





Bok: ”Mutationer av Anna-Greta Leijon” av Pär Thörn
Den längsta delen av den här boken, ”Medborgarna”, är korta berättelser i första person. Från Stalin, Ulrike Meinhof och Muhammed Atta till Irene Katsler (”...det är ett tysk namn. Men det är det ingen som tänker på. Utan alla sammankopplar namnet med livsmedel kassler.”) och Pär Thörn. Den delen var bra, så fruktansvärt skönt att läsa efter att i rad ha klämt Stieg Larsson-trilogin och ”Snabba cash”. Jag är däremot inte så intresserad av att läsa en avskrift av allt som kommer tv:n under en eftermiddags zappande. Eller av vad Pär Thörn kom fram till när han sökte lite på Wikipedia utifrån vissa siffror. Det tycker inte jag är särskilt tankeväckande eller innovativ prosa, om det nu är vad det är tänkt att vara.
Film: ”Ping-Pongkingen”
Ännu en berättelse som påminner om hur hemskt det var i mellan- och högstadieåldern. Men inte bara ännu en mobbingfilm, det här var bättre. Oförutsägbart var det så klart inte. Ett gevär, en vak, två väldigt olika bröder, en bil, you do the math.
Konsert: The Cure, Hovet
Tre timmar visade sig vara för mycket. Trots att hela hösten i princip var en enda uppladdning inför den här konserten, innan jag ens visste att de skulle komma hit och spela. Visst var ”A Forest” och ”Pictures of You” och tja, alla de där (hela setlistan här), de var fina, men annars, som sagt, viss träsmak och lite trötthet på brötet.
Talande är att vi efteråt, i kylan utanför Hovet, eftersnackade några minuter om själva framträdandet (huvudpoäng: hela det här med att avsluta konserter med att spela en trött version av sin debutsingel... när ska det ta slut?) och sedan mer än en kvart om hur publiken dansade. För här släpptes det loss bland trettiofyraåringarna som mindes sin ungdomstid. Här skulle dansas till alla låtar. Och alla Curelåtar går faktiskt inte att dansa till. Speciellt inte om man dansar likadant hela tiden. Men för mig som inte hade en rumpa-på-väckelsemöte precis i ansiktet var det helt okej att då och då, när Robert Smith spelade något jag inte brydde mig om, kunna vända blicken mot lite lättsam dansunderhållning.
TV: ”The Mighty Boosh”
Som uppladdning inför the Cure tittade jag förstås på skämt om hur världens starkaste hårspray, Goth Juice, tillverkas av Robert Smiths tårar. Och så hur månen sjunger ”Love Cats”.
Återkomst: El Perro Del Mar
Jag trodde inte att jag saknat henne så här mycket. Men det krävdes inte mer än ett enkelt PSL-klipp för att inse att jag inte kan värja mig mot sånt här, en nedkokt version av Goffin&King, en minimalistisk version av Laura Nyros ”It’s Gonna Take a Miracle”-skiva. Med nervös förväntan kommer jag nu lyssna på albumet ”From the Valley to the Stars”.
Är det här den bästa låt Brian Wilson skrivit? Är detta en av världens bästa låtar? Är Glens mun väldigt konstig i den här tv-inspelningen? Är det fredag idag?
Kön ringlade lång utanför och nere i källaren var det hysteriskt varmt. Vi är självklart övertygade om att alla var där enbart för att fira oss.
Det blev faktiskt en riktig födelsedagsfest tack vare vår hembakade kladdkaka, gratulationer och till och med en present från Robert. Tack för den!
Under kvällen avlöste våra vänner varandra bakom skivspelarna. Magnus T dammade av sina Metalheadz-tolvor och spelade mörk drum’n’bass. Erik begick DJ-debut och mixade mellan vinylsjuor och en iPod. Robert spelade punk, Peder spelade funk, Lång-Kalle spelade bob hund och Grisen skriker, Magnus H spelade Fleetwood Mac, Sebastian SG spelade Simon & Garfunkel, Annika och Tobbe spelade Blonde Redhead. Konrad önskade sig Little Steven och Karin önskade sig ”Shackles”, men tyvärr var den CD-skivan paj.
Adrian spelade Pilooski-edits back-to-back, men nöjde sig i alla fall med att spela ”Blind” två gånger under kvällen. Själv spelade jag Broadcast, Jackie Moore och John Holms ”Främmande natt”.
Sedan avslutade vi med Kaah, som ledde omröstningen när vi sist kollade. Vi drack upp den sista mellanölen, kände oss nöjda och påbörjade vårt fjärde år. Häng med, som Aschberg skulle sagt.