Beyoncé: 2001

En som redan 2001 såg Beyoncé Knowles som superstjärna var Jan Gradvall. Som vanligt framsynt.

Den 6 maj 2001 konstaterade han att Beyoncé Knowles ÄR vår tids Diana Ross, i sin recension av Destiny's Childs "Survivor"-album på Feber.

Det här var alltså när man började förstå att Beyoncé skulle ha ett liv utanför gruppen, men bilden som Gradvall målade upp av henne var fortfarande kritisk.

Gradvall kallade Beyoncé "fullblodsdiva" (som väl då måste vara the female version of a fullblodshustler?) och önskade att de sparkade DC-medlemmarna skulle göra det de ratade Supremes-kvinnorna inte gjorde: återbilda bandet och ta revansch. "Survivor" fick - helt rättvist - 4 av 10.

Men det här var innan Beyoncé visade vad hon kunde göra solo. Rockkritiker såg då bara en vacker sångerska, inte en låtskrivare, som Gradvall själv konstaterade tio år senare i sin recension av Beyoncés "4".  Han skrev att Beyoncé har "fört popmusiken framåt på ett sätt som saknar motsvarighet bland hennes kollegor" och delade igen ut betyget 4. Men den här gången 4 av 5.

Beyoncé: Bästa singlar

1. Destiny's Child "Independent Women Part I"
2. Beyoncé feat. Jay-Z "Crazy In Love"
3. Destiny's Child "Say My Name"
4. Beyoncé "Single Ladies (Put A Ring On It)"
5. Beyoncé "Run The World (Girls)"
6. Destiny's Child "Bills, Bills, Bills"
7. Beyoncé "End Of Time"
8. Justin Timberlake & Beyonce "Until The End Of Time"
9. Beyoncé "Work It Out"
10. Beyoncé "Me, Myself And I"

Bubblare: "Countdown", "Bug A Boo", "Lose My Breath", "Upgrade U"

Beyoncé: Daddy

I en Beyoncé-vecka som den här går det inte att komma ifrån Mathew Knowles. Pappan. Den före dette managern. Utan honom, hade Beyoncé stått på Globens scen om en vecka?

Numera är han bara pappa. I "Life Is But A Dream" fick Beyoncé ge sin version av hur hon blev sin egen manager, men Mathew Knowles får vi bara se i en kort scen, filmad för länge sedan. Vi hör honom prata bara när han själv håller i videokameran under Beyoncés barndom.

Inte för att han verkar vilja säga så mycket nu för tiden. I spridda och fårordiga intervjuer har han sagt saker som att det var en ömsesidig separation, att det har varit svårt, att han är stolt över sin dotter. Man måste vara försiktig när det inte bara är en ex-klient man pratar om, utan även en för-evigt-dotter. Och det var väl just det som var problemet. Blod är tjockare än kontraktsbläck. Tjockare och kletigare.

Hur det egentligen är mellan Beyoncé och Mathew vet man inte. Eller tja, det går kanske att pussla ihop en bild från skvallerpressen. Bilden av helyllefamiljen är däremot borta. 2011 skilde sig Mathew och Tina Knowles efter 31 års äktenskap, när Mathew bevisats vara far till ett barn med en annan kvinna.

Frågan är om Beyoncé fortfarande vill det hon sjöng på "Daddy" från 2003: "I want my unborn son to be like my Daddy"

Beyoncé: Filmen

Få megakändisar idag lyckas styra bilden av sig själva lika hårt som Beyoncé. Ändå vet vi en hel del om henne, men mycket av det är exakt vad hon vill att vi ska veta. Även på det viset är hon fantastiskt skicklig. Det märktes inte minst i "Life Is But A Dream", den självbiografiska film som hade premiär på HBO i vintras.

Det är Beyoncé som är i bild. Det är hon som pratar. I scenerna från skivinspelningar får vi se henne sjunga, aldrig hur någon annan sitter vid ett mixerbord.

