitt av ”30 Rock”. De behöver inte kalla mig meningslös och jag behöver inte kalla dem meningslösa. Och Martin Aagård behöver inte bunta ihop Svensktoppen med andra topplistor, eftersom de alla fyller sina egna, helt skilda, funktioner.

Men jag håller med Martin Aagård att populariteten för ”Du är min man” inte har något att göra med en längtan efter kontinuitet och kärnfamilj i en föränderlig värld, som någon ”expert” hade spekulerat om.

Då tror jag faktiskt mer på en teori som den om varför ”De sista ljuva åren” bet sig fast: att en text utan rim är svårare att förutse och därmed svårare att bli trött på.

Supermayer returns

Förra gången Supermayer slog till och remixade lite så jublade jag storartat och nu får jag anledning att ta fram superlativen igen. De bägge Tyskarna har gett sig på Goyte's "Heart's a mess" (en förövrigt mycket fin låt innan tysk schaffel-behandling) och resultatet är sådär finstämt dunkande och långt....

Goyte - Heart's a Mess (Supermayer Supermess Remix)

Annars så här års kan man ju altid roa sig med att fundera på om vi kommer att få en sommardänga som kommer att spelas sönder på varenda sommarklubb i stan. Brukar ju vara så. Min röst (subject to change) går till Laurent Garnier's kommande EP, Back to my roots, som släpps om någon vecka. Den som lever får se...

I pop quizet ikväll var vi...

Så dyk upp på Pet Sounds Bar nästa gång, den 12 juni, så ska vi se till att era
popgeniknölar blir rejält gnuggade när Adrian, Stefan, Henrik och jag gör quizet!

Ctrl + X: Brigitte Bardot

Brigitte Bardot - ”Contact” (1967)
Brigitte Bardot - ”Contact” (Booka Shade mix, 2007)

Nja, Novell...

Så kom det nya musikmagasinet Novell och det känns som om jag måste kommentera det. Eller måste jag verkligen det? För om jag ska göra det ärligt måste jag vara lite surpuppa. Jag måste våga bortse från att allt jag säger kommer kunna bemötas med ”men gör bättre själv då”.

Medan jag har dragit mig för att skriva klart den här negativa kommentaren har Olle Lidbom skrivit i Expressen. Jag hade väntat mig att han skulle kommentera Novells ”chanser i segmentet” och sådant, men han drar mest upp de stora utvecklingslinjerna i svensk musikjournalistik. Sedan landar han i samma slutsats som jag: att Novell är en välbehövlig och ambitiös satsning, men behöver mycket bättre skribenter.

Olle Lidbom kallar skribenterna i första numret ”övertända och inte tillräckliga berättare”. Jag håller inte med om det där med övertändningen. Jag hade kunnat tåla lite övertändning, på det klassiska fanzinesättet, där man bara skriver om det man verkligen älskar. Man ser inga som helst brister i de artister man skriver om (förutom kanske att de blivit lite sämre sedan den allra första demon). Man skriver möjligen för långt, men det är i alla fall passionerat och det brukar leda till målande beskrivningar av hur viss musik låter och varför viss musik är livsviktig. Den passionen finns inte i Novell.

För det här är ett fanzine som försöker vara en mer ”vanlig tidning”. Med ”objektiva beskrivningar”. Tyvärr verkar vissa texter vara övningsuppgifter från en journalistkurs. Den instruktion från läraren som har gått fram är ”reportage, det är en form där man beskriver miljöerna man är i”. Därför blir det alldeles för många detaljer, men inget sammanhang, ingen röd tråd och ingen analys.

En del är bra i Novell också: ett besök hos Kim Ki O i Istanbul, intervjuer med människorna bakom Bollywoodmusiken, fina foton på Adam Tensta. Men min naivt förväntansfulla parallell mellan ambitionerna bakom Novell och Filter, den faller fullständigt. Filter gick utmärkt att läsa från pärm till pärm, det gör inte Novell. Den största likheten blir i stället att båda tidningarna, med mål att skriva om det ingen annan gör, har intervjuat Marit Bergman och Alexandra Patsavas, som valde musiken till ”The O.C.”.

