Botemedlet

I våras hade jag en Crowded House-period. Nu ser det ut att bli en brittsommar och höst med The Cure. Tidiga The Cure just nu, kanske kommer jag gräva mig djupare ner.

Jag kommer nog sitta hemma vid kvart över tio på lördagkvällar och i stället för kranens droppande lyssna på ”10.15 Saturday Night”. Det torra gitarrljudet. Basen. Den allmänna, svartvita dysterheten. Och samtidigt ett driv, så att jag orkar hålla mig uppe, inte bara lägger mig ner och somnar. Eller gråter. Om det inte var för det där med att boys don’t cry.

Jag har alltid respekterat de inbitna Cure-fansen. Jag förstår kanske inte exakt varför The Cure skulle vara det bästa bandet i världen, men att vara Cure-fan har alltid verkar… ja, värdigt. Kanske var det för att Cure-fansen på högstadiet, Anders och Jessica, på dagen för skolfotograferingen tuperade upp håret, målade sig under ögonen, till och med skrev ”The Cure” i pannan. De låg före mig. Jag började inte med kajal (på fest) och Smiths-citat i anteckningsboken förrän i gymnasiet.

Trots att världen är full av The Cure-efterföljare (Interpol, Bloc Party, The Rapture, Shout Out Louds, emokids) så var det länge sedan man såg till The Cure-fansen (och då menar jag inte just Jessica och Anders, även om det var ett tag sen jag såg dem också). Kanske lade Cure-fansen ner när Robert Smith blev tjock. I vår kommer visst en ny skiva, kanske dyker de upp då.

En skara fans jag inte förstår är de som tjatar om Pet Shop Boys. PSB-fansen har aldrig försvunnit. De finns överallt, hela tiden och ropar hallelujah så fort en ny remixskiva dyker upp. Jag förstår inte entusiasmen. Och det kan man ju tolka som att jag är väldigt heterosexuell till och med för att vara heterosexuell, väldigt vit till och med för att vara vit och väldigt ointellektuell för att ha svartbågade glasögon. Men då är man trångsynt. (Finns förresten genren ”trång-synth”?)

Visst vill jag hellre åldras som Chris Lowe än som Robert Smith, och visst läser jag gärna om Pet Shop Boys, men Yamamoto-kepsar och popteori kan faktiskt inte hjälpa mig genom den här hösten. Jag hoppas att The Cure kan det.

David Duchovny & David Lee Roth

Att bli bloggare är den misslyckade författarens livboj. I alla fall i nya tv-serien ”Californication”, med David Duchovny. Han spelar Hank, en newyorkare som fastnat i L.A., separerad, skrivkrampad, alkad, men tydligen attraktiv för kvinnor.

Att det här kan vara den första större dramatiserade skildringen av en bloggare, det har Beta redan skrivit om här. Min reaktion på att Hank ska blogga var framför allt en rädsla för att ”Californication” kommer fyllas med voice-overs. Och hur ska det få plats, bland alla nakna bröst och whiskyflaskor? Och ja, efter tre avsnitt ser det ut att bli en hel del smöriga berättarröstslut.

Men här är det jag ville säga: när Hank skriver sin första, motvilliga, bittra bloggpost, får vi i voice-overn bland annat höra honom säga ”I won’t go down in history, but I will go down on your sister”.

Och han claimar dess ord as his own! Men, som Morrissey ju påpekat, så finns det alltid someone, somewhere, with a big nose, who knows. Och i det här fallet är det jag som fäller Hank, eller snarare manusförfattaren.

Jag hade nämligen, bara tre dagar innan jag såg det där avsnittet, fått höra exakt det där citatet från Eric. Men han angav faktiskt källan: David Lee Roth.

Kollar man på Wikiquote ser man att Van Halen-sångaren sagt en hel del bra saker:

”I'm a family-oriented guy. I've personally started four or five this year already.”

”To me, it's not rocket surgery.”

“I used to have a drug problem, but now I make enough money so that it's not a problem anymore.”