Redan Madonna var visserligen medproducent till "In Bed With Madonna", men med "Life Is But A Dream" gick Beyoncé ett steg längre och var även medregissör.

Beyoncé vet att hon inte kommer undan. Hon måste dela med sig. Hon pratar om det i filmen också, hur hon slits mellan att behålla sin integritet och att vara generös mot fansen. Så hon visar därför inte bara upp liveframträdanden, utan även datorkamerafilmade dagbokssnuttar från hotellsängar, ultraljudsbilder, ett tal hon höll på sin bröllopsmiddag, en festfilm där hon och hennes tjejkompisar sjunger Cardigans "Lovefool". Hon berättar om sitt missfall. Det är därför väldigt personligt och rörande, men hela tiden manipulativt.

De små scener där Beyoncé på något sätt verkar bossig känns inlagda för att visa att visst, hon har en sådan sida. Hon kan vara hård, men är rättvis. Hon visar också att hon inte heller gör allt själv. Koreografer och datakillarna som gjorde projektionerna till henne framträdande på Billboardgalan får säga några saker. De skäggstubbiga datamännen får faktiskt säga mer än Beyoncés föräldrar, Jay-Z och före detta gruppkollegor sammanlagt. De får nämligen inte säga någonting alls.

Beyoncé: Snyggaste singlar

Brons: "Singel Ladies (Put A Ring On It)"
Det närmaste en egen logotyp Beyoncé har kommit är silhuetten från "Single Ladies"-videon.

Det här den enda solosingel Beyoncé där man på omslaget inte kan se hennes ansikte. Det behövs inte. Hon kan till och med ställa sig i vägen för sitt eget namn.

Silver: "Love On Top"
Den här bilden är en av de få omslagsbilder då Beyoncé är rolig, inte försöker så hårt att se snygg eller cool ut.

Det stämmer dessutom på själva låten. "Love On Top" är kanske en bagatell i hela Beyoncés karriär, men trallvänlig.

Guld: "Ring the Alarm"
Självklart ska en så attackerande låt som den här ha ett bisarrt omslag. Det är så maxknasat.

Här står Beyoncé mitt på ljusan dagen på en gräsmatta i decimeterhöga stilettos, i puffig frisyr och en komplicerad "klädsel" som mest består av remmar. Eller ja, mest består den av ingenting, men sedan remmar och därefter - överraskande nog - ett rätt husmoderligt rutigt tyg.

Hon står i en underligt hukande ställning. Kanske är det stilletterna som fastnad i gräsmattan, kanske gör hon någon sorts yogaövning.

Själva idén att ha alligatorer ska tydligen ha varit Beyoncés egen. Att hon sedan gick ut och berättade om hur de tejpat ihop munnarna på stackarna fick djurskyddsorganisationer att reagera. De inhyrda alligatorerna tog däremot ut sin hämnd direkt, genom att kissa på Beyoncé.

Men att ha inkontinenta alligatorer som husdjur är ju fullkomligt naturligt om man är en samtidens Tina Turner, långt bortom Thunderdome.

Beyoncé: Dreamgirls

Var det inte lite underligt av just Beyoncé att vilja spela rollen som Deena Jones i "Dreamgirls"? En roll som så tydligt anspelar på att berätta om Diana Ross. Som en oförtjänt stjärna, managerns älskling, den som blev kvar när andra sparkades.

Var hon inte lite orolig att den ilska Ross uttryckt över att se sitt livs historia tolkat på Broadway på ett osmickrande sätt, att hon en gång kan få känna den? Om trettio år kanske någon gör en "Dreamgirls"-remake i millenieskiftets r'n'b-värld, om Destiny's Child, Mathew Knowles, Jay-Z och Kanye West. Då blir det många som stämmer varandra, det är garanterat. Kanye kommer dessutom storma scenen.
 
