Jag struntar i Kurts smak

Anna Hellsten har nyligen kört en liten serie med uttryck hon vill slippa läsa i framtiden. Jag har ett bidrag. Det är inte en språklig klyscha, bara ett fånigt sätt att i musikjournalistik rekommendera en artist. Det handlar om ett ess i rockärmen för många skribenter använt: att hänvisa till att Kurt Cobain minsann var ett av bandets fans.

Under årens lopp har detta drabbat bland annat Daniel Johnston och The Vaselines, som alltså inte ansågs kunna stå på egna ben, utan behövde Kurts beskydd. Den som mest brukar använda det här är Jan Gradvall. Nu senast jag identifierade denna företeelse var det dock L-P Andersson, som i Sonic nr 24 pushar för Billy Childish med argumentet att Cobain hade många Childishskivor.

Okej, säger ni, men så här funkar det ju, att man får tips om ny musik genom att få höra om vilka andra artister som gillar den. Det är bara att jag är dödligt trött på att just Kurt Cobains smak ska vara så viktig. Varje gång jag ser en liknande Cobainreferens i framtiden ska jag slå ner på det, som en egen, ännu fjuttigare skrivihop.nu-kampanj. Ni har blivit varnade.

Mannen med masken

Dangerdoom – “The Mask”

"Shit is good, cats all over the world can order shit online. Cause mothafuckas in India can’t go to Fat Beats. So it’s definitely a positive thing!"

Så svarar Daniel Dumile i början av det nya millenniet på frågan om vad han tycker om hip hop på nätet. Att Daniels samtliga skivor efter denna intervju skulle läcka ut på nätet i god tid innan officiellt skivsläpp var uppenbarligen inget han oroade sig för. Tack vare ett inofficiellt tidigt släpp är hur som helst många hip hop-entusiaster redan välbekanta med Dangerdoom's "The Mouse & The Mask", ett av underground hip hop-scenens viktigaste album 2005. Nu har det även nått skivbutikerna.

Den säregne metallmaskbärande rapparen och producenten Daniel Dumile, mest känd som någon av superskurkarna MF Doom eller Viktor Vaughn, har teamat upp med den i hip hop-kretsar lika välkände producenten Danger Mouse. Resultatet: ett barntillåtet album för alla Cartoon Network-älskande heads.

Det hela låter på förhand som lättsmält skojhiphop, och visst är det bitvis barnsligt underhållande men "The Mouse & The Mask" bjuder också på en uppvisning i Dooms tajta rhymande och en rad intressanta gästspel. Såväl Talib Kweli som Ghostface dyker upp för att bekräfta Dangerdooms cred i branschen och just spåret med Ghostface, "The Mask", fungerar utmärkt som en teaser i väntan på det mer omfattande samarbete som sägs pågå mellan de två.

Om Dangerdoom känns för barnsligt så kan man alltid gå en sex låtar lång vuxenkurs i MF Doom:

"Dead Bent" - första tolvan med metallmasken.

"Who You Think I Am?" - Lo-fi-hiphop med polarna från Monsta Island Czars. Ännu ett bevis för östkustens totala överlägsenhet.

"Change The Beat" - Viktor byter beats som andra byter underkläder.

"Ode to Road Rage" - Åk på en frustrerande men händelserik biltur med din metalmaskprydde kompis.

"Accordion" - När hörde du senast en snubbe från Long Island rappa över en melankolisk dragspelsslinga?

"One Beer" - Fick inte plats (?!) på Madvillain-skivan med Madlib. Doom dissar Cristal och rimmar på Teletubbies.

Gästskribent: Peter Gustafsson

Tre solförmörkelser

Såg ”Tre solar” i fredags. Vi tog tjuren vid hornen och satte oss ner och såg den.

Man vill ju inte sparka in öppna dörrar, men det var verkligen värre än jag hade trott. Värre på ett annat sätt. Jag trodde att Rickard Hobert i alla fall kunde skriva manus och göra film, men att han bara hade tagit sig vatten över huvudet med en stor medeltidshistoria. Kostymerna visar sig ändå vara okej, det är replikerna som är riktigt slätstrukna och inte ens ett våldtäktsförsök lyckas Hobert göra till något läskigt eller till en vändpunkt.

Roligast i efterhand är inte Persbrandts frisyr, att Lassgårds rollfigur heter ”Torben barberare” eller de små tankemonologer som lagts i Lena Endres mun. Roligast är när Lena Endres rollfigur, visserligen inte helt fattig, men en kvinna i Sverige på medeltiden, helt plötsligt ska skriva ett brev till sin man. Jaha, på vad, en barkbit? Och när lärde hon sig skriva?

Musiktidning.se

När nedlagda musiktidningen Schlager firade 25 år i veckan frågade DN ett par stofiler/legendarer vad de tyckte om musikpressen nu för tiden. Några sa att allt blivit så mycket mer specialiserat. Några nämnde att Pop fanns ju ett tag och nu är det väl Sonic. Kajsa Grytt sa att hon inte brydde sig, hon skulle precis köpa en eltandborste.