“I used to jog, but the ice cubes kept falling out of my glass.”

Men det är klart, en del av de här har man ju hört i andra sammanhang. Kanske är det David Lee Roth som inte vet att det är fel att plagarize and take on loan?

Get well, Kjell

Kjell Höglund ligger sedan i fredags kväll på sjukhus i Karlskrona, akut sjuk. Läs här i Expressen.

Hoppas han blir bra snart.

Under tiden kan vi titta på det här tidningsklippet från Östersundsposten den 15:e december 1965, där Kjell svarar på vad han tycker om Sällskapet Lajbanernas konserter m.m. i Strömsund. Han var väl kanske inte helt neutral, eftersom han själv spelade på deras arrangemang.

Och dessutom kan vi lyssna på "Man vänjer sig" en gång till.

Femtio ord

Visdomsord
Jag var i Hallmarkstämning och kom att tänka på att livet är en dödlig sjukdom.
Och det är en fin liten oneliner, fina små ord.
Jag skulle kunna claima dom as my own. But I’ve googled well and I’ve heard them said a hundred times (maybe less, maybe more).

Kittlig fjäder

Nu kommer ytterligare ett musiktips för er som liksom jag gillar Animal Collective, Ariel Pink och folk som rör sig i de cirklarna.

Hon heter egentligen Annie Sachs och kommer från Philadelphia, Pennsylvania. Men ska man hänga med Animal Collective måste man ha ett indiannamn. Därför kallar hon sig Tickley Feather.

Just nu verkar hon ägna sig åt att ge ut sina tvåminuters flumsånger på splitsjutummare, vilket ju är en otroligt icke-2007-aktig grej att göra.

Men hon har en MySpace-sida. Vilket ju i och för sig känns som en otroligt 2006-aktig grej. Nån Facebook-sida har hon inte vad jag kan se. Jävla framstegsfientliga hippie.

Nåja, lyssna på den här:

Tickley Feather -"The Python"

Be Kind Rewind

Mörkhyad Ghostbuster = Ernie Hudson. Närsynt Ghostbuster = Harold Ramis.

Har jag inte skrivit om Michel Gondrys kommande film ”Be Kind Rewind” än? Kanske inte. Och kanske borde jag vänta tills jag sett den. Men jag kan inte hålla mig, det är dags att börja analysera nu. Det är ju bara fyra månader till premiären.

Handlingen: Jack Black råkar avmagnetisera alla filmer i kompisen Mos Defs videobutik. Som ersättning spelar de in sina egna versioner av filmerna. De ritar ett spöke på bilen och filmar ”Ghostbusters”, de bygger en robotdräkt och gör ”Robocop”, Jack Black tar på sig afroperuk och leker ”Boyz N The Hood”.

Det blir succé och alla vill hyra filmerna, sedan kommer FBI och säger att ajabaja. Sedan händer säkert nåt fint på slutet. Jag vet inte. Jag har bara sett trailern, det är den jag baserar allt det här på.

Är filmen en kommentar till YouTube-eran, web 2.0, UGC, ”Cult of the Amateur”, vad ni vill kalla det? Är FBI-killen en symbol för copyrightjagande storföretag som kväver den lilla människans kreativitet? Och i så fall, det där fina som antagligen händer på slutet, är det att Jack Black och Mos Def håller ett tårfyllt tal om rätten att uttrycka sig konstnärligt? Och i så fall, varför skriver de inte en egen film i stället för att göra remakes, som om de var lågstadiebarn på roliga timmen?

Gondry verkade i alla fall själv ha åkt på en copyrightsmäll, när han tvingades ta bort en av filmerna som skulle återskapas. Av den här intervjun med Black förstår man att det var Stålmannen. De där DC Comics-människorna håller hårt i sin trikåkille. Gondry kommenterade det hela i en intervju för ett år sedan, när inspelningen precis börjat:

”The rights situation in the world is getting ridiculous,” he says. “I have to reimagine a quarter of my film one week before I shoot. It's absurd. We are not allowed to shoot graffiti without the permission of the person who drew it, even something like ‘f -- you.’ ”

Men hur tänkte Gondry när han skrev manuset? När utspelar sig det här egentligen? Att Mos Def hyr ut VHS-kassetter, är det avsiktligt för att ge videobutiken mer loserkänsla?