Kanske passade "Dreamgirls" alldeles för bra med Beyoncés skådespelarambitioner att hon bara inte kunde tacka nej. Eller så tyckte hon att Deena-karaktären blev mer sympatisk sida av den bedjande "Listen", en av filmversionens tillaga låtar (skriven av bl.a. Beyoncé).

Jag tror mer på att Beyoncé över huvud taget inte kan se sig själv som Diana Ross. Hon ser inte heller de tre sparkade LaTavia Roberson, LeToya Luckett eller Farrah Franklin som några Mary Wilson,  Florence Ballard eller Cindy Birdsong.

Än så länge gör hon rätt i det. Hon är den förtjänta stjärnan. Ingen av de tre sparkade är heller i närheten av henne. Mer rädd ska hon vara för Michelle Williams och Kelly Rowland, särskilt den sistanämnda som nyligen chockade oss med singeln "Dirty Laundry".

Ovanpå en dyster produktion av The-Dream drar Kelly Rowland verkligen fram den smutsiga byken. Så brutalt självutlämnande brukar inte r'n'b-kvinnor vara. Särskilt inte om ämnen som misshandel i ett förhållande, musikbranschens baksidor och egen avundsjuka ("While my sister on stage, killing it like a motherfucker, I was in a rage, feeling it like a motherfucker").

På slutet vänder hos sig till Beyoncé med ett "I miss you". Den skulle kunna vara med i remaken av "Dreamgirls", i mitten av andra akten, som en vändpunkt.

På Superbowl i våras var det som att se en grupp omdöpt till Beyoncé & Destiny's Child, när Rowland och Williams gästade Knowles. Men på Rowlands kommande soloalbum är de andra två med på ett spår, bakom henne.

Hur "Dreamgirls"-remaken ska sluta är faktiskt inte helt bestämt än.

Beyoncé är ribban

Jag såg ju Beyoncé på Friends arena i onsdags och borde väl skriva något om det. Men kanske skulle det kunna räcka med att återanvända den nästan exakt tio år gamla texten om konserten på Globen?

Få se nu vad jag skrev då... "sjöng fantastiskt", "maximering av show", "sjunga liggande på flygel", "hitskavalkad", "copywriterlyrik i mellanspelsfilmerna" - tja, allt det där gällde ju nu också.

Men den här gången var det ju ännu mer maxat. För även om Beyoncé var stor 2013 så har hon lyckats bli ännu större, inte minst genom att bara hålla sig kvar på toppen. Hon har släppt ännu fler hyllade album, hon har varit personlig, hon har utforskat nya stilar, hon har gjort rösten till en animerat lejon, hon har haft så många hits på Billboard att det bara är Paul McCartney och Michael Jackson som slår henne.

Hon är så stor att de numera urgamla Destiny's Child-låtarna bara behöver skymta förbi i ett klädbyte, utan mer utrymme än blinkningarna till Britney Spears, Jackson Five eller Diana Ross. Beyoncé har gått vidare. (Hon skippade också egna hits som "Single Ladies", "Halo" och "Irreplaceable".) De nyaste låtarna är de bästa och det gäller inte bara singlarna.

Och hon är framför allt så stor att scenshowen kan vara ännu mer påkostad och uppblåst än för tio år sedan. Det är nu nästan för mycket. För många tempodödande klädbyten, inflation i dekor. I slutet av de mer än tre timmarna är man mätt på silverglittrande jättegrejer som rullas ut. Ett snäckskal, nåja. Dansande industrirobotar, de var ju med redan tidigare. En till häst? Den förra var ju större. Och när Beyoncé flyger över publiken är det liksom bara väntat.

Det riktiga högbudgetinslagen är väl däremot kanske de 18 dansarna (eller hur många det var). Det är inte alla som har råd att betala för så mycket samlad repetitionstid. Dansarna ges dessutom generöst med utrymme och möjlighet att vara individer, inte en enda ansiktlös bakgrund till stjärnan.