Medan Filter har erfarna skribenter är många i Novell nya namn. Man får väl se det som en plantskola. Förhoppningsvis får en del artikelförfattare konstruktiva kommentarer, kommentarer de redan borde ha fått innan tryckpressarna startade. Förhoppningsvis kommer de skriva riktigt bra musikreportage någon gång. Men kommer Novell överleva så länge?

Ctrl + X: Lill Lindfors

Moneybrother & Lill Lindfors – ”Innocent When You Dream” (2008)

Tja, det här är väl ingen särskilt märkvärdig inspelning, en Tom Waits-cover på TV4:s Humorgala i torsdags. Men eftersom jag har tjatat både en och två gånger om att någon borde bjuda in Lill Lindfors till en duett så känner jag att måste uppmuntra det.

Tack för den här tiden, Peter

Jag visste väl att det skulle hända. Kände det på mig. Kände att jag på sista tiden, kanske ända sedan i höstas, har haft en minskad lust att formulera mig om saker. Det har nog sakta men säkert blivit mindre text här på Extra allt, fler inlägg med bara en bild och en mp3:a, eller en Youtube-länk. Färre femtioordare, den senaste var för två månader sen.

Och nu har Peter Englund tagit bort oss från sin länklista. Svenska Akademien har tagit sin hand från oss.

Jag ser det som en direkt konsekvens av mina helt ordlösa postningar av sjuttiotalslåtar de senaste veckorna. Jag tror han gillar ord, Peter.

Jag hoppas att Peter Englund och de som hittade hit via hans väldigt läsvärda blogg fortsätter att läsa Extra allt framöver också. Jag lovar att bjuda på lite läsning då och då, mellan sjuttiotalslåtarna.

It's not sane

Hur kan två olika barer vid Hornstull spela "No Rain" med Blind Melon inom loppet av tjugo minuter? Det måste ha varit nåt fuffens inblandat.

Eller sprang en discjockey över med skivan från Street till Judit & Bertil strax bredvid oss igår kväll? Eller är det på gång en stor Shannon Hoon-revival på bred front, utan att jag informerats?

Nya, gamla Tindersticks

Debaser Medis i måndags: det luktar surt framför scenen. Disktrasa? Fotsvett?

Lukten fanns där redan innan konserten, så jag vet i alla fall att det inte är Stuart Staples som luktar. Men han ser faktiskt ut att inte lukta så gott. Kanske för att jag aldrig har sett honom på så nära håll förut.

Stuart A. Staples, han var väl någon sorts sexsymbol för tio år sedan? För de som gillade Riktiga (Men Känsliga) Män, som Leonard Cohen ungefär. En djup röst och gråa tinningars charm och ett världsvant berättande om hjärtesorger. Satt inte kvinnor och suckade storögt efter honom på Konserthuset 1997, när han dansade och slog sin tamburin?

Nu har de gråa tinningarnas charm sedan många år spritt sig över hela huvudet. På så här nära håll ser jag hur han svettas. Han ser blek ut. Under kostymen hänger skjortan utanför, uppknäppt så att undertröjan syns. Och en guldlänk kring halsen. Men han sjunger lika bra.

Färre medlemmar gör att Stuart Staples nu själv måste spela kompgitarr allt som oftast. Det blir färre chanser till skakande av maraccas och tamburin, helt enkelt mindre dansande. Men än så länge har Tindersticks råd att turnera med stöd av fem musiker på stråkar och blås och det är tur. För utan det blir Tindersticks ingenting.

Annars känns det bra med den mindre lokalen, inte bara ur ett ”åh, det gör inte så mycket om de är lite sämre nu, för då bry sig färre och vi får ha dem för oss själva”-perspektiv. Även blekheten och svetten och skjortan utanför känns bra. Tindersticks är så skitiga, så sjaskiga som allt de sjunger om. Lite mer som ett engelskt badrum. Det var svårt att föreställa sig den där fläckiga heltäckningsmattan när man satt på Konserthuset. Där var stråkarna svepande romantiska och kosmopolitiska, som om hjärtesorg var något fint. Här är tragiken blek och svettig och skjortan hänger utanför. Hoppet blir därför ännu viktigare, som de vackra fiskar på som den blinda systern ser i ”My Sister”.

Jag vänjer mig till och med vid den sura lukten. Jag tänkte att det kanske bara var utspillda vinägerchips.

Bilder finns hos Rockfoto.