Tack, nu fungerar loggan

Tack till de hjälpsamma kommentarerna till förra inlägget. Jag lade upp loggan i ett gammalt extra allt - inlägg och länkade därifrån, funkade kanon!

*M, Tage och Hunter premieras för sina kunniga kommentarer och Rebecca för de fina orden!

Här kommer en lite godbit att suga på när våren närmar sig...

Gatto Fritto - Invisible College

---------------------------------------------------------------------

Här finns en filmsnutt från de där popquizzen som vi alltid tjatar om. Vi skymtar förbi hela bunten och Jonas visar sin allra finaste "tänkar-min" Dags om drygt en vecka igen, då blir det revansch.

Ny design

Vad tycks om vårt nya utseende? Men ser ni vår nya logga? Om inte, varför sjutton inte? Varför blir det bara en liten text där det står "Extraallt"? Vi förstår inte vad det är i koden som blivit fel. Och vi förstår inte vad den där lilla rutan nedanför loggan kommer ifrån. Hur blir vi av med den?

Gör så här: högerklicka och ta "visa källkod", sedan identifierar du problemet i koden åt oss, mailar oss på adressen i högerspalten och så tackar vi dig med öl och bland-CD:ar och allmänt idoliserande. Is that something you might be interested in?

PS: Kolla in vår uppdaterade länklista i högerspalten. Kanske inte några sidor du aldrig hört talas om, men bara bra grejer.

Dirty Paris

Ikväll gästas 24:hours på Berns av Dirty Soundsystem och Pilooski.

För en gångs skulle behöver jag inte känna ens ett stygn av dåligt samvete för att jag stannar hemma med en päronsplitt och lite ”Saturday Night Live”. Jag dansade ju till dem redan i fredags.

Det var på nattklubben Paris Paris i (rätt gissat!) Paris, närmare bestämt på Avenue de l'Opéra, nära Palais Royal, nära Louvren.

Nedgången till källaren var diskret, så diskret att vi inte hittat den när vi gått förbi tidigare på dagen. Vi hade hört talas om festen på Dirtymänniskornas blogg, men var inte direkt ensamma svenskar. Vi fick avbryta vår påskhobby, att prata skit om fransmäns och övrigas rassliga klädstilar. Det gick ju inte när några av de med allra sämst smak var svenska ekonomstudenter, som dansade glädjelöst. ”Le Monde est á toi” stod det i neon på väggen. ”Världen är din”. Jag hoppas att världen inte kommer tillhöra folk som dansar så glädjelöst.

Men skit i dem. Dirty Soundsystem och Pilooski och deras tyska vänner spelade många Extra allt-bekanta låtar: ”Blind” och ”Temporary Secretary” och ”Send Him Back”. Dessutom spelades en förvånande mängd minimalaktig, knorrande techno. Detta gladde de två i sammanhanget lite udda technosvenskarna, som gjorde den där dansen som mest går ut på att stöta fram axlarna och hasa fötterna lite fram och tillbaka, utan att lyfta dem. Deras klädstil fanns inget att anmärka på. Och de var glada som barn.

En annan sak som var förvånande, och som inte gladde någon, var det dåliga mixandet. Jag hade haft mer förståelse om de bara spelat låtarna, utan att ens försöka knyta ihop dem. Men här skulle det försökas på taktmixar och det gick ofta rätt dåligt. Kanske var det enbart de inbjudna tyskarna som stod för de dåliga dj-skillsen, men det verkar inte troligt.

Så om du också vill ha en ursäkt för att inte gå till Berns ikväll, så kan du ju säga att ”nja, jag läste på Extra allt att de var dåliga på att mixa, så jag går hem till en päronsplitt och skrattar åt Kristen Wiig”. Men det är en rätt kass ursäkt.

Vad jag bryr mig om nu

Om Extra allt haft sin treårsfest idag skulle vi inte kört nån kvasidemokratisk omröstning om sista låten för kvällen. Det hade blivit Håkan Hellströms ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Punkt slut.

Franska Premiere har inte dödskoll på Indiana Jones och hans attribut

Långfredag på Esque

Dags för lite reklam!

På årets tråkigaste dag kommer jag att underhålla med musiken på Esque. Brorsan är med och jag kan utlova den mörkaste och ledsnaste technodunkadunkan någonsin. Men fest alikaväl! Kommer att bli sjukt kul att testa det lyxiga Function one ljudet och den dansbenägna publiken. Det var längesedan jag var så här uppspelt för en spelning. Så kom och skaka loss med oss...