Jag ser fram emot att se Mrs Carter i någon idrottslada om ytterligare tio år, för att se hur långt hon kommit då. Min gissning är att det då finns minst två robotar som är med och dansar på riktigt.

Beyoncé: Beyincé

En sak jag ändå lärde mig av Daryl Easleas biografi var att förnamnet Beyoncé hittades på av Tina Knowles. Beyoncés mammas efternamn som ogift var nämligen Beyincé, ett borttynande släktnamn.

Så för att rädda kvar något byttes en bokstav ut och världens första Beyoncé var född.

I Sverige finns nu sju kvinnor som heter Beyoncé. Av dem har fyra det som tilltalsnamn. Åtminstone två av dem är äldre än Beyoncé Knowles karriär, men jag gissar att de har bytt sig till sina förnamn. Det får väl ändå ses som en större trohetshandling än en tatuering. Får de komma in gratis på Globen ikväll?

Beyoncé: "T-Shirt"

Eftersom Beyoncé under sin karriär totalt släppt ungefär 60-70 singlar, i Destiny's Child, solo och som gästartist, så har de allra flesta riktigt fantastiska låtar nått ut på radio. Det finns få bortglömda guldkorn, men ändå ett par.

En av dem är "T-Shirt" från 2004. De här kristna flickorna har spelat in väldigt lite uttalat snusk, men här mummelstönar Beyoncé "yeah, keep it right there". Och samtidigt handlar det om något så vardagligt som att sova i sin pojkväns t-shirt när han är borta.

Det här är en av de bästa slow jams Beyoncé någonsin sjungit. Den skrevs och producerades ihop med Dre & Vidal, som även låg bakom Chris Browns "Yo (Excuse Me Miss)".

Beyoncé: Inte bara tjejer

Bara för att det är en de få saker som Drake vet om tjejer, att de älskar Beyoncé, så betyder det ju inte att enbart tjejer gillar Beyoncé. Jag hoppas den här Beyoncéveckan på Extra allt kan bidra till att slå sönder den myten ännu mer.

Men egentligen lyssnar jag på "Girls Love Beyoncé" mest för att få höra "Say My Name"-refrängen i ny kostym. Det är en av de allra bästa låtarna jag vet, i en av de bästa genrerna jag vet - svartsjuk soul. "Say My Name", "Be Careful" och "I Should Have Cheated", tre väldigt svartsjuka sånger som alla innehåller uttrycker "first of all...", bara för att man ska veta att det här som sägs, det är bara det första i en mycket, mycket lång uppgörelse.

Beyoncé: En bok

Jag köpte "Beyoncé - Crazy in Love" av Daryl Easlea för att den ändå verkade vara en något sånär seriös bok.

I jämförelse med en del andra "biografier" om Beyoncé som fanns på Amazon så betydde det i och för sig inte mer än att texten var layoutad som en riktig bok, inte som en tonårsdagbok med gulliga hjärtan och stjärnor på varje sida. Det är tydligen den marknaden som finns för Beyoncéböcker.

Det här trodde jag däremot kunde vara något även för mig. Daryl Easlea är en Mojo-journalist som har skrivit böcker om Chic, Supremes, Madonna och Sparks.

Men jag borde nog i stället ha läst något annat, kanske "Beyoncé Knowles: A Biography" av Janice Arenofsky. "Crazy in Love" är nämligen tyvärr en lång rad ihopredigerade Wikipediaartiklar. Den beskriver exakt vad som händer i Destiny's Childs musikvideos och exakt på vilken biograf "Obsessed" hade premiär (med Mickey Dolenz i publiken!), som för att fylla ut sidorna. Easlea har nämligen inget annat att gå på än den officiella historien, kronologiskt berättad. (Ofta inte ens kronologiskt utifrån när något inträffade, utan utifrån releasedatum....) Möjligen hedrar det honom att han inte fullkomligt går loss i lösa spekulationer, men citat ut pressmeddelanden ger inte så mycket.