Självklart nämnde ingen av dem något som publiceras på nätet. Kan man ens föreställa sig Plura Jonsson framför en dator?

Hur ser det då ut bland de svenska musiktidningarna på nätet? Bloggar kan vara helt lysande, persoliga och kaxiga, men ibland vill jag verkligen känna att det finns ett redaktionellt urval, en "bevakning", lite mer fanzinekänsla och tätare uppdateringar genom fler skribenter. Och vad får jag?

Revolver harvar på och har faktiskt seriösa intervjuer, vilket knappt någon annan svensk musiknättidning verkar orka med. Ett hederligt, högkvalitetsfanzine i nätform, helt enkelt. Samtidigt annonserar de efter fler skribenter, så man undrar ju hur det går.

Shaktar lanserade sig i somras med ett hysteriskt roligt manifest. ”Välkommen till starten på något nytt” skrev de. Ursäkta, men vad är det som är så nytt med Bob Dylan, att tycka att Robbie Williams är okej och att intervjua en ny, svensk elektronisk duo? Nytt skulle vara att slå fast att Robbie Williams faktiskt inte är nutidens Elton John, att intervjua en ny, svensk elektronisk trio (om de finns) och med Dylan så kunde de ha... äh, inget som har med Bob Dylan att göra kan vara nytt.

Shaktar får minus för larvig Spermaharenironisk skämtavdelning, men plus för att de kör hårt, gör intervjuer och ett väldigt stort plus för uppdateringstakten. I den kategorin från The Cricket ett stort minus. De verkar ha tappat suget, bara åtta recenserade skivor de senaste två månaderna. Mest är det intressant att se hur Terry Ericsson ska lyckas få till en koppling mellan musiken han skriver om och någon av hans gamla soft rock-skivor.

Sedan finns ju Digfi, som leder stort när det gäller elektronisk musik. Ett exempel på hur Digfi skiljer sig från Shaktar: när Shaktar – som de ”elektronisk duo är den nya indien”-människor de är – har en omröstning om Tough Alliance-mixar så hade Digfi förra veckan en omröstning om årets hittills bästa album på Kompakt (Ferenc med ”Fraximal” vann med 29 procent). Att det finns folk som orkar rösta i Kompakt-enkäter tycker jag känns tryggt.

Förresten, har jag missat någon svensk nättidning?

Fransk pop, del 15: Zouzou

Zouzou – ”Tu fais partie du passé”

Det börjar bli en vana att pracka på er en fransk sextiotalskvinna på fredagseftermiddagen. Men det är en god vana.

Zouzou är en sån därninga kultfigur. Hon gjorde ett fåtal inspelningar under andra halvan av sextiotalet, hängde med Polnareff (som på bilden ovan) och Jacques Dutronc och Donovan och Brian Jones och alla de där andra som man var tvungen att hänga med, gjorde en massa filmer, försvann i knark. Det enda som hindrar att hon blir en riktigt, riktig kultartist är att hon inte dog, inte ens la av, utan gjorde comeback som skivartist. Men strunt i det, "Tu fais partie du passé" är från 1967.

i too

Nu har jag också gått med i den där sekten.

Nu har jag, hur var det någon skrev i Nöjesguiden, också ”tampongsnören i öronen”.

Nu kan jag också säga ”iPod, therefore I am” och tycka att det är liksom humor att blanda Kartesius och Apple.

Nu kan jag också balla ur och börja skriva sådana här underliga krönikor.

Nu är det bara att lyssna på min kreditkortsstora låda med två dygns musik och hoppas att jag slipper få skärmen spräckt.

Rädda Amanda Bynes!

Sitcoms är ibland skådisarnas plantskola och ibland skådisarnas avstjälpningsplats. Ibland är en serie båda samtidigt, som ”Ska du säga!”. I original heter den ”What I Like About You” och jag vet inte vilken av namnen som är mest intetsägande. Men så går den också på femman på tidiga söndagkvällar, knappast en plats i solen.

Seriens huvudpersoner spelas av Jennie Garth (Kelly från Bevvan, avstjälpt) och Amanda Bynes (planta). Amanda Bynes förtjänar verkligen bättre än en sitcom med manus av gamla avdankade ”Vänner”-författare. Och då menar jag inte den sorts filmer hon får göra just nu heller. Hon har ett riktigt roligt ansikte och kan bli en riktigt bra komedienne, men särskilt många sådana verkar inte Hollywood behöva.

Fast i kvällens avsnitt hade hon ett par hemska, vita discobyxor. Sådant får hon sluta med om hon vill dyka upp i In Style.

PS: Vänta lite... har inte jag skrivit ungefär samma sak förut? Jo, jag skrev här att Chris Eigeman förtjänar bättre. Kanske borde jag starta en kampanj för bra skådisar fastkletade i eftermiddagssitcoms.

Fransk pop, del 14: Jacqueline

Jacqueline Taïeb – ”7 heures du matin”

Så här på fredagseftermiddagen kan det passa med lite fransk modsig pop från 1966, med lagom rullande takt för att groova med utan att spilla ut ölen.

