Musiken räddade Håkan Hellström från ett liv som bageriarbetare, bitter av vänners framgångar och fetlagd av kasserad rulltårta.
Det är det alternativa scenario han gör comeback från om och om igen, en revansch varje gång han gör entré, även på Hovet i går. Han får ett mottagande som efter flera års frånvaro. Som om han varit ute i kylan, på dekis, utstött, som om publiken vill bevisa att nu är han älskad igen. Trots att han har varit älskad av alla i tio år.
Det underliga är att jag inte tycker att det är överdrivet uppblåsande av ett ego som borde vara tillräckligt bekräftat vid det här laget. Jag tycker att han förtjänar all kärlek. Inte för att "2 steg från Paradise" är det bästa han gjort (det är det inte, även om hans låtar som alltid växer efter att ha hört dem live) eller för att han efter Way Out West-spelningen vågar gå vidare från sjömanskostymsgenombrottet (det gör han inte, utan spelar halva debutalbumet).
Han förtjänar publikens kärlek för att han faktiskt verkar uppskatta den. Och visar det. Han kämpar hårt för att få sagt att bageriarbete visserligen också är en hedervärd syssla, men man förstår att det inte hade tillfredsställt honom. Håkan Hellström är så enormt tacksam för att få hålla på med det här i stället. På hans konserter är det därför inte rockstjärnan som är Frälsaren, det är publiken.
På vanliga rockkonserter står publiken kvar och applåderar långt efter att stjärnan dragit. På Hovet är det tvärtom. Efter flera inropningar och långa applåder och extranummer, när takbelysningen är tänd sedan länge och halva Hovet står ute vid garderoberna, då sitter Håkan Hellström fortfarande kvar längst fram på scenen. Han småpratar, gör tummen upp och vinkar till publiken, alla som räddat honom från rulltårtan.
1 kommentar:
Förbannat bra beskrivet av vad som troligen är det bästa jag sett live, inräknat andra äventyr med Håkan.
Det var nästan som ett krig om vem som älskade vem mest och jag undrar om vi inte vann den här ronden.
På återseende Håkan!
Skicka en kommentar