Dessutom: om man som författare ändå har hämtat sin information från nätet, hur kan man då ha mage att i en tryckt bok år 2011 lägga in en diskografi som man vet alltid kommer finnas betydligt mer komplett och alltid uppdaterad på nätet? Och hur kan man fylla en tryckt bibliografi med hysteriskt långa utskrivna html-länkar?

Beyoncé: Höjdpunkter (och några lägre)

Höjdpunkter:

- Att hon sjöng fantastiskt.
- Den totala maximeringen av show. Alla tillbuds stående medel användes: grunder som dans, bildskärmar med myllrande animationer och en ljussättning som även jämfört med andra shower av den här storleken var magnifik. Gamla Las Vegas-klassiker som plymer av strutsfjädrar och att sjunga liggande på en flygel. Extrabonusar som en ytterligare scen och att Beyoncé tar sig dit genom att flyga över publiken. Till och med onödigheter som pyro på elgitarren känns okej. Jag var helt övertygad om att Svenska dagbladet skulle använda rubriken "Beyoncé med Extra allt".
- Den gigantiska bildskärmen som en del i koreografin, som vi har sett till exempel på Super Bowl-framträdandet, men som fortfarande känns som ett nyskapande grepp.
- Den blålila glittriga dräkten!
- Hitskavalkaden!
- Att vissa låtar tilläts vara kortade, till exempel "I Will Always Love You".
- Att det fick vara en show och inte en rockkonsert, till exempel utan inrop för extranummer.

Lägre punkter:
- Copywriterlyriken i mellanspelsfilmerna. "Sensuality is a gift" blah blah mumbo jumbo.
- Den förmodligen spelade tårögdheten i slutet av "Flaws And All".
- Möjligen vissa låtval, men det kan man alltid klaga på. Det finns andra som tycker att "I Miss You" borde ha strukits, men det tycker inte jag, som i stället hade kunnat ersätta även den kortade versionen av "Survivor" med till exempel "Say My Name". Beyoncé har helt enkelt för många hits.

Men inga av de här lägre punkterna var ens i närheten av att hindra "The Mrs Carter Show" från att vara den bästa showen i showbusiness just nu.

Beyoncé

Om en vecka kommer jag befinna mig i samma rum som musikvärldens just nu största stjärna: Beyoncé.

Tyvärr är det rummet den gigantiska ekokammaren Globen och vi kommer inte att vara ensamma. Så jag får inte chans att ställa frågor och fylla i några av de vita fält som finns om Bey. Och de är många.

Men trots det: precis som inför den där andre stadiumfyllaren vars namn börjar på "B" och slutar på "ce" så ägnar vi en vecka här på Extra allt åt att djupdyka i allt kring Beyoncé Knowles.

Eller Mrs Carter, som hon ju kort och gott kallar sig på den här turnén.

Beyoncé: Sämsta singlar

Det här är inte lätt. Beyoncé har gett ut fler än 60 singlar, men hållit en väldigt hög lägstanivå.

Man får gå till gästspel för att hitta riktigt jobbiga saker. Som "Sing A Song" med WubbGirlz, en barnssång som underskattar barn. Eller "Amor Gitano" med Alejandro Fernandez. Å andra sidan har jag väldigt svårt för latin pop.

Bland de singlar som bara givits ut som promos fick också en del onödigt, som pekoralet "Daddy" eller den meningslöst ursprungstorgna versionen av "Fever". Tänk vad Beyoncé egentligen skulle kunna göra med den?

Av de riktiga singlarna har jag har redan nämnt att jag tycker att "Cater 2 U" är oförklarlig i sin kombination av slätstrukenhet och hemmafrutext. I andra ändan av textspektrat tycker jag att "If I Were A Boy" är överskattad, den ska låtsas säga något djupt genom att använda enkla ord, men den lyckas inte.

