Jag kan inte riktigt släppa tankarna kring det här med färdigskrivna minnesrunor för kändisar, som när Ramel och Bergman dog. I Bergmans fall var det ju kompletta, färdigredigerade tidningsbilagor som gick ut dagen efter.
I det perspektivet, när man nästan känner att tidningarnas professionalism (att vara förberedd) kan tippa över till cynism (att vänta på att en kändis ska ta och trilla av pinn innan man gör om designen nästa gång och måste redigera om hela bilagan), då känns det nästan gulligt att det tog ett par dagar innan texterna om Tony Wilson dök upp efter att han dog i fredags.
Nej visst, SVT stuvade inte om i tablån en enda kväll för att slänga in ”24 Hour Party People”, historien om Tony Wilson och Factory Records.
Men att ett dödsfall fortfarande kan komma som en överraskning. Det var väl skönt.
PS: För okej, det går ju faktiskt inte att jämföra Tony Wilson med Ingmar Bergman. Men för elefanterna, de som skulle ingå i en Popkulturellt Kanon finns det väl färdiga minnesord? Som Bob Dylan, Aretha Franklin, Brian Wilson, Steven Spielberg, Paul McCartney, Little Richard. Och Keith Richards runa uppdateras väl nu efter att alla såg vilket skick han var i på turnén.
1 kommentar:
Det finns en förträfflig Gay Talese-artikel med titeln Mr. Bad News, från 1966. Talese skildrar med precision New York Times dåvarande chefsnekrologist (om det finns ett sådant ord). Väldigt odramatiskt yrke verkar det som. Helt utan sensation eller cynism.
Skicka en kommentar