Man kan tänka sig att fina bitar som denna kommer att spelas.

Dubfire - Rib cage

Sms'a för lista

Un homme libre

I dag drar jag för att under de närmaste dagarna vara som David Geffen i den här Joni Mitchell-sången, en fri man i Paris, "unfettered and alive", utan någon som ber mig om råd, utan någons framtid att avgöra.

Tydligen ska det regna på Champs-Elysées, men å andra sidan ligger det ju snö här i Stockholm. Joyeuse paques!

Kulturkonsumtion

Tidning: Filter
Jag är precis den reportageromantiker som Filter vill väcka efter ett par års bloggläsandeslummer. Och visst var det spännande läsning, de långa artiklarna kändes nästan för korta, så spännande var det. Men frustrerande att inte få veta hur det gick med Guide Michelininspektionen på Thörnströms kök som beskrivs in i minsta detalj. (På det där reportageljugiga sättet som Guillou hatar: "Mr Leonard lyssnar på dem utan att förstå", hur vet journalisten det?) Det står i tidningen att slutet på historien ska finnas på webben, men det gör det ju inte. Grr.... Det sämsta med det här premiärnumret är det mycket fula plastankeomslaget, som chefredaktör Göransson på Vassa Eggen förklarar som ”ett snabbt puckobeslut”. Självinsikt.

Bok: Thomas Engström ”Dirty Dancer”
Ni vet hur man ibland kan skydda sig mot att vara avundsjuk på någon som producerat något riktigt bra genom att tänka ”jo, det var lysande, men inte inte den sortens film/bok/skiva jag skulle vilja göra”. (Or is that just me?) Men det funkar inte på ”Dirty Dancer”, för den är precis så där mörk, bitter och full av perfekta oneliners som jag önskar att jag skulle kunna skriva. Min enda tröst är jag är alldeles för snäll och mesig för att någonsin kunna göra det.

Scen: Stand-up i stället för bio, Boulevardteatern
En kväll av blandade nybörjare och etablerade komiker. Den minst etablerade av de etablerade var Aron Flam, som kör stilen ”lågmäld judisk cyniker”. Inte alls en unik stand up-stil. Men under en kväll där de flesta hade åtminstone något inslag av prutt-, runk- eller böghumor är det ju fruktansvärt skönt med någon som i stället citerar Michel de Montaigne. Och nej, min kompis Jonas Åhlund som jag främst var där för att se och som var en av de roligaste, han körde faktiskt ingen prutt-, runk- eller böghumor. Men det ska jag inte trycka för hårt på, för jag vet att han har gjort det förut. Och han kommer göra det igen.

Bloggfolk: Bon Iver
När man går in på Hype Machine och upptäcker att det finns ett band man aldrig hört talas om bland de fem mest bloggade, är det då man tappat ”kollen”? Vad har jag missat? Men nu visade sig Bon Iver (som alltså nu är den mest bloggade artisten tillsammans med sådana som Radiohead, Hot Chip, Justice, Vampire Weekend, Feist) kanske inte vara något jag saknat om det hade råkat gå mig förbi. Lite mysig falsettfolk för regniga dagar.

Comeback: Tindersticks
Att Tindersticks är tillbaka efter fem år orsakar troligtvis inga chockvågor. Men helvete vad jag älskar det här bandet! Stuart Staples soloskivor kunde inte alls fylla hålet, kan ”Hungry Saw” gör det? Nja. Man måste komma ihåg att det här ett decimerat band. Av de sex ansiktena på omslaget till ”Waiting for the Moon” återstår tre. En som lämnat laguppställningen är Dickon Hinchcliffe, arrangören som även sjöng på de två senaste albumen. Är det hans frånvaro som gör att det nu låter lite... tröttare? Å andra sidan har Tindersticks alltid varit lite trötta. Trötta på att vänta, trötta på att gräla, trötta på att vara män, trötta på att vara tillsammans, trötta på att vara ensamma. Så välkomna tillbaka.

Grizzly Bear tillbaka

Inte bara My Morning Jacket, utan även Grizzly Bear har vaknat ur idet och släppt ny musik, inte bara EP:ar med kompisars covers.

Den här premiärspelades live i radio för två veckor sedan:

Grizzly Bear – ”While You Wait for the Others” (Live on KRCW)

Och det pekar åt ett bra håll, mer melodiöst, mindre löst i kanterna, mindre planlöst, som Grizzly Bear kan bli ibland. Det är ju inte snyggot Ed Droste som sjunger heller, utan Daniel Rossen, så det ger ju en viss känsla av förändring.