Beyoncé: "Grown Woman"

OBS: Konsertspoilers!

Den enda nya, outgivna låt som Beyoncé kommer spela i Globen på onsdag är "Grown Woman". Den har spelats delvis i en Pepsireklam, men tidigare veckan läckte den ut i sin helhet på nätet. Nu är den borta igen, men finns i skakiga, brusiga konsertfilmer på Youtube.

Det är en av de kaxiga, rytmiska stöklåtarna som Beyoncé har haft framgång med, så där går Timbaland på ett beprövat recept. Det är också det mest afrikanska hon gjort. På slutet kommer några (än så länge inte namngivna) afrikanska sångare in och det är väldigt mycket balofon, den västafrikanska kalebasxylofonen.

Beyoncé: Min första skiva

Min första skiva med Beyoncé var Destiny's Childs andra album "The Writing's on the Wall".

Det var i en specialutgåva, av den sorten som alla Beyoncés album också har ompaketerats till. Så förutom albumets förkrossande hitparad av "Say My Name", "Bills Bills Bills", "Jumpin' Jumpin'" och "Bug A Boo" fick man en bonus-CD:n med bland annat "No, No, No Part 2" och "Independent Women Part 1". Totalt täckte den här skivan alltså låtar med nästan tre års mellanrum. Det var en Greatest Hits So Far.

Det måste alltså ha varit vintern 2000/01. Jag tror att jag köpte skivan när jag var på Expert för att fylla på mitt lager av tomma Minidisc-skivor. Expert! Minidisc! Jag minns mitt millenieskifte! (och hur det brukade ta p... what, we're not doing that anymore?)

Jag köpte inte mycket hiphop eller r'n'b just då, om jag någonsin kan sägas ha gjort det. Den här skivan kände jag däremot tydligen att jag måste äga i fysisk form. Redan med "Say My Name" hade Destiny's Child skrivit in sig permanent i pophistorien, och sedan kom "Independent Women". Kanske trodde jag att det här skulle bli ett Greatest Hits Punkt Slut. Att Destiny's Child hade gjort allt de skulle och likt ett En Vogue försvinna.

Det där med att två medlemmar sparkats och bytts ut mot en ny, det visste man om. Att den feta klisterlappen på omslaget gjorde gruppen till en trio, det var kanske ingen slump.

Däremot tror jag att man vid den här tiden fortfarande hade rätt vaga begrepp om att hon som stod längst fram, det var Beyoncé Knowles, om att hon skulle kunna gå vidare och bli solosuperstjärna. Kanske kom det när "Survivor" släpptes, våren 2001.

Jag minns i alla fall tydligt att vi då någon gång diskuterade hur hennes namn uttalades. En del hade läst det utan accent och hävdade att det skulle vara "Bejåns".

Beyoncé: Mors dag

Visst har pappa Mathew Knowles varit viktigi Beyoncés karriär, men man får inte glömma Tina Knowles. Så bra då att det blev Mors dag.

Tina Knowles är viktig inte bara som mor i allmänhet, inte bara som innehavare av den frisörsalong där Beyoncé tvingade kunderna att lyssna på sång, utan även som Destiny's Childs stylist.

En del av de kreationer gruppen hade på sig var verkligen fruktansvärt knasiga och hade åkt ut från "Project Runway" i första avsnittet. Men man mindes dem i alla fall.

Beyoncé: Feminismen

När blev Beyoncé en feministisk ikon? Var det tack vare framgången eller var det snarare tvärtom: att feminismen ledde till framgång?

Från andra albumet blev ett signum för Destiny's Child att sjunga om sig som självständiga kvinnor som inte accepterade någon skit. De fortsatte linjen från TLC:s "No Scrubs" om att männen inte fick vara latmaskar som lät kvinnan betala ("Bills, Bills, Bills"), inte vara efterhängsna ("Bug A Boo"), inte vägra släppa iväg sin kvinna på klubb ("Jumpin' Jumpin'") och framför allt inte vara otrogna ("Say My Name").

Tyvärr solkades åtminstone Destiny's Childs kaxiga attityd av självgodhet. Bara det att låta "The Writing's on the Wall"-albumet knytas ihop av budord för ett förhållande. Eller att sjunga en hel sång som säger till "nasty girls" att ta på sig ordentliga kläder, för att sedan ge ut den som singel med det här omslaget.

Destiny's Child spelade också in den obegripliga "Cater 2 U", om att göra allt för sin man. Det hade väl kunnat vara okej, men a) de hade redan spelat in "Birthday" som handlade om ungefär samma sak, b) ett av exemplen var verkligen att hämta sin mans tofflor, c) hela sången var så pryd ("your dessert and so much more") att man hade föredragit något i stil med "Echo" av R Kelly ("sex in the evening, sex all day"), och d) musiken är helt slätstruken. Så alltså: "Cater 2 U", låten som alla Beyoncéfans vill glömma.

Tur då att det finns så många andra att komma ihåg. Det är som om vi ska förvänta oss minst ett anthem för att stärka kvinnors självförtroende på varje skiva: "Independent Women", "Me, Myself And I", "Soldier", "Girl", "Irreplaceable", "Single Ladies (Put A Ring On It)", "If I Were A Boy", "Run the World (Girls)", "Best Thing I Never Had" och nu senast "Grown Woman".

Ingen av de här låtarna hade slagit så stort om de inte varit mästerverk musikaliskt. Om inte "Independent Women" svängt, om inte "Singel Ladies" studsat, om inte sången suttit på "Girl", då hade vi inte kommit ihåg dem. Men det skadar ju inte att de dessutom får lyssnarna att må bra.

Beyoncé: Retro

Under sin karriär har Beyoncé i sin musik vävt in bitar från musikhistorien: Chi-Lites, Donna Summer, Bootsy Collins, Salt'n'Pepa och Shuggie Otis. Ändå är det mest otidsenliga i hennes samlade produktion en låt helt utan samplingar.

"Stand Up For Love", Destiny's Childs (hittills?) sista singel, släpptes 2005 men låter femton-tjugo år äldre.

Framför allt låter den som något som Whitney Houston borde sjunga. Det är inte så konstigt och beror på kompositören, kanadensaren David Foster.

Han skrev "I Have Nothing" för Whitney Houston och producerade bland annat "I Will Always Love You". Han producerade "Un-break My Heart" för Toni Braxton och har sedan arbetat med Céline Dion, Madonna, Brandy, Monica, Mariah Carey och Jennifer Lopez. Han skrev "Hard to Say I'm Sorry" och "You're the Inspiration" för Chicago och "Glory of Love" för Peter Cetera. "Look What You've Done for Me" för Boz Scaggs. "After the Love Has Gone" för Earth, Wind & Fire. Ja just det, han har även jobbat med Michael Jackson, Prince, Bee Gees, Janet Jackson och Chaka Khan. Han har 16 Grammys.

Med en sådan resumé, klart att Destiny's Child ville jobba med honom.

Tyvärr tyckte inte publiken att det var en lika bra idé. Kanske hade man vant sig vid att hör Beyoncés röst omgiven av antingen rejält retrofunkiga arrangemang eller i futuristiska beats. Den här typen av retrosound gick inte hem.

Trots sitt dramatiska patos, som gör att man faktiskt vill ställa sig upp för kärleken, blev"Stand Up For Love" den första av Destiny's Childs singlar som inte kom in på Billboardlistan.

Beyoncé: "Dot"

En annan Beyoncé-låt som möjligen är bortglömd är Destiny's Childs "Dot". Den var med på "Charlie's Angels"-soundtracket, men överskuggades av giganten "Independet Women".

Även om den inte är i samma klass så är "Dot" en trevlig sak med en trallande som för åtminstone mina tankar till Warren G:s "Regulate".