Ja, jag är ledsen att frågetecknen är så många. Så går det när man har en brinnande längtan att analysera, men bara en tvåminuters trailer att utgå ifrån.

Kanske är ”Be Kind Rewind” bara en s.k. ”skön rulle” där Jack Black sjunger ”Ghostbusters”-låten fel och ser rolig ut när han försöker vara Jessica Tandy i ”Driving Miss Daisy”.

SJ, Bahnhof Zoo och heroin

Apropå det här jag skrev om för ett tag sen med att SJ använder ”Heroes” i en reklamfilm, trots möjliga associationer till heroin och barnprostitution, så kom det ett läsarbrev till Extra allt:

Den där Klas Dykhoff verkar ha mer rätt än många verkar inse. SJ har nämligen gått och blivit rena rama pundarhålan.

För en dryg månad sedan gjorde jag resan Stockholm/Göteborg (första klass). Vad hände? Framför mig fick jag en livs levande smackpundare! På riktigt. Han pratade först oavbrutet i sin mobiltelefon (samtalsämnen som avhandlades: tips om hur man ljuger för att få ut metadon, mordhot mot socialsekreterare). Sedan drog det visst i herointarmen. In på toa med utrustningen i 20 minuter. Efteråt gled han ner i tågkorridoren som en Janne Boklöv i ultrarapid. Sedan var det zombieliv i två timmar. Precis som i reklamen så sussade han på sin medpassagerares axel. Och det såg ut så här:

Sannolikt hade han sett nya reklamen och, precis som Klas Dykhoff, känt att det där med X2000 - ja det verkar påminna lite om den där sköna känslan i Banhoff Zoo. Följaktligen valde han tåget.

Veckan efter stötte jag faktiskt på SJ:s ordförande ute i skärgården. Hade jag varit lika snabb i synapserna som Klas Dykhoff hade jag sannolikt tagit upp SJ:s problematiska låtval. Nu blev det inte så. Nästa gång hoppas jag att SJ väljer reklamlåt med omdöme. Kanske något från Povel Ramels låtskatt?

Ja, tack för det brevet. Och alla ni andra läsare: skriv gärna in och berätta hur det gick till när ni senast träffade en pundare.

En mängd frågor om min humor

Jag har funderat på min humor. Om den går att beskriva. Om jag på förhand kan veta vad jag kommer tycka är roligt. Om det jag i efterhand anger som anledning till att jag tyckte något var roligt, om det var verkligen sant eller bara efterhandskonstruktion. Om jag bara distraheras av allt runtomkring humorn.

Varför tycker jag till exempel att nystartade fejknyhetssidan Faktume inte är rolig? Spermaharen läste jag aldrig och nedlagda Fantasinyheter tyckte jag var slentrianmässig, men visst tyckte jag väl The Onion var rolig, i alla fall för fem år sedan?

Äh, jag vill inte racka ner på Faktume. Jag vill ge dom en chans, se vartåt det barkar. De har ju inte ens börjat på riktigt, de ska börja uppdatera dagligen på måndag den 20:e. Men jag kan inte låta bli att klaga.

Skrattar jag inte för att många av Faktumes fejkade nyhetsnotiser inte är särskilt träffsäkert skrivna som nyhetsnotiser? Eller för att skämt om E-Type är att sparka in öppna dörrar? (Nej inte ens dörrar, bortdragna duschdraperier.)

Men å andra sidan skrattar jag ju åt ”Flight of the Conchords”, amerikanska tv-serien med humortrubadurduon (det ordet ser vackert ut i skrift) från Nya Zeeland. Och det är ju öppna dörrar att det blir roligt när man låter några misslyckade vita nördar göra hiphop eller misslyckas med att uttrycka stora kärlekskänslor (när det i stället blir ”you’re so beautiful, you could be a part-time model, but you'd probably still have to keep your normal job”).

Jag skrattar, trots att jag redan hade sett deras låtar i diverse liveframträdanden på Youtube. Det blir ju då helt tydligt att tv-seriens manus ibland har fått sträcka sig för att trycka in låtarna, men det är roligt ändå. Det är inte ens låtarna som är roligast, utan det vardagliga, lågmälda småtjafset. Nördar som småtjafsar, är det min humor?

Är det för att jag också är en vit, lågmäld nörd? Eller bara att den där kiwidialekten där ”better” låter som ”bittah” får mig att längta till Nya Zeeland? Var i Stockholm kan man få tag i en flaska L&P och en hamburgare med rödbeta?

Ring mig bara om Tony Wilson dör

Jag kan inte riktigt släppa tankarna kring det här med färdigskrivna minnesrunor för kändisar, som när Ramel och Bergman dog. I Bergmans fall var det ju kompletta, färdigredigerade tidningsbilagor som gick ut dagen efter.

I det perspektivet, när man nästan känner att tidningarnas professionalism (att vara förberedd) kan tippa över till cynism (att vänta på att en kändis ska ta och trilla av pinn innan man gör om designen nästa gång och måste redigera om hela bilagan), då känns det nästan gulligt att det tog ett par dagar innan texterna om Tony Wilson dök upp efter att han dog i fredags.

Nej visst, SVT stuvade inte om i tablån en enda kväll för att slänga in ”24 Hour Party People”, historien om Tony Wilson och Factory Records.

Men att ett dödsfall fortfarande kan komma som en överraskning. Det var väl skönt.


PS: För okej, det går ju faktiskt inte att jämföra Tony Wilson med Ingmar Bergman. Men för elefanterna, de som skulle ingå i en Popkulturellt Kanon finns det väl färdiga minnesord? Som Bob Dylan, Aretha Franklin, Brian Wilson, Steven Spielberg, Paul McCartney, Little Richard. Och Keith Richards runa uppdateras väl nu efter att alla såg vilket skick han var i på turnén.

Footsteps in the Dark

Mitt mål är att lyssna på ”Footsteps in the Dark” med Isley Brothers, denna underbara låt, så många gånger att jag inte ska tänka på Ice Cubes samplande ”It Was A Good Day” när jag hör den, utan i stället på Isley Brothers när jag hör Ice Cube.

För även om Ice Cubes låt också är underbar så är det alltid trevligare att se Isleybrorsorna framför sig än att se en gangsta.

Vart har du varit, "Where You Been"?

Läste intervjun med J. Mascis i Sonic. Läste låttitlarna på Dinosaur Jr:s allmänt erkända mästerverk ”Where You Been” från 1993. Kände inte igen dem. Tänkte att den här skivan kanske var en av alla de som man bara trodde att man hade hört eftersom man läste så mycket om den och såg omslaget så mycket.

Trodde jag.

Nu sitter jag här och lyssnar igenom ”Where You Been” och kan sjunga med i alla gitarrsolon, varje litet gnyende från Mascis. Jag har alltså hört den här skivan miljoner gånger, men inte på tolv-tretton år.

Nu undrar jag bara vem som ägde skivan? Kanske var det Adrian. Eller lånade jag den på bibblan? Spelade jag av den på band utan att skriva av låttitlarna, är det därför jag inte minns dem?

Bat For Lashes - What's A Girl To Do

Man kunde ju tro att ”Be My Baby”-beatet hade spelat ut sin roll. Att alla hade hört ”Boom, boom-boom tjack” så ofta att det fick vara nog nu.

Det tycker tydligen inte Bat for Lashes. Trots de jobbiga trummorna, egentligen inte mest ”Be My Baby”-trummorna utan det där beatet som dyker upp vid 0.22, så kan jag inte tycka illa om en så väl utförd Shangri-La's-pastisch som ”What's A Girl To Do?”