Och det känns mer sextiotal, den där orgeln och mängder änglalika bakgrunds-AAAAH gör sitt till.

Nej jävlar...

Nja, inte hela vägen. Det toppade laget Fun Boy Four nådde till fjärde plats i gårdagens pop quiz.

Och jag vet att det är en bra placering av 27 lag. Jag vet att vi slog lag Popmorsa. Jag vet att vi borde vara stolta över att ha klarat Ginny (originalartisten bakom ”Can’t Be Serious” som A Mountain of One spelat in) och Baxter Dury och känt igen en bild av Lisa Ianson. Att vi identifierade D'Angelo och Jeff Buckley inom loppet av tiondels sekunder.

Men man grämer sig ändå. Att det var Mary Hopkins som gjorde ”Those Were the Days”, vilket jag kom på en minut efter att vi lämnat in frågeformuläret. Att vi skrev Men at Work när det var Men Without Hats. Jag tror jag kallade ”Monday, Monday” för ”Monday Morning”. Tja, ni vet. Alla dessa små misstag som gör att vi inte når hela vägen fram.

Dessutom svarade vi att Wannadies passade in bland ”band med skilda par”, tillsammans med Abba och Fleetwood Mac. Inga protester i världen från lagets skäggigaste medlem hjälpte för att vi skulle få rätt för det. Tävlingsledningen hade kollat med Pär och Kristina för bara några timmar sen, påstods det, och de är fortfarande lyckliga.

Sen var det ju ett ganska skön grej att tävlingsledningen tryckt in Turid i kategorin ”döda kvinnor”, med Nina Simone och Eva Cassidy. Det skulle hon nog bli förvånad över, när hon står där på sitt jobb på Posten, i högsta grad levande.

Nu Jävlar...

...är det dags för Popquiz igen. Jag och Jonas har dessutom toppat laget denna gång. Nu skall denna serie av tredjeplatser förvandlas till vinst! Extra allt laget består denna gång av G Gelin, S Thungren samt A Nilsson och J Jarefors. Fan, vilket gäng jag namedroppar, lite ett popquizzens Grymlings.

Resultat meddelas senare på denna eminenta blogg.... (Skulle tro att detta slutar i fiasko bara för att vi känner oss så peppade)

My Morning Jacket tillbaka

Jag saknar My Morning Jacket. Jag märker det på mig själv, ser tecknen på abstinens.

Hur jag inte kan sluta lyssna på Jim James och Calexicos ”I’m Going to Acapulco” från ”I’m Not There”-soundtracket. Hur jag inte kan sluta tänka på Jim James vitmålade ansikte i den där scenen i filmen.

Och min My Morning Jacket-saknad förklarar nog varför jag inte enbart njöt av Band of Horses-konserten på Debedis förra veckan. Jag har alltid sett dem som ett My Morning Jacket-substitut, men trodde att jag var på väg att ändra mig, på väg att acceptera dem på egna ben. Så träffade jag Pet Sounds-Robert i publikhavet och han trodde att det här var den skäggigaste publiken sedan My Morning Jackets konsert. Och då slog saknaden till lite. Sedan spelade Band of Horses inte de låtar jag tycker bäst om, t.ex. ”Our Swords”. Över huvud taget var ju den bästa låt de spelade en cover, ”Act Together” som Jagger/Richards gav till Ron Wood. Och så ska det inte behöva vara. Dessutom var sångaren Ben Bridwell, han som förutom det hos alla närvarande skägget har så fascinerande tänder, rätt sliten och hes. Ingen Jim James-falsett där inte.

Men i sommar kommer My Morning Jacket tillbaka. Det blir tydligen ännu mer falsett och Prince den här gången. Perfekt! Skivan ska heta ”Evil Urges”. Det tycker jag låter bra. Album ska heta sånt.

Och låttiteln ”Touch Me I’m Going to Scream” är så klart så fenomenal att den måste användas två gånger, som en del ett och en del två. För mig får de gärna göra delar tre och fyra om de är lika bra som tvåan (se videoklippet ovan). Ett discobeat, en pumpande basgång, stämmor, lätta tryckningar på orgeltangenterna, falsettwailande.

Adrian har redan utropat Hercules & Love Affairs ”Blind” som årets låt. Nu lanserar jag ”Touch Me I’m Going to Scream, Part 2” som motkandidat.

Filmen kommer härifrån, där Breakfast on Tour samlar upp konsertupptagningar från i måndags, alltså 10 mars, i Houston, Texas, där åtta nya låtar spelades för första gången.