Det här är visserligen ingen kvällslåt, utan mer en morgonlåt. Den då 18-åriga Jacqueline Taïeb sjunger om att inte hitta sin tandborste och att vilja ha Paul McCartney som hjälp med engelskläxan. Men det kan bli starten på en trevlig helg ändå.

Aktietips noir

Would you buy aktietips from this man?

DN lanserar sin börskrönikör Simon Blecher med en dramatisk bild där han ser ut som någon i en film noir från fyrtiotalet som har satts dit för knivmord. Med sin järnvilja och allvarligt koncentrerade min sitter han oskyldigt fängslad i Alger, smått svettblank i pannan på grund av hettan, självklart i en cell där gallret skapar dramatiska skuggor.

Vem är fotografen inspirerad av? John Huston? Orson Welles?

Sju svåra år

Yo peeps

Jag är för tillfället datalös (hårddisken ville inte vara med längre. För mycket kosmisk disko skulle jag tro) så det har varit dåligt, minst sagt, med uppdateringar från min sida på sistone.

Jag och Jonas har snackat en längre tid nu om att det är dags att uppdatera vår länklista som du finner här på höger sida lite längre ner. Den känns gammal och det behövdes definitivt en uppfräschning för att kunna kallas intressant. Så ikväll har vi käkat pizza, hinkat bira och surfat lite med Z-tv på i bakgrunden. Lite som en gigantisk klyscha alltihop.

Hoppas ni gillar våra länkar lika mycket som vi gör.
Internet 4 life !

Mvh Adrian & Jonas


The Brilliance
De kom på att Steve Jobs är Willy Wonka, och bara en sån sak skall premieras.

Epicly Laterd
Så här ser man ut på Lower East. Från photoeditorn på Vice Magazine.

Modernista
Fyra underhållande svenska bloggar. Det är lite slött av oss att inte länka till var och en men vi kunde inte bestämma vilken vi tyckte bäst om.

Oh my god what tha fuck
Till och med DN På Stan läser denna svenska mp3-blog.

A Silent Flute
Stenkoll på streetwear och ruskigt dålig musiksmak.

Agenda Inc
Alla nyheter om varumärken du behöver, inklusive America Brandstand med listan på vilka märken som förekommer mest på Billboardlistan.

El Barbaro Del Ritmo
Vår gode vän Sebastian SG! Hans enda brist är att han uppdaterar allt för sällan.

The Superficial
Elakt skvaller från Hollywood.

Bumrocks
Bästa jävla mp3-bloggen där ute. Har alltid varit bra men senaste veckan har André knäckt allt och alla. Biggups.

Groupies
Hyllningar till typsnitt och loggor.

Dream Chimney
Maila in dina drömmar och få dem tydda, eller skit i det och gå direkt till deras ”Track of the day” och lyssna på bra musik.

Fluxblog
Den gulaste mp3-bloggen.

OK det var allt.

Fransk pop, del 13: Mick est mort en 1969

Efter att de senaste året ha läst ett antal romaner med Beatlestitlar (”Norweigan Wood” av Haruki Murakami, ”Nowhere Man” av Aleksander Hemon, ”Eleanor Rigby” av Douglas Coupland) tänkte jag att det vore trevligt att läsa en Stonesbok. Jag hittade den på ett FNAC i Paris, den låg där och var blå och snygg.

Så jag köpte franske journalisten François Bégaudeaus ”Un démocrate. Mick Jagger 1960-1969”. Den börjar lovande, säger att Mick Jagger föddes (i en sjuttonårings kropp) på våren 1960 och dog i december 1969. Kring den idén borde man kunna bygga en bra bok.

Men det är egentligen bara en ursäkt för Bégaudeau att få berätta historien om Rolling Stones. Om hur Mick och Keith träffas 1960 och börjar spela rock och sedan fortsätter och är magiska fram till gratiskonserten i Altamont 1969, när inhyrda Hells Angels dödar en man i publiken. Och då menar Bégaudeau att Mick Jagger dog och att han varit en zombie sedan dess. Det är en rätt trist idé och dessutom undrar man hur Bégaudeau förklarar att Stones även på sjuttiotalet fick ur sig mästerverk som ”Miss You” och ”Emotional Rescue”. Men de är ju inte ”des chansons rock”, så de räknas väl inte.

Om boken är välskriven? Ingen aning. Så bra är inte min franska. Kanske är den ett litterärt mästerverk. Fråga Horace, om han nu prioriterar att läsa böcker om Stones.

Bananas

Efter att ha varit ute och sett löv i vinden och himlen och människor och träffat vänner så vill jag ibland bara gå hem och läsa en, nej flera recensioner av senaste Nöjesguiden och sedan hysteriskt roliga meningar som "Indiesverige lider av ett stort humanistisk underskott", men ibland även mer eftertänksamma saker som "Sånna grejer gör mig tom i hjärtat när jag går och lägger mig om kvällen, men jag kommer aldrig att erkänna det för mamma".

Sådant kan jag läsa på Banana Internet.