tisdag, maj 22

Retour à metadebatten

Efter några dagar i Polen kommer man tillbaka till bloggankdammen. Och vad får man? Nya varv av två gamla debatter: ”TTA – har det gått för långt?” och ”Indiemänniskors förhållande till hiphop/r’n’b”. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Något mer, tror jag.

Det enda som vägde upp var att de här två länkade texterna (av Johan Wirfält på Rodeo resp. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli på sin Annika Flynner-blogg) var bra läsning.

Med reaktionerna på ”Kär i en hipster” är det mest intressanta att Gustav Gelin verkar ha följt min uppmaning till helgaktivitet under Extra allts frånvaro: att skriva sin egen T-Pain/Mingus-cover. Den ska visst heta ”Kär i en panda”.

2 kommentarer:

Peter sa...

Vad var det som gjorde det till bra läsning?

Jonas sa...

Det som gjorde TTA-texten till bra läsning var meningar som den här:

“Tanken – rätt naiv, erkännes – är att unga popkillar blir förlösta där och då, genom att kollektivt omfamna manlig vänskap och teoretiskt våld. Sedan kan de gå ut i samhället friare från sånt som birasvennar ägnar hela liv åt. Problemet på Södra teatern var att det var nästan lika mycket birasvennar som hämmad popungdom där.”

Det där kan jag känna igen mig i. Fast sen blev det lite trist, för han kom inte till nån slutsats. ”Vete fan om det var bra eller dåligt, jag kände mig inte så hemma bara.”

Och Hanna Fahl-sågningen… ja, det är nästan alltid kul med en sågning. Och i brist på bättre generationsnamn så tycker jag att “den Six Feet Under-nerladdande generationen” är rätt bra.

Det är nästan alltid bra läsning när någon drar fulla växlar på nånting, sätter in en enskild sak i ett stort sammanhang. Även om det blir överdrivet och även om saken faktiskt inte är del av den ond konspiration så är det nyttigt. Att det behövdes här blev tydligt när Hanna Fahl i sitt svar i kommentarerna inte för ett ögonblick verkade vilja sätta in sig själv i en kontext.

Och ett plus var det att han sågar det där med ”Han är svensk men han gillar New York”, som ju är oerhört icke-fyndig textrad. Där märktes det att hon hade bråttom.

Men det var larvigt att skriva det där med ”ariska släktträd” och ”äkta kärlek till T-Pain”. Och för att få ett bättre debattklimat borde han definitivt ha skippat svordomen i början. Den hade rykt direkt om han haft en